Maskulin – Den nakne mannen i konsten från 1800-talet till idag
Musée d’Orsay, Paris, till 2 jan 2014
Publicerad 2013-11-26 i Sydsvenska Dagbladet.

En delikatess är serverad, den nakne mannen. Inom gyllene ramar jagar hjältar, vilar kroppar, sväller muskler. Det är tillåtet att fnissa, beskåda och njuta. Med den nakna kvinnan hade det inte gått. Århundraden av exploatering och sexism hade krävt ett tungt genusmaskineri för att väga upp voyeurens blick. Men med manskroppen går det att förankra en utställning i uppvisning och utlevelse. Musée d’Orsays stora genomgång av manlighet i måleri, skulptur, foto och film sker på ett vördnadsfullt, nästan sakralt sätt. I salar med dämpad belysning, mjuk matta och lugna fondväggar etableras en viskande och hasande stämning.

Främst betonas den positiva inställningen till nakenhet i västerländsk konst alltsedan antiken. Men det var bara idealet som dög, ”the nude” på engelska, i kontrast till ”naked” vilket översätts med avklädd. En underskön man, naken men likväl klädd i en avpersonifierande skrud av muskler och perfekta proportioner. Tänk Leonardo da Vincis virtuvianske man inskriven i en cirkel. Utställningsaffischen är en förtrollande Merkurius av konstnärsduon Pierre och Gilles. De manliga besökarna studerar perfektionen med distans, jaja, det där är kroppens science fiction och på tok för bögigt. Så tittar inte kvinnor på sig själva, de tänker att de ska äta mindre, och ingen menar att en sexig kvinna är till mest för en lesbisk blick.

Att den nakna kvinnan dominerar i dagens bildkultur är ett arv från 1800-talet då hon blev det absoluta och accepterade objektet för manlig åtrå. Innan dess sågs kvinnokroppen som mindre fin och fullständig. I jämförelse med mannens strukturerade lekamen var hon ett avsteg, Eva skapad av Adams revben. Kristendomens patriarkat och den grekiska antikens mansideal stärkte varandra. Målet för en konstutbildning var sedan 1600-talet att lära ut hur den mänskliga, alltså den manliga kroppen skulle avbildas, och fram till 1900-talet hade konstakademierna enbart manliga modeller.

Manskroppen ansågs också nobel, och en förbindelse mellan anatomi och hjältedygd befästes. Det är därför Tänkaren av Rodin är skulpterad som ett naket muskelberg. Men inte enbart tankens titaner bär samhällsideologier på sina axlar, även den heroiskt segrande atleten står för nationell stolthet. En sal ägnas åt idrottens gudar vars kroppar tjänstgjort som massmedias virila leksaker eller byggstenar i totalitära regimer. Men så fort hjälten lösgör sig från det föreskrivnas tyglar riskerar han gudars vrede och människors avundsjuka. Han lider martyrdöden och kan spela ut allt från förtvivlan till determinism, fast oftast höjer han sig bara dockliknande söt över smärtan. Alla pilar, köttätande gamar och blessyrer blir till smycken och attribut.

Visst finns det alternativ till det starka idealet, ”the nude”. Den avklädde mannen visade sig i konsten på 1800-talet och stannade kvar. En individ utan paltor men full av komplexitet och smärta, inte sällan otränad. Egon Schieles självporträtt eller Ron Muecks Dead Dad. Denna naturtrogna estetik hade en dramatisk effekt på hur mannen representerades, hans kropp väckte skamkänslor och öppnade vägen för en mer psykologiskt djuplodande bild av manlighet.

I sista rummet, i grevens tid, kommer samtiden in på bred front. Paul Cadmus, David Hockney och flera andra vecklar ut det homosexuella perspektivet. Förvisso har detta kommit på tal redan tidigare i utställningen, men utan problematisering. Helt frånvarande är teoribildningen om queer-fältet och den metrosexuelle mannen, en heterosexuell storstadsman som blandar genuskodade attribut och tilltalar kvinnor såväl som män, oavsett läggning. Vidare är det chockerande att inte den kvinnliga blicken på mannen uppmärksammats mer än med enskilda bilder av Nan Goldin och Orlan.

Två tankar dröjer sig kvar. Det har varit en och samma kropp utställningen igenom. En biffig och lagom man. Den kvinnliga nakenheten är mer varierad, lång, kort, tjock, smal, tränad eller vek. Mannens kroppsideal är däremot sammanlänkat med handling, och det leder till nästa punkt. När mannen inte är aktiv, våldsam, segrande eller besegrad, slutar han att vara man i klassiskt hänseende. Istället blir han det mångbottnade djuret människa. Det återstår för Musée d’Orsay, eller en annan institution, att göra en sådan utställning.

Magdalena Dziurlikowska