Utställningen Platsens själ, 3 juni – 30 sept.
Recension publicerad 2012-06-09 i Göteborgs-Posten.

Som en dröm på en klippa vid havet, en timmes båtresa ut i Stockholms skärgård ligger den nya konsthallen Artipelag. Entreprenören ”BabyBjörn” Jakobson har i livets tredje akt tillsammans med sin hustru Lillemor skapat ett kolossalt kulturcentrum.

Aktiviteterna ska vara många i detta väl tilltagna hus, som inte står Moderna Museet långt efter storleksmässigt, 10 000 kvadratmeter mot 15 000. En vidsträckt konsthall, konsertsalen Artbox med tusen platser och tolv meters takhöjd, restaurang, konferensrum, butik… Allt är schvungfullt och ödsligt stort. Samtidigt har Nyréns Arkitektkontor valt en naturnära profil. En promenad på träspångar vid vattenbrynet leder upp till entrén, svarttjärade fasader smälter samman med skogen, sedumväxter täcker taket, panoramafönster öppnar upp mot fjärden och en stenhäll kröker rygg upp ur restaurangens golv. Detta mjuka, poetiska hade kunnat nå längre om det inte vore för institutionskylan, den råa betongen, de gapande rymderna och de svarta plaststolarna. Nu är det elegant och stramt på ett förutsägbart sätt. Det danska Louisiana har stått som förebild, men här saknas intimiteten.

Konsthallens ledning utgörs av Bo Nilsson och intendenten Magnus Jensner, båda högst kompetenta men samtidigt kantstötta i museivärlden av konflikter på Charlottenborg respektive Moderna Museet i Malmö. Bo Nilssons och gästcuratorns Görel Cavalli-Björkmans första utställning på Artipelag är Platsens själ, genius loci, ett begrepp som bottnar i den romerska antiken då man ansåg att alla varelser och platser hade en skyddsande, en sorts stämning eller identitet. Utställningen är ett genomtänkt flätverk där klassiska, moderna och samtida konstnärskap speglas i täta möten. Piranesis romantiska stadsvyer av Rom ges ett ökat djup av Astrid Svangrens nya tyginstallationer. Det dramatiska, beslöjade draget förstärks, den eviga stadens arkitektur som utstrålar värme och kroppslighet får ett eko i de känsloladdade tygerna. På ett liknande sätt skänker David Svenssons glasinstallation med gamla lampkupor som formar en utopisk storstad en vidgad uppfattning av modernister som Isaac Grünewald och Otte Sköld.

Många konstnärer har ombetts ”att kommentera arkitekturen, platsen och naturen på Artipelag” men det uppstår ingen dialog som rör Artipelag mer konkret. Trots att verken håller hög kvalitet har konstnärerna inte gått utanför det de vanligtvis gör eller har gjort på andra platser. Den text som presenterar deras konstnärskap brister i formuleringskänslighet och korrekturläsning.

Det är förståeligt om inte alla bitar fallit på plats när en konsthall ska ställas på fötter, och Artipelag är imponerande i sin ambition. Samtidigt är avståndet långt, entrépriset dyrt och Stockholmsregionen en av världens mest institutionstäta. Man är väl medveten om konkurrensen, men istället för att drämma till med något riktigt originellt vill man blanda och ge lite av varje. Artipelags gyllene väg är att inte nischa sig för hårt. Sommarpubliken blir en första indikator på om man kan uppnå styrfart med den kursen.

Magdalena Dziurlikowska