Bildanalyser för Åmells konsthandel 2009.

Texter om Evert Lundquist, Staffan Hallström, Otto G. Carlsund, GAN, Bror Hjort, Sven Erixson X:et, och Olle Bonniér. Nedan om målningen Fuga i brunt av Otto G Carlsund.

Fuga är benämningen på en polyfon, kontrapunktisk och imitativ kompositionsform. Hur kan den vara brun? I sin målning försöker Otto G Carlsund få oss att höra färger och se ljud, något som intresserade konstnärer under första hälften av 1900-talet. Att koppla samman flera sinnen är ett neurologiskt tillstånd som kallas synestesi. Få människor är fullfjädrade synesteter men de flesta uppfattar dova ljud som mörka och gälla som ljusa, och i detta gränsland mellan ljud och färg experimenterade Carlsund. Han gjorde flera målningar där syftet var ”att lyckas transportera en seriell, akustisk upplevelse till fixerad visuell bild”.

Strävan att förena olika konstarter hade Otto G Carlsund gemensam med bland annat skaparna av barockoperan. Besökaren på en operaföreställning skulle drabbas med full kraft och alla sinnen tas i anspråk av detta allkonstverk. Denna tråd från 1600-talet, som för övrigt är fugans glanstid, gjorde att man på 1700-talet ville bygga en färgtonsorgel, med vars hjälp även döva kunde avnjuta musikstycken. Huruvida Carlsund kände till dessa experiment eller inte är mindre viktigt – vad som är centralt är att han förhöll sig poetiskt gränslöst till sin konst.

Otto G Carlsund kunde själv traktera många olika instrument och här låter han ett horn spela första fiolen. Instrumentet är som ett vitt sigill över den varma fonden av det växande ljudet. Hornet påminner i sin mjuka spiral om en snigel medan resten av kompositionen inte uppvisar några organiska referenser. Då liknar bildelementen snarare något skapat av trä och människohand. Kanske olika stränginstrument, men istället för att behålla kontrabasens rundning låter han dess klassiska färg spela upp flera stråkljud som slutar tvärt. Andra melodier växer sig bredare, och vissa ligger omlott så att man hör eller ser en starkare överlappning. Hur stycket än går så är det inte vindlande utan strikt och elegant som en kastanjebrun resonanslåda. De mörkare partiernas geometriska ackord hävdar sig mot den sandigt gula bakgrundens tystnad.

Magdalena Dziurlikowska