Publicerat i tidningen Konstnären nr 3, 2009.

Samtal om konstnärskap och entreprenörskap.
Moderator: Magdalena Dziurlikowska. Deltagare: Carl-Johan Dee Geer, Emma Stenström, Karin Willén och Andreas Ribbung.

MD: Jag har som de flesta konstnärer ett företag men upplever att entreprenörskapet stjäl tid från konsten. Man ska göra så mycket annat än konst att man till slut blir en assistent till en konstnär som inte finns. Säg att en konstnär är en kock som lagar soppa. När soppan är klar ska den dokumenteras, serveras, paketeras, marknadsföras, ställas ut och säljas. Kocken måste alltså, förutom att vara en väldigt bra kock, även vara Mamma Scans alla avdelningar. Är det något nytt, och måste det vara så?

CJ: Det har varit så sen tidigt 60-tal då jag började som konstnär. Jag har haft ett otal firmor som alla kraschat, men jag var hänvisad till den modellen. I många år hade jag ständigt kronofogden efter mig, jag vågade inte ha ett vanligt bankkonto, för att om det kom in ett enda öre så tog de det direkt. Min senaste bok ”Jakten mot nollpunkten” handlar till stor del om mina misslyckade entreprenörskap som lett till skulder och konkurser.

KW: Konstnärer utbildas inte tillräckligt för på den verklighet som möter dem. Redan under utbildningen borde det finnas stöd för konsthögskoleelever att få kompetens för fler av de uppgifter som är konstnärlig verksamhet.

ES: Konsthögskolorna är numera medvetna om vikten av företagskunskap men det är inte självklart hur undervisningen ska se ut.

AR: De konstnärer som fixerar sig vid att vara entreprenörer blir skitjobbiga. Att marknadsföra sig själv är också en ansträngande process. Däremot har jag upptäckt att det går mycket lättare för mig att marknadsföra andra, att jobba för ett varumärke, som galleriet Candyland. Magdalena, när du representerade Konstfack på Älvsjömässan, då dök du på journalisterna direkt till skillnad från dina kamrater, gick det bra?

MD: Ja, men min konst blir inte bättre eller sämre av att jag arbetar på att nå ut med den. Medutställarna kanske upplevde att jag duperade journalisterna, men jag jobbar också som konstkritiker och den kåren har större integritet än så. Inför en separatutställning jag hade skrev curatorerna: ”Kom och träffa konstnären”. Jag gick oombedd fram till besökarna och pratade om mina verk. Min dåvarande man sa att de borde ha skrivit: ”Kom och försök undvika konstnären, fina priser utlovas till dem som lyckas.”

ES: Förut var det svårt att få credd från sina konstnärskollegor om någon var alltför driven kommersiellt och för pushig.

CJ: Pushig, i relation till vem? Jag blir uppringd, ibland säger jag ja, ibland nej…

MD: Ingen ringer mig. Jag knackar på dörren och pekar på mig själv, för mig har det aldrig funnits någon annan väg.

ES: Det är toppen att du gör så, men motsatsen måste också få finnas. Jag blir livrädd när det pratas om att alla måste ska vara entreprenörer. Några av de bästa forskarna är de som inte syns utan gräver tålmodigt i arkiv. Sedan är det bra att sådana som jag kan föra deras talan.

MD: Instämmer. Samtidigt finns nu i större utsträckning än tidigare konstnärer som har entreprenörskapet som en del av sitt konstnärskap och medierna som sitt utställningsrum, Ernst Billgren och Lars Vilks, exempelvis. Hur ska vi tolka det?

KW: Det är en sak om mediabevakningen är en del av konsten eller om varumärkesbyggandet är något konstnären finner nöje i. Men de ihärdiga ropen från politiskt håll om att ALLA konstnärer ska vara entreprenörer får inte resultera i att konstnärskap framöver ska definieras av saker som inte är centrala för det.

MD: Historiskt sett räknades konsten länge som ett hantverk och konstnärer utförde beställningsverk för kyrkan eller kungamakten, men med romantiken på 1700-talet kom en ny konstnärstyp, den intellektuelle outsidern. Det idealet är fortfarande starkt, samtidigt finns ett allt tydligare krav från politiskt håll att konsten ska vara samhällsnyttig och entreprenöriell. Konsten ska bära sig ekonomiskt och exempelvis vara ett redskap i integrationsfrågor. Ser ni det som en återgång till en gammal utilitaristisk syn på konsten? Eller tvärtom, är den romantiske Steppenwolf en onödig joker i samhällets kortlek?

CJ: Konsten kommer först. Den eventuella nyttan kan dyka upp i efterhand. Jag gick ut Konstfack 1963. År 1991 fick jag mitt genombrott med utställningen ”Trivsel” som sågs av 120 000 personer. Det var väl nytta? Det var också den första gången jag fick betalt för min konst. Men tänkte jag på nytta i mitt konstnärskap skulle jag bli förlamad av en kreativitetskris.

KW: Det har alltid funnits konstnärer som jobbat med en mer direkt koppling till samhällsnytta än de som säger sig arbeta helt fritt. En sådan omprövning av konstnärens verkningsradie borde inte drunkna i krav på ekonomisk nytta. Det var inte det svaret konsten ville ha när den öppnade upp sig på det sättet. Vad som är nytta nu kan definieras på andra sätt imorgon.

ES: Exakt! Att vara nyttig är inget fel i sig men idag handlar det ofta om en snäv och kortsiktig nytta, och det är problematiskt. Frågeställningarna är desamma i forskningsvärlden. Jag kan inte i varje ögonblick ifrågasätta nyttan av mitt forskningsarbete, men på lång sikt hoppas jag bidra med något viktigt.

AR: Konstnärlig kompetens är som en slags forskning och borde efterfrågas mer. En definition av entreprenörskap är att hitta nya samband och att ta risker. I den bemärkelsen är konstnärer utmärkta entreprenörer. Menar man däremot att konstnärer ska vara entreprenörer i sitt eget konstnärskap så tänker jag på Jeff Koons och Damien Hirst. I Sverige har vi Bengt Elde och Ernst Billgren. Det finns mycket högklassig kultur som måste få samhälleligt stöd för att kunna hävda sig.

MD: Många verksamheter i samhället grundas i ett vinstdrivande företagande. Samtidigt finns det avancerade system som skola eller vård som inte bygger på vinstmaximering utan på andra visioner. Räknas konsten dit?

KW: Självklart, men idag ställs det också andra kulturpolitiska krav på konsten. Galleristen Sara Sandström är ledamot i Kulturrådets styrelse, hon har en av de viktigaste platserna i det offentliga kulturlivet men hon är främst en kulturentreprenör och företrädare för det privata näringslivet snarare än för det offentliga kulturlivet, som Kulturrådet främst jobbar med.

KW: Vi lever i ett välfärdsland och till det hör att kulturen är en arena där man både har roligt, diskuterar allvarliga saker och kan känna sig som en människa. En del kanske tror att en konstnär kan producera konst en masse och vara vinstdrivande, men konstnärens entreprenörskap är kopplat till kreativitet på ett mer komplicerat sätt.

AR: Ja, och det handlar inte bara om att en konstnär står i sin ateljé. Konstnärer genererar många arbetstillfällen.

KW: Det borde tas fram siffror på ekonomiska värden som genereras av egenföretagande konstnärer. Näringslivsdepartementet ger stöd till egenföretagare, men kraven för att kvala in är inte anpassade till konstnärlig verksamhet. Konstnärer får inte del av pengarna som pumpas ut eftersom näringslivsdepartementet kan för lite om kultur.

KW: I politiken finns principen om armslängds avstånd. Det innebär att tjänstemän inser att de inte kan konsten lika bra som konstnärer och tar in professionella yrkesutövare till beslutsfattande grupper. Sedan det borgerliga skiftet har det varit knäpptyst om armslängds avstånd.

MD: Jag upplever att det finns en övertro på entreprenörskap inom konsten. Bara konstnärer lär sig att bli duktiga företagare så kommer deras ekonomiska problem att lösa sig. Men det finns inte en tillräcklig marknad för experimentell videokonst eller elektronmusik.

ES: Jag kommer just från ett möte där en efterfrågad teaterföreställning framhölls som dygdemönster. Om kulturproducenter bara paketerade och skapade varumärken så skulle alla föreställningar gå för fulla hus! Nej, jag tror inte det.

CJ: Alla scener kan inte ha hundra procents beläggning för det finns inte publik nog. Jag har varit konstnär i fyrtiofem år och brottats med svårigheter, så jag har diversifierat mig till många olika grenar som illustration, skådespeleri och filmmanus. Vissa verksamheter som scenografi är områden med bestämda tariffer, men står man och målar tavlor får man inte flera tusen om dagen. Jag har designat tyger i fyrtio år men aldrig haft en inkomst av det.

KW: Vad menar du, Carl-Johan? Om en konstnär ställer ut, om det finns en efterfrågan, då ska väl konstnären kunna ta betalt?

CJ: Jag är sjuttio år, det har inte hänt hittills. Under de första trettio åren som konstnär hade jag bara utställningar på statliga och kommunala konsthallar vilket betydde att jag inte sålde något. Konsthallarna gav mig inga pengar och försvarade sig med att konsten jag visade var till salu, men man säljer inte konst genom att hänga upp den på väggen och hoppas på det bästa. Gallerister jobbar ju som försäkringsförsäljare när de ringer kunderna och förklarar att de har något speciellt som skulle passa just dem. Men jag har lirkat in verk på museerna. När vi packade ihop utställningen lät jag en grej stå kvar. Sedan ringde jag och undrade om de kunde köpa den. Kanske inom nästnästa budgetår? På så sätt har jag lyckats bli representerad på många konstmuseer i Sverige.

CJ: Alla på konstinstitutionerna har lön förutom konstnärerna, vars verksamhet allt vilar på. Men nu har KRO fått igenom nya regler som tar hänsyn till konstnärens arbete och höjer utställningsersättningen drastiskt. Det är en revolution!

KW: MU-kampanjen är ett sätt att flytta fokus från verket till tiden och konstnären. Det är en viktig perspektivförskjutning för att kunna värdera konstnärens arbete och kompetens. Å ena sidan har konstnären höjts till skyarna, å andra sidan har hon eller han inte varit värd en mänsklig betalning. En konstnär ska ta kontroll över sin arbetstid.

ES: Det där kommer att göra att en del kulturekonomiska teorier faller, för arbetstiden har inte alltid definierats, utan bara verket.

KW: Konstnären har länge använts som ett ekonomiskt alibi. Konsten kan vara hur genomströmmad av ekonomiska intressen som helst, men har sin förankring i både idén om, och den faktiska förekomsten av konstnären som en ekonomisk nollpunkt. Det gör att teorier om konsten som fri från snöda vinstintressen kan hållas kvar. Man kan handla med konst samtidigt som konsten förblir hög och fin.

ES: Det är djupt intressant ur ett kulturekonomiskt perspektiv, för någonstans skapas konstens ekonomiska värde på grund av idén om den från pengar befriade konstnären.

MD: De nya reglerna om ersättning kommer lämpligt för en utställning jag ska ha nästa år, och konsthallen har sagt att de ska följa avtalet.

KW: Vänta bara tills du redovisar dina arbetstimmar!

MD: Vi har kommit fram till att de, förutom utställningsersättning och materialkostnader, ska betala mig för det utställningsspecifika arbetet som beräknas landa på drygt en månad.

KW: Varför betalar de dig inte för den tid du lägger ner i verkproduktionen?

MD: De kan ju inte ge mig en årslön.

KW: Konstnärer borde anteckna all tid de lägger ner och redovisa för utställningsarrangörerna. När konstnärens kostnader inklusive verkproduktion, och utställningsekonomin för arrangören genomlyses, och får en gemensam punkt i ett noggrant avtal, tror jag att mer resurser frigörs och att alla parter vinner på det. Riksutställningar har precis gjort en sådan översikt och räknat ut hur mycket en utställning kostar. Om MU-avtalet följdes till sin intention så skulle det innebära rejäla påslag för konstnärerna.

MD: Det sägs ofta att konstnärer inte kan räkna med att staten ska bekosta deras arbete. Men de offentliga stöden går till 95% till institutioner såsom Kungliga Operan och Nationalmuseum. Hela det utominstitutionella kulturlivet får dela på 5%. Ändå tjafsas det väldigt mycket om detta lilla anslag. De stora institutionerna måste inte vara vinstdrivande, men en enskild konstnär måste det.

KW: De viktigaste bidragen för konstnärer är de statliga stipendierna från Bildkonstnärsnämnden, och det är inte ens bidrag. Det är en upphovsrättsligt motiverad ersättning för att konstnärer tillhandahåller verk i offentliga samlingar. Konsten där får visas obegränsat och ersättningen förvaltas av Bildkonstnärsnämnden via ett stipendium. Snacket om statliga bidrag till konstnärer är bara nys. Det är faktiskt pengar vi har tjänat ihop själva.

MD: Som en protest mot kommersialiseringen har en del konstnärer valt att göra verk som inte går att sälja. Så småningom finns det dock oftast en aspekt som går att avyttra. Moderna Museet har exempelvis köpt rätten att reaktivera performances i Elin Wikströms namn. Är det tandlöst att som konstnär försöka verka utanför de ekonomiska strukturerna?

KW: Konstmarknaden har alldeles för stort inflytande som värderingsinstans och konstnärer är dåliga på att definiera sitt sammanhang. Antingen inlemmas konstverk i det ekonomiska systemet eller så skrivs det ut ur konsthistorien.

MD: Carl-Johan, hur klarar man som konstnär av balansen mellan att vara samhällskritisk i sin konst och samtidigt bejaka samhällsstrukturen genom att sälja verk och driva företag?

CJ: Att kritisera samhället är en hobby.

KW: Så får det inte vara! Det är där vi måste ha politiska beslut att skydda de fria arenorna. Vi har public service och inte Berlusconi-TV, och det ska finnas plats för en samhällskritisk konst.

MD: Håller kapitalismen på att sluka konsten?

ES: Det behöver inte bli så. I ett projekt jag följde med konstnärer på en arbetsplats lyckades konstnärerna omtolka uppdraget så att emancipation inifrån uppstod. Ett sådant initiativ kan bända perspektiven och få människor att tänka i nya banor.

AR: Jag har varit med och utvecklat HAP, Hammarby Artport, för att göra utställningar i en stor lokal. Huset har blivit så hajpat av vår verksamhet att fastighetsägaren har kunnat höja hyrorna. Vi leder också kreativa workshops för företag, som alternativ till go-kart eller forsränning.

MD: Andreas, du målar. Men du arbetar också som curator. Hur är ditt hjärtas fördelning mellan ditt konstnärskap i ateljén och rollen som entreprenör? Vilken del av din verksamhet får du eller söker du stipendier för?

AR: Jag söker pengar för de olika projekten jag sjösätter. Ateljéarbetet är viktigt, utan det skulle jag tvivla på min identitet som konstnär, men samtidigt har entreprenörskapet varit inspirerande. Konstnärer har varit totalt beroende av att bli valda av ett galleri och det är en stor maktobalans. Vi startade det konstnärsdrivna Candyland och den alternativa konstmässan Supermarket för att öka allmänhetens konstintresse genom att vara mindre exklusiva än privatgallerierna.

AR: Konstnärsdrivna gallerier har varit på framväxt mycket tack vare den digitala tekniken, e-mail och hemsidor. Tidigare var det nödvändigt att bekosta tryckning och utskick av vernissagekort för att starta ett galleri.

MD: Många konstnärer är glada för att de slipper vara utställningsproducenter, men ni driver galleri själva. Är konstnärer bra företagare, eller är de ofrivilliga företagare?

AR: Jag jobbar som konsult åt Stockholms stad. De ger från och med nu bara uppdrag till konstnärer som har en egen firma. På det sättet är konstnärer med A-skattsedel uteslutna.

ES: Företagsformen passar konstnärer både bra och dåligt. Ofta finns det inga andra alternativ för en konstnär än att vara egenanställd. Har man ett intresse för att skapa fritt kan företagsformen vara en lämplig lösning även om man inte har ett intresse för entreprenörskap eller expansion.

KW: Den politiska möjligheten till en företagsform anpassad till konstnärer är långt borta. Till dess får vi påverka de som bestämmer att tillämpa regelverken så att det är möjligt att vara konstnär, och konstnärer får lära sig att använda systemen på bästa sätt.

MD: Emma, du undervisar på Konstfack på en så kallad överlevnadskurs för blivande konstnärer. Vad är det viktigaste du har att lära ut där?

ES: Att både vara pragmatisk och kritisk. Jag vill undersöka hur konstnärer faktiskt gör som entreprenörer men också förhålla mig kritisk till diskursen. Vad gömmer sig bakom politikernas fina ord? Konstnärer måste klara av att handskas med de praktiska konsekvenserna av kulturpolitiken och samtidigt kunna anlägga ett analytiskt perspektiv. Det är först då konsten kan få den plats i samhället den är värd.

Magdalena Dziurlikowska