Recension publicerad 2011-08-02 i Göteborgs-Posten.

Marie-Louise Ekman av Stig Claesson. Bilden är beskuren.

Slas, Jag minns dig nog, Kulturhuset
Allt som Stig Claesson vidrörde blev färdigt snabbt. Böcker, nittio stycken, minst en om året och ibland tre. Porträttmålningar, klara på högst en timme. Teckningar som verkar ha varit en sorts twitter, några filmprojekt i bakfickan, och alla dagstidningskrönikor som revs av före lunch. Gallringen sköttes av redaktörer och gallerister. Fritiden ägnades åt boxning, resor i Europa, torp i Västergötland och en del alkohol. Stig Claessons varumärke Slas var söderkisen med kepsen, livskonstnären och surgubben. Svensk press, svenska väntrum och svenska hjärtan fylldes av Claessons ord och bilder. Hetlevrad och folkkär dog han 2008.

Sedan dess har det kommit två böcker som försöker skärskåda Stig och Slas-skapet. Vännen Niklas Rådströms bok ”Stig” och sonen Nils Claessons ”Blåbärsmaskinen”. Författarnas problematisering av kändisskap, missbruk och ett fritt yrke är inte några trådar som plockas upp på Kulturhusets stora retrospektiv. Här finns istället en kalejdoskopisk exposé över Claessons multibegåvning. För första gången känns utställningsrummets svåra interiör kongenialt med det som visas där. Genomgångsrum och råa betongväggar blir en passande fond för den existentiella, ibland dråpliga, vardagslunken som var Claesson kännetecken.

Målningarna, en mindre känd sida av Claesson, fördelar sig längs två linjer och får varsitt rum. De yviga porträtten där modellens karaktär gestikulerats fram med ett fåtal penseldrag i eldiga färger. De så annorlunda, tunga, tafatta landskapen, där ingen virvelvind drar fram. Teckningarna däremot är alltid desamma, den obrutna linjen löper flyhänt över hustak, tidningsläsare och kustlinjer. Ritstiftet var en självklar följeslagare på alla resor. Och orden förstås – på utställningen representerade av uppförstorade skrivmaskinsblad och en brokig bokvitrin. Stig Claesson skrev ner intryck från den osorterade vardagen. Han är älskad för detaljskärpan och närhetskänslan, men den slängiga, riktningslösa realismen känns ofta förströdd. Visst uppbådade Claesson koncentration, inte minst när han skildrade ett borttynande jordbruks-Sverige där landskapen hölls öppna. Genombrottsromanen ”Vem älskar Yngve Frej?” utspelar sig i detta smärtsamma spänningsfält.

Bäst fungerar Stig Claesson som ett allkonstverk, och det är också på det sätt han presenteras. Navet i Stig Claessons konstnärskap är han själv. I en videofilm ligger han på en soffa och ondgör sig över allmänhetens snäva konstuppfattning. Så fort han gör något lite märkligt i sitt konstnärskap frågar folk: Är det här konst? Ja, utbrister han, Vad fan skulle det annars vara?! Intill videon finns en boxningssäck. Dessutom en enorm finsk flagga, som han en gång efter en av sina resor kom hem insvept i, berusad men leende, enligt sonen Nils Claesson. Det drastiska, slagfärdiga och lakoniska är hans starka kort, men det kan också vändas till sin motsats när Claessons konstnärskap känns alltför lättsamt.

Fotnot: Utställningstiteln ”Jag minns dig nog” är hämtad från ett bidrag till melodifestivalen 1974 där musiken skrevs av Georg Riedel och texten av Claesson.

Magdalena Dziurlikowska