Bildanalyser för Åmells konsthandel, 2009.

Texter om Karin Mamma Andersson Sven Jonson, Ola Billgren, Peter Frie och Francisca Clausen. Nedan om Karin Mamma Anderssons målning Fonofobi.
Fonofobi är rädsla för att tala och kvinnan sjunker genom golvet. Hennes ansikte och trevande vita händer upplöses i ett mossgrönt dis, hon är tjock som ett moln och hon försvinner i ett svart hål format som en glad mun. Ur ett annat hål, en mörk port, svävar en balk fram till henne och förankras hotande nära och snett ovanför hennes huvud. När kvinnan sänker sig ner formas händernas osäkra gest till en ofrivillig tillbedjan av balken. Framför och bakom dem i rummet befinner sig vita kuber som ibland muterar till modeller av något okänt eller till gravstenar. Svagt bemålade eller helvita ark är utplacerade på golvet och på stenväggen. Utspädda träd växer upp ur golvplankorna. Luften fläckas av färgslöjor.

Karin Mamma Andersson menar att hon ofta inte kan säga exakt vad bilderna handlar om men att titlarna vinklar in betraktaren på rätt spår. Hon tilltalas av tanken att bidra till att människor skapar egna historier till bilderna. Själv konstruerar hon miljöer, befolkar dem och arbetar fram en mångskiktad världsbild där allehanda livsformer förhåller sig till varandra och till konsten. Betraktaren får en rejäl utmaning men också stor hjälp av de intensiva stämningarna och de taktila ytorna. Ofta utspelar det sig ett tragikomiskt drama i ett teatralt ingenmansland men ingen kyla råder. Istället tas sakerna och varelserna om hand av berättelsen och av Karin Mamma Anderssons måleriska skicklighet. Skönheten i sina verk har hon jämfört med skönheten i Lars Noréns dramatik. Karin Mamma Andersson beskriver sin måleriprocess som ett kaos-läge där hon så småningom rensar upp. Under sin studietid arbetade hon som vakt på olika museer och ställde sig ibland mycket nära vissa målningar för att få energi.

Magdalena Dziurlikowska