Publicerad i Konstnären nr 3, 2010.

Debattartikel med avstamp i Kulturrådets rapport om utställningsområdet

Vad har Galleri Syster i Luleå, Stiftelsen Wanås Utställningar och Konsthantverkarna i Karlstad gemensamt? Eller rättare sagt, hur skiljer de sig åt? Kulturrådet har sökt upp 176 utställningsarrangörer i Sverige och ställt en mängd frågor. Kriterierna för att platsa i undersökningen var att utställarna skulle visa professionell samtida konst, bedriva huvudsakligen icke-vinstdrivande verksamhet, operera med fysiska och publika utställningslokaler, ha verksamhet året om och sakna samlingar. Svaren från alla dessa gallerier och konsthallar har sedan jämförts efter olika geografiska och ekonomiska kriterier.

Ett frapperande faktum som Kulturrådets undersökning belyser är den stora skillnaden mellan utställningsarrangörer som har en myndighet eller kommun som huvudman, som exempelvis Uppsala konsthall, och de fria arrangörerna, som Signal i Malmö. De fria arrangörerna uppgår till två tredjedelar av utställarna, de producerar åtta av tio utställningar själva (jämfört med de offentliga arrangörerna där sex av tio utställningar är egenproducerade) och sex av tio konstnärer som ställs ut visas hos de fria arrangörerna. Ändå är det dessa fria arrangörer som lever med kniven på strupen och det oavlönade arbetet inom sektorn utförs nästan uteslutande av dem. Bland utställare med offentlig förvaltning som organisationsform uppgår det oavlönade arbetet till 6%. Bland de fria arrangörerna är motsvarande siffra 58%. Mer än hälften av de som arbetar ideellt har relevant högskoleutbildning och det som visas i deras lokaler är, enligt Kulturrådet, professionell samtidskonst. De fria arrangörernas verksamhet är likväl marginaliserad.

En kommunal konsthall uppstår på politiskt initiativ och då är det självklart att de som arbetar där får lön. Det är naturligtvis inte lika lätt för politikerna att utfärda löner till ett nybakat konstfacksgäng som gör utställningar i sin källare, men när sådana verksamheter år efter år levererar hög kvalitet borde detta premieras i högre grad. Bland de fria arrangörerna finns oerhört slimmade organisationer som producerar högkvalitativa utställningar med ytterst knappa medel. Att höja stöden till alla fria utställningsarrangörer i Sverige med exempelvis futtiga tio miljoner skulle vara helt avgörande för mångas verksamhet. Det skulle också ge en markant kvalitetshöjning, eftersom många professionella aktörer lättare skulle kunna försörja sig på sitt arbete, istället för att brödjobba utanför sitt specialområde.

Både de fria utställningsarrangörerna och de som har en myndighet eller kommun som huvudman har två huvudsakliga kostnader i sin budget, personalkostnader på 43% och produktionskostnader på 22%. Den förhållandevis lilla produktionsbudgeten gör att en majoritet av utställningsarrangörerna betalar 3 000–5 000 kr till en konstnär för en utställning. I många fall anser de sig inte ha råd med uställningsersättningar över huvudtaget. Här uppstår ett känsligt problem. Utställningsarrangörerna vill konstnärerna väl, de vill gå det nya MU-avtalet till mötes, men har inte ekonomiska möjligheter att göra det. Bland de fria utställningsarrangörerna är situationen ännu mer absurd. De är ofta konstnärer själva och vill förstås att konstnärer de ställer ut ska få betalt, men de har inte pengar till detta och får därför gå emot frågor de själva driver.

Det märkligaste är dock kontrasten mellan den dystra ekonomin och siffrorna som vittnar om konstens popularitet. År 2009 visades 6 000 konstnärer på totalt 1300 utställningar som sågs av tre miljoner besökare. Tre miljoner besökare? Och då har vi inte räknat de stora konstmuseerna med de permanenta samlingarna, vi har inte räknat de kommersiella samtidskonstgallerierna eller de utställare som inte visar samtidskonst. Den här undersökningen gäller bara utställare som visar icke-vinstdrivande samtidskonst. Smal konst. Inte Fotbollsallsvenskan. Men ändå, tre miljoner besökare. Hur kommer det sig då att konstnärer inte får betalt, att utställningsarrangörer inte kan ta ut lön, och att det bråkas om offentligt stöd till konst? I snitt hade utställningsarrangörerna 100 besökare per öppetdag, men de flesta arrangörerna tog inte ut entréavgifter. På så sätt blir konsten tillgänglig, på ett liknande sätt som bibliotek, skola och vård är tillgängliga. Samtidskonsten är inte en lyx för de få invigda, det är en viktigt del av ett utvecklat samhälle och den efterfrågas av miljontals människor. När ska vi inse att konsten är tillräckligt värdefull för att få kosta? Och då inte främst via entréavgifter eller kommersiell försäljning av verk.

Magdalena Dziurlikowska