Recension publicerad 2009-10-16 i Sydsvenska Dagbladet.

Kvinnor utan män, Kulturhuset
Shirin Neshat lämnade Iran som sjuttonåring, hon bor i New York och spelar in sina filmer i Marocko. Hennes konst antas representera iransk kultur och islam men filmerna gör aldrig anspråk på en dokumentär skildring av status quo. Istället behandlar Neshat samhällsproblematiken och religionen på ett fritt poetiskt och djupt personligt sätt. Filmerna mynnar ofta ut allegorier och är stöpta i magisk realism som för tankarna till Andrej Tarkovskij och Wong Kar-wai.

På Kulturhuset visas fyra av hennes videoverk. De bygger på romanen ”Kvinnor utan män” skriven 1989 av den iranska kvinnliga författaren Shahrnush Parsipur. Handlingen utspelar sig 1953 när de demokratiska krafterna i Iran störtas och fokuserar fyra kvinnors vardag av förtryck och tabun. Parsipur belönades med fängelsestraff för sin bok, Neshat med Silverlejonet i Venedig för sin långfilm, baserad på videoverken.

De enskilda videoverken på utställningen är främst ett koncentrat av olika sinnestillstånd. Muslimska slöjor blandas med blommiga klänningar. Det talas på farsi men problemen som berörs har också västerländska feminister kämpat med i århundraden. Hjältinnorna våldtas, prostituerar sig, är anorektiska eller begår självmord. Här är det lätt att föreställa sig brutalitet men Neshats skildringar är lena som rosenblad, utan att allvaret smeks bort. Samtidigt är det ganska dimhöljt, såvida man inte läser på i bakgrundsmaterialet eller släpper taget om kunskapskraven och låter sig svepas med av filmisk magi.

Tematiskt och visuellt är berättelsen om Mahdokht den mest drabbande. Mahdokht är rädd att förlora oskulden, men hon vill ha många barn. Hon sitter i en olivlund och stickar maniskt. Runt henne finns surrealistiskt mycket garn, och barn; en invasion av pollengula sporer. I Parisipurs bok låter Mahdokht plantera sig själv som ett träd. I Ovidius ”Metamorfoserna” förvandlas Dafne till ett träd för att slippa våldtas. Ängeln Gabriel räcker en svärdslilja till Maria. Bara som växt kan kvinnan vara ren. Bara som grönsak kan människan vara fri? Karin Johannisson skriver i ”Den mörka kontinenten” om kvinnor som flydde in i galenskap. Ett plausibelt svar på en vanvettig värld. Just sådana galet skruvade svar ger Shirin Neshat.

Magdalena Dziurlikowska