Recension publicerad 2010-04-26 i Göteborgs-Posten.

Utställning på Liljevalchs konsthall
Liljevalchs pampiga entrérum, skulptursalen, gapar tom. Höga vita väggar och ingenting, på en plats som skulle kunna rymma elefanter. Jo, en liten målning finns. Det är en flicka som vädrar ett tygstycke. Vädring, heter den, och en välgörande fläkt sprider sig i rummet. Vädra ut, rensa bort, skala av. Det är inte mycket som behövs för att en känsla av något väsentligt ska få fäste. Eller rättare sagt, mycket måste försvinna för att detta väsentliga ska träda fram.

Rita Lundqvist är en konsekvent och långsam målare. Tavlorna är små och grå som aska. Hon tvekade länge inför att ställa ut på Liljevalchs konsthall. Skulle tavlorna räcka för rummen? Skulle någon orka se så många Rita Lundqvist-målningar på en gång? Hängningen är spatiös, strikt och sober. Målningarnas brickor följer på rad och de lakoniska titlarna förstärker det sparsmakade draget, men det är inte så trist som det låter. Inne i målningarna och med små medel utspelar sig existentialistiska dramer.

Ögonen tittar på dig. En avklarnad, lugn och tidlös blick. Du har sett den i ungrenässansens måleri och i mosaikerna i Ravenna. Här finns samma fria och tomma uttryck. Men här finns inget kungaguld, utan bara vardagslunk. De frontalt ställda och bleka människorna är som klippdockor eller spelpjäser. Fyll mig med mening, så säger de vidöppna ögonen. Fyll mig med natur, djur och städer, säger det tryckande skymningslandskapet. Det som finns är avsaknad. Och åtbörder.

Visst finns det sysslor för alla dessa borttappade människor i vita blusar och plisserade kjolar, i eremitkappor och sjukhusrockar. Gymnaster, kontorsanställda och heliga kvinnor utför alla tydliga uppgifter som att flytta en låda eller gå åt vänster. Men sånt har aldrig räckt för en människa. De flesta förblir stående, tittande. Något viktigare måste ske. Eller så har detta viktiga redan skett inne i dem. En inre upplysning vi inte kan ta del av för vi har inte nått dithän.

Tio målningar om året. Det är vad Rita Lundqvist kan måla, och det händer att hon fortsätter på redan sålda verk efter utställningens slut. Så viktigt och svårt kan det vara att nå en precision i ett mänskligt uttryck.

Magdalena Dziurlikowska