Katarina Wikars, Övergångarna, P1, 2013-11-25
Lyssna på programmet här

Magdalena Dziurlikowska förvandlar sig till sin egen mamma i kortfilmen Mother of pearl. Alina Szapocznikows skulpturer i polystyren äter långsamt upp sig själva. Och vad är det för en polaroidfilm Annika von Hausswolff har som oavsett motiv på trettio sekunder får en bild att övergå från Yves Kleinblå till randig för att sedan försvinna?

Det finns alltid ett före och ett efter. Men  hur är det där emellan? Vissa kallar det nu. Andra det där ögonblicket då det ovetande före transformeras till det stora efteråt. Och man sitter där och tänker, hur gick det här till? Märkte jag när det hände?

Drömmen som nästan all fiktion vilar på. Förvandlingen. Utan den inga folksagor om fattiga flickor som blir prinsessor, om larver som blir fjärilar, inga amerikanska drömmar om att vem som helst kan bli rik. Samtidigt går det mesta åt andra hållet, det kommer en varulv ur en människa, jorden öppnar sig, en finanskris slår ner som en meteroit. Och det mest oskyldiga föremål kan visa sig vara en fälla. Ibland tar det bara en sekund.

Medan Katarina Wikars funderade på ögonblicket allt blev annorlunda så försvann det. Men upp ur arkivet kom några av de gamla övergångarna. En blå frys i ett vardagsrum på Möllevången. En hörnsoffa och en sticksåg. En mur som knackas ner.