Recension publicerad 2005-09-06 på Konsten.net

Moln 7, Marabouparkens Annex
I dörren hör man att älgarna har fått nog. De demonstrerar. James Hollingworths klumpedunsiga 70-talshit leder till garderoben. Där hänger kläder, och ett bilderband med kläderna in action går för fulla muggar. Musiken slår an en något maläten men fortfarande gångbar gör-det-själv-ton som Bella Rune växte upp med. Man kan nu lokalisera slagdängan till en rödglansig väst med högtalare. Västen visades under sent 90-tal på Galleri Ynglingagatan och ingick i Bella Runes första utställning där.

Ett färskare verk och garderobens huvudnummer är ”Träningskläder till gudinnor”. Träning, gudinnor, jag tänker på Nike från Samotrake, men hon har redan fått kläder och skor i stora lass. Nu är det dags för andra. Kali, Grace Jones, Lilith; Adams första och jämställda hustru, alla får don efter person. Det är lätt att känna sig som Majakovski i sin dikt ”Ett moln i byxor”. Det är ett lättillgängligt manifest som Bella Rune dikterar och ett beschäftigt uppsåt med glimten i ögat. Även gudinnor måste träna och alla kan träna sig till gudinnor. Det som berör mest är en dämpad dräkt till den ständigt sökande jordgudinnan Demeter. Utgångspunkten är Jean Arps skulptur av en kvinnotorso. Arps ande, i form av ”Molnskål”, svävar också över en tidigare skulptur, ”Buttnugget”, men tillbaka till Demeter. På bilderbandet syns en hopkurad kvinna. Hon går ensam uppför en trappa och vänder oss ryggen. Ett jordnära och dagligt släpande av sig själv och ett ensamt sökande efter sig själv, det är gudinneträning. Det är det mest emblematiska och klassiska i garderoben.

Ute i stora salen är det sobert och spatiöst. Nu är det inte längre gudinnor som springer in, byter om i all hast och springer ut. Man ska inte svettas och förändra världen. Nu är det hem som ska inredas och uthärdas. Bella har blivit stora damen. Enorma damhandskar hänger ut från gardinerna och vilar mot golvet. ”Trygga”, ”Linda” och ”Mamma” kallas de och är gjorda av blommiga tyger. Från skirt och beige till vildvuxet och brokigt faller de alla mot golvet, men de faller olika. De sveper nonchalant med tomma fingrar eller slår harmset med tillplattade knogar. Jättehandskarna är som spår efter något som har försökt välla in och greppa tag men gett upp. Något har retirerat efter en stunds blint fumlande. Något har lämnat kvar en resignerad gest och en tydlig smak av surrealism. Det taktfasta tjatet från älgarna blöder igenom damhandskarna. Musiken är tydlig även här. Älgarna demonstrerar och klampar in i finrummet. På motsvarande vägg är det fyra handskar till: ”Sudret”, ”Zen”, ”Schysst” och ”Koll”. Det käcka tilltalet känns igen från IKEA-katalogen. Deras material: linne, fliselin, sweat-shirt och jeans känns igen från olika umgängeskoder. Tillsammans heter alla handskar ”Guds handske x 7”. Det är alltså Gud som har dragit tillbaka sin hand och kastat in handsken, och nu står det också klart att han behöll handskarna på när han vidrörde oss.

Några meter från de avtagna händerna återfinns ”Coselit”, vårt kära panoptikon. Det är en kitchig, elektrisk mysbrasa som övervakas av lampor i ring. Lamporna tänds, släcks och bländar varandra. Brasan utsätts för ett korsförhör av ljus och flämtar tilltryckt. Det är ett mycket enkelt och effektivt verk. Det ironiska trygghetsaltaret sällskapar med de betydligt större ”Babylon” och ”Former Executive” där lamporna också ingår en dialog. Tobias Rehbergers installation som nu visas på Magasin 3 är en given parallell, men enbart formmässigt. Bella Rune utgår från själsliga landskap och skapar förutbestämda ljusmönster istället för att återge faktiska ljusförhållanden runt om i världen och fascineras av slumpen.

”Mole-hill” slutligen, är ett kontemplativt intermezzo mellan de väntande handskarna och lampornas koreografi. Det är små isberg och befinner sig på ett diagonalt glid längs med golvet. Mullvadshögar och isberg vittnar om något betydligt större under ytan, men jag vill uppehålla mig vid deras blänkande toppar. Bella Rune säger att det är en plats ovanför molnen där duschkabinplasten och speglarna formats av våra drömmar om skönhet. Det stämmer. Där, mellan spegeln och duschkabinen står jag och drömmer om allt ouppnåeligt, sen skrynklar jag till det som ett papper och går ut. Spegel- och duschkabinbergen driver nu på rad, tillknycklat vassa eller mer avslappnade. De växlar mellan att vara små och större. De står vid mina fötter men går inte att bestiga. Det går inte för att de är vassa och hala, men främst går det inte för att de är så små. De är som knähundar. Man måste drömma större! Moln 7. Jag antecknar det som en adress. Ett nummer till ett ställe där Bella Rune systematiserar, uppkallar och reder ut saker.