Krönika publicerad 2012-06-12 i Sydsvenska Dagbladet.
Konstfack eller Mejan? Rykten och empiriska studier placerar Stockholms två konsthögskolor i var sin vågskål. Mejan, Kungliga Konsthögskolan mitt i smöret, nästgårds till Moderna Museet, och Konstfack ute i förortens uppkäftiga morgondag. Konstfacks konststudenter som delar lokaler, stipendier och recensionsutrymme med de andra facken och Mejans priviligerade ensamvargar i verkstäder med utsikt men utan oväntade möten. Avgångsutställningarna har ofta förstärkt bilden av två riken. Mejan brukar förtrolla med färg och form, installationerna har varit häpnadsväckande och filmerna vackra. Konstfack svarar med tankekraft, med projekt som förgrenar sig i samhället och i hjärnans vindlingar.
Det oväntade med året avgångsutställningar är de många likheterna, betoningen av processen, ett lågmält undersökande drag och tilltron till teori. På Konstfack välkomnades betraktaren av en tom talarstol där en performance ägt rum, en trailer för en film som visas på annan plats och en låst dörr med den svårnådda konstnärens telefonnummer på. Visst fanns det intressanta videoverk (Gustav Hillbom) och ett par visuellt starka installationer (Fredrik Bjernelind, Ingela Ihrman) men utställningens själ var svårgripbar. Gott om förklaringar till allt, men de teoriförgiftade texterna upplyste sällan. ”För att till fullo förstå hur vi väljer att definiera oss själva så måste den egna identiteten undersökas med samma noggrannhet som det den också exkluderar.”
Mer liv och lust är det på Mejan-kandidaternas utställning där leopardmönster och orgasmljud möter upp i entrén. På magisterutställningen har klimatet ändrats. Betraktaren träder in i en installation som minner om ateljéarbete, men när man går vidare för att se vad som åstadkommits är idéerna försiktiga och bilden vag. Datorer står utspridda i salarna och startar om och om igen, det är inget fel på tekniken, det ska vara så. Målningarna och installationerna är ofta abstrakta men för oartikulerade för att glänsa med sin närvaro. Bland det som sticker ut finns ljudverk av Pella Kågerman, Julius Göthlins collage och en video av Mikael Lindahl. På magistrarnas avdelning står en stor vit scen i var sin ände av salarna, där kan man läsa: ”den vita väggen föregås av idén som omdefinierar dess existens.”
Varför blir det så här? När jag själv gick ut Konstfack för fyra år sedan var processen redan i gång. Styrkan i den omedelbara konstupplevelsen och det visuella var inget som premierades. Istället skulle man ”undersöka”. Det är förstås inget fel i att fördjupa en tematik men när kvasiundersökningar lägger sig i vägen för uttrycket och teorin överskuggar tanken blir konsten opersonlig och ovidkommande. Naturligtvis har konsthögskolorna sett att verk av sådan typ ställs ut på Iaspis, på den senaste Modernautställningen eller på de privata gallerierna. Men för att bryta tomheten och teoretiseringen måste förändringen börja på fler håll än på konsthögskolorna.
Magdalena Dziurlikowska