Publicerat i Konstvärlden nr 5, 2010.

Reportage om MoMa:s utställning
New York, abstrakt expressionism och den amerikanska drömmen om att skapa sig själv avtecknar sig som ett starkt färgstråk i 40- och 50-talets konsthistoria. Jackson Pollock, Mark Rothko, Willem de Kooning, Barnett Newman, Lee Krasner, Robert Motherwell och många fler. Aldrig tidigare hade New York varit ett kosmopolitiskt nav eller kulturens epicentrum, men nu blev det så. Konstens strålkastare flyttades från Paris till den nya världen. Abstrakt expressionism, det var den amerikanska konstens första avtryck i konsthistorien. Det var den första amerikanska stilen med internationella konsekvenser. Begreppet abstrakt expressionism användes redan 1919 om Vassily Kandinsky men beteckningen har sedan blivit förknippad med efterkrigskonsten i U.S.A. och den amerikanska kritikern Robert Coates som använde termen 1946 sägs ha myntat uttrycket. Det fanns också andra sätt att referera till den nya konsten, kritikern Harold Rosenberg föredrog att säga ”Action Painting” och hans kollega Clement Greenberg skrev ”American Type Painting” i sina artiklar. Det som alla tre refererade till var ett mäktigt måleri. Stora dukar som vibrerade av dynamik och lyste av färg, som skrapade i golvet och taket på de små gallerierna. Samtidigt var ingen bekymmerslös fanfar. Konstnärerna som omfattade den nya stilen växte upp i en tid av ekonomiska kriser, konflikter och krig. Antingen tillhörde de intelligentian som flydde nazismen, eller så råkade de födas på rätt sida om Atlanten och fick bevittna den moraliska bankrutten på håll. De samlades i New York och inspirerades av den modernistiska konsten som plötsligt blev tillgänglig där. Surrealism, kubism, expressionism och futurism ställdes ut medan Europa mödosamt reste sig ur ruinerna. Dessutom kunde man stöta ihop med Salvador Dalí, Max Ernst, André Breton, Piet Mondrian eller Fernand Léger som alla hade sökte sig till USA. De olika influenserna mottogs ivrigt och omsmältes. Det som ratades var det belastade arvet av socialrealistiskt, agitatoriskt och illustrativt måleri. Konstnärerna ville göra något nytt, något fritt från ett välbekant innehåll och samtidigt intensivt och fängslande.

Stödet för den nya konsten kom först från gallerister och kritiker. Betty Parson och Peggy Guggenheim nappade snabbt på att ställa ut avantgardet i sina lokaler. Det fanns inte många stjärnor bland dessa konstnärer som inte passerade Betty Parsons galleri, och hon har därför kallats för den abstrakta expressionismens moder. Konsthistorikerna Harold Rosenberg och Clement Greenberg skrev inkännande texter i dagspressen och snart blev de stora institutionerna intresserade. Främst Museum of Modern Art i New York, som har en nyckelroll i denna historia. Ingen annan stil är lika förknippad med museets utveckling som efterkrigstidens expressionism. Intendenterna uttryckte sin förståelse genom viktiga utställningar och stora inköp på ett sätt man inte haft möjligheter till med de tidigare modernisterna. För att samla ihop den nya konsten visade MoMA 1951 utställningen ”Abstract Painting and Sculpture in America” och konstnärerna blev sedan dess alltmer betraktade som en grupp. Själva såg de sig sällan som ett sammansvetsat gäng, men deras icke-föreställande och expressiva stil har ristat sig in i tiden som något enhetligt. Och nu i höst, sextio år senare, öppnar MoMA åter en utställning om dessa glansdagar. Från den gryende början på 40-talet till mognaden på 60-talet. Målningar, teckningar, grafik och fotografi, trehundra arbeten av drygt trettio konstnärer och allt hämtat från de egna samlingarna. Där återfinns också flera kvinnliga konstnärer i en annars så mansdominerad och manskodad stil. Stora dukar, tjocka penselstråk och yviga gester har traditionellt varit en arena för machomännen men MoMA:s mönstring tar exempelvis upp Helen Frankenthaler, Grace Hartigan och Lee Krasner vars konstnärskap tidigare ofta skrivits ut ur konsthistorien. Framförallt är utställningen en tur genom 1900-talets mest berömda konstverk och en vilja att förstå de många uttrycken som samlas under paraplyet abstrakt expressionism.

Hur kan konstnärer så olika som Jackson Pollock och Barnett Newman tillhöra samma konstriktning? Den ene droppade och dansade fram sina välkomponerade härvor av streck och prickar. Den andre penslade stilla oceaner disciplinerade av stringenta streck. Varför måste Mark Rothko och Willem de Kooning dela bo? Rothkos glödande, meditativa färgblock som fick människor att gråta av rörelse och de Koonings vilda kvinnor som orsakade en indignerad publikstorm verkar inte ha mycket gemensamt. De olika konstnärerna utgick från samma grundläggande antaganden om färgens potential och själens djup, och ovanpå det ville de ha en egen, signifikativ stil. Ett genialt revir. Pollock sina ”drips” och Newman sina ”zips”, dragkedjor, som ingen annan vågade sig på. Kvinnorna i gruppen delade inte detta förhållningssätt och det har därför varit lättare att förlora dem ur sikte. Hedda Sterne, den enda kvinnan på gruppfotografiet av konstnärskollegorna, bytte ständigt stil men kunde ändå förbli abstrakt expressionist eftersom gruppen var en så lös sammanslutning.

Mitt i alla stilyttringar inom den amerikanska expressionismen kan två tydliga spår urskiljas. Penselmåleri inriktat på handling, rörelse och struktur som hos Jackson Pollock och Willem de Kooning, och färgfältsmåleri där stora, enhetliga former eller ytor av färg bär upp kompositionen, som hos Mark Rothko och Barnett Newman. Men hur dessa konstnärer än målade förlitade de sig alltid på färgen och formen, utan att i traditionell bemärkelse behöva avbilda något. Mark Rothko skulle ha opponerat sig, han menade att han inte målade abstrakt. ”Jag är inte intresserad av relationen mellan färger och former. Jag är bara intresserad av att uttrycka grundläggande mänskliga känslor: tragedi, extas och undergång.” Samtidigt förlöjligades den nya konsten för att den antogs vara abstrakt rakt igenom och inte handla om något. Så var det dock inte, dessa målade sneglade mycket på annan konst och lusten till att gestalta personliga erfarenheter på ett allmänmänskligt sätt manifesterades tydligt hos dem. Konst som på ett sofistikerat sätt försöker vara ren från referenser, mänsklig karaktär och innehåll kom först senare, med minimalismen på 60-talet.

Efterkrigstidens avantgarde var nyfikna på surrealistiska tekniker som automatism där det undermedvetna skulle manifestera sig i penselskriften. Jackson Pollock insåg värdet med att utforska slumpen och gick in i trans när han målade. Han och flera andra läste Freud och Jung och utvecklade sina egna tolkningar av läran om arketyperna. Målningarna fylldes av biomorfiska, människoliknande figurer och personliga koder. Så kallade primitiva kulturers rituella bilder, och vanliga barnteckningar, var också en viktig inspirationskälla i jakten på ett tidlöst uttryck. Ingen av dem använde sig av centralperspektivet eller invanda kompositionsregler. Istället fördelades betoningen jämt i målningens yta och fick betraktarens blick att vandra som en flipperkula.

Alla abstrakta expressionister målade stort, och det var nydanande. Icke föreställande konst hade funnits i några decennier men det rörde sig om stafflistora målningar. Det monumentala formatet var reserverat åt den murala och heroiska traditionen som Picasso’s Guernica är skapad i. Att så auktoritativt stora målningar kunde vara mystiskt nonfigurativa var chockerande. Mark Rothko menade att han ville använda den stora skalan till att vara intim och mänsklig. Betraktaren skulle helst stå nära duken och svepas in i målningen på samma sätt som Rothko sveptes in i den när han målade. Jackson Pollock ville också vara inne i sina stora målningar. Hans sätt var att lägga duken på golvet, gå på den och stänka ner den med färg. Många av de nya konstnärerna anammade ett sådant meditativt och spirituellt förhållningssätt och detta skedde samtidigt som masskulturen slog igenom. De stora mystiska målningarna blev en diametralt motsatt pol till den lättsamma varietén på den lilla TV:n.

På det personliga planet fanns också en del likheter konstnärerna emellan. De var ofta ”late bloomers” med brokiga livsbanor. Många levde med kniven på strupen ekonomiskt och en del förverkligade rebellmyten med ett självförtärande liv. Ofta var deras fruar också målare, eller så hade de mer lukrativa yrken och försörjde sina makar. Dessa konstnärsliv formar sig till prismor genom vilken bilden av en epok nyanseras.

Jackson Pollock, hipster, rebel without a cause, the white negro, så lät smeknamnen. Manisk och tillbakadragen bodde han i ett hus på Long Island tillsammans med sin fru, konstnären Lee Krasner. De gifte sig år 1945 när Pollock var trettiotre år. I slutet av fyrtiotalet utvecklade han sin mogna stil, och några år senare, när han var fyrtiofyra år, omkom han i en alkoholrelaterad bilolycka. Lee Krasner förvaltade Pollocks arv och gjorde om deras hus till stiftelsen ”Pollock-Krasner House and Studio”. Jackson Pollocks bidrag till konsthistorien är droppmålningarna. Han lärde sig använda flytande färg på en workshop som leddes av en mexikansk muralmålare. För att få det rätta stänket experimenterade han med olika lacker och industrifärger. Sand och glassplitter kom också till pass i kompositionen och navajoindianernas rituella sandmålningar blev en viktig referenspunkt. Han ratade staffliet, konstnärsateljéns viktigaste fetisch. Duken, den heliga, la han på golvet och utförde en djävulsdans på den. Penslar användes bara för sina skafts skull, som droppverktyg. Pollocks ”action painting” har blivit ett emblem för den nya tiden. På duken ett virvlande kaos som öppnar sig i en välavvägd komposition.

Mark Rothko var välklädd och rund, men också deprimerad och självdestruktiv. Marcus Rothkowitz kom från en judisk släkt som emigrerade från Litauen och arbetade i textilbranschen. Själv gifte han sig med en smyckedesigner och hjälpte motvilligt till i hennes blomstrande business. Rothko var livet igenom orolig för att väcka uppseende för sina vänstersympatier och sitt ursprung, så han förkortade sitt namn och höll sin konst fri från politik. Istället ville han att målningarna skulle bära ett psykologiskt ödesdrama. I fyrtioårsåldern, vid mitten av 40-talet målade han de så kallade multiformerna. Två eller tre liggande rektanglar i vertikalt format. De arketypisk enkla och på samma gång detaljrika färgfälten var trollbindande. För att åstadkomma detta krävdes mycket terpentin, hårt arbete med de många färglagren på de stora ytorna och så småningom assistenter. I slutet av Rothkos liv blev målningarna mörkare och det breda erkännandet han fick på 60-talet grumlades av vad han upplevde som spekulationer med hans konst. Rothko ville se sina målningar i en religiös kontext och byggde ett kapell för dem i Houston, Texas. Det öppnade år 1971, året efter hans självmord, när han sextiosju år gammal överdoserade antidepressiva och skar upp handlederna.

Willem de Kooning föddes i Rotterdam 1904 och kom till USA som fripassagerare på ett fartyg. Parallellt med sina brödjobb målade han, men 1946 var han för fattig för att köpa oljefärg och började måla i svart och vit emaljfärg. Han sa ”Problemet med att vara fattig är att det tar upp all din tid.” Några år senare återvände han till färgen och erkännandet kom i slutet av 40-talet. Willem de Kooning var gift med Elaine Fried, som också blev en framgångsrik konstnär och de inspirerade varandra. För de Koonings del kom måleriet att handla om gränsen mellan det abstrakta och det figurativa och hans mest kända målningar föreställer okonventionella kvinnogestalter som är bortom ont och gott, bortom fint och fult. På 80-talet insjuknade han i Alzheimers och en domstol fastslog att hans egendom skulle tas om hand av konservatorer. Målningar av honom såldes vid den tiden för 20 miljoner dollar.

Barnett Newman hade judiska föräldrar som flydde från det då ryska Polen till New York. Vägen till hans vuxna måleri med platta färgytor och vertikala linjer blev lång. I flera decennier kämpade han med olika uttryck, förstörde tidigare målningar, var improduktiv i perioder och försökte vara bildlärare. Barnett Newman sa att konstteori för konstnärer är som ornitologi för fåglar men började ändå skriva konstkritik och menade att ”En konstnär målar för att ha något att titta på, ibland måste han också skriva för att få något att läsa.” Newman hade sin första separatutställning 1950 när han var fyrtiofem år gammal och hans fru som avancerade inom universitetsvärlden försörjde honom. ”För mig var det ingen karriär. Det var bara ett jobb. Ett jobb så att jag kunde leva och frigöra min man. Vi var två människor med samma mål.” Målet nåddes först i slutet av 50-talet och på 60-talet. Det var då Barnett Newman blev omskriven, utställd och köpt. Det var också då han målade sin kända serie ”Who’s Afraid of Red, Yellow and Blue”, den som inte är avslutad.

Idag finns ingen som provoceras av starka färger på stora dukar. Den abstrakta expressionismen är lika omhuldad som impressionismen. Men ändå finns där en mystisk kärna, svår att få grepp om. Målningarnas förföriska och dekorativa ytor står i stark kontrast till de själsliga bråddjup som deras innehåll är mättat med. Och alla konstnärer uttryckte att de ville komma åt grundläggande mänskliga känslor och det undermedvetna. De levde i en desorienterad tid där det moderna projektet hade visat sin skuggsida. Japan bombades, förintelselägren upptäcktes och järnridån drogs ner. Hur kunde man göra konst i en sådan tid? Hur skulle en sådan konst kunna se ut? De modernistiskt intresserade konstnärerna i New York sökte ett alternativt framåtblickande. De ville inte glömma civilisationens bräcklighet men inte heller befatta sig med historiska enskildheter. Resultatet blev en kraftfull återfödelse av måleri. Känsliga, hemlighetsfulla, lekande och på samma gång helt allvarliga målningar, som ständigt nya generationer häpnar inför.

Magdalena Dziurlikowska