Recension publicerad 2005-09-11 på Konsten.net
Struggle for a Global Soul, Galleri Flach
Varför målar människor? Monika Marklinger målar, projicerar bilder, gör film och sätter samman saker. Sak samma, allt bottnar ändå i måleri. Hon säger att måleriet är en ocool underdog och i mångas ögon motsatsen till brainpower, ändå har hon valt att göra hantverket till sin plattform. Marklingers hjärta blir agitatoriskt tydligt i hennes bildbyggen. Brokigt och stort, politiskt och personligt, texter och bilder, det är så jag känner igen henne. Därför blir jag överraskad av de meditativa och nonfigurativa verken i första rummet och av filmen där frågan om måleriet ställs.
“People are painting out there.” Texten syns nertill på skärmen, den flyter illusoriskt ut från våra fötter. Sedan avancerar den centralperspektivistiskt mot bildens mitt och försvinner. Svart rymd med ludna galaxer tjänar som fond. Texten läses upp, rösten är stukad och nerskräpad av avståndsstörningar. Innan frasen försvinner helt slungas det ut ett stort ”Why?”. Det sägs honungslent och klistrar upp sig mot hela skärmen. Filmsnutten skulle kunna vara en vinjett till en brittisk dokumentär parad med science fiction där vi äntligen fick svaret, men så är det inte. Istället är de två meningarna hela filmen och tillika dess titel. Det är en loop. Människor målar da capo al fine. Så varför, varför håller alla dönickar på med något stendött på den enda planeten där det tycks finnas liv? Det är ett generande enkelt och befriande humoristiskt verk.
Kärnan i nästa film består också av ett fåfängt sökande. ”Ant Wars” är mycket riktigt det brus som tar över när ingen signal låter sig uppfångas. Marklinger har skaffat fram en Super 8-projektor som spelar upp tv-bruset på en uppspänd linneduk. När var det senaste som jag hade en tv som kunde ta in brus? Installationens delar förstärker varandras atmosfär av det marginaliserade och snudd på förgångna, bruset ser ut som uppblött grus. Det går i klibbiga vågor, det vaskas fram och tillbaka som på en guldvaskares fat. Måleriduken blir alltså fatet i en sorts modern alkemi, lika patetiskt som myrornas krig? Det är den andra uppslagsrika och färgmässigt återhållna frågerutan.
Då går man till det inre rummet och förväntar sig ett svar, en sorts slutpunkt. Naturligtvis får den slitna frågan om måleriets predikament ett pluralistiskt svar. Man får sjutton ljusögon och hela jordklotet som slutpunkt. Ena väggen är fullsmockad av projektorer, de sitter där som uppflugna fågelholkar och glor glödande rakt framåt i mörkret. De liknar teleskop som plötsligt fått syn på jorden på den motsvarande väggen. Där återfinns ett karaktäristiskt Marklinger-bygge, med paralleller i Valeria Montti Colques och Amy O’Neills installationer. Det är kitschigt och kaotiskt. Mediala slagord och globala människomassor väller fram. Man får hela synfältet fullt. Folk har målat in sig i hörnen med sina uttalanden och målat fan på väggen med sina plakat. Inte nog med det, ljus kastas på dem och vi kastar oss på dem med våra skuggor. Det är ”Struggle for a Global Soul”, utställningens bombastiska paradnummer krönt av en ram ultravioletta lampor. Rummet är mörkt och olidligt varmt, men jag vill ha ännu mer. Jag ser mig runt och saknar trängseln och larmet, jag saknar Indien, Afrika, Kina. Så suggestivt eller bristfälligt är verket. Ett kylaggregat sänder ut en isande tunga mitt i hettan men det är som ett piss i Atlanten. Precis som kampen om en rättvisare värld, den som tycks utspela sig på väggen, för där finns en månghövdad kör och den sjunger en hiskeligt färgig sorgesång. Människorna letar sig fördärvade efter regnbågens slut men regnbågen har inget slut för den finns i tv:s testbild, också den på väggen.
Så var är svaret och skatten, varför målar man? Monika Marklinger svarar genom att resonera om idé kontra produktion och ta in globala aspekter. Hon menar att västvärlden har en nedlåtande inställning till arbete vilket leder till att man förlägger tillverkningen lite var som helst, u-länder exempelvis. Marklinger vill detronisera idén och konceptet och sätta hantverket i dess ställe. Hantverket är individuellt, därför målar man. Idéer om något är reproducerbart. Klick, där blundade min inre projektor som lyser upp allt för mig. Kan det verkligen vara så? Nej, inte i min värld, men som tur är finns det många och verken påpekar detta utan att skriva en på näsan, de bara steker ens rygg och det är det värt. Det är en sevärd utställning.