Bokrecension publicerad 2009-10-08 i Sydsvenska Dagbladet.

Bok: Varför mördar man sin dotter? Emre Güngör och Nima Dervish
Hur kan en far mörda sin dotter? Emre Güngör och Nima Dervish frågar papporna. De söker upp män på Kumla och i Kurdistan, de dricker te och röker med monstren. Kallar dem ”farbror” på arabiskt maner. Men de manliga författarna viker inte en tum från sina feministiska ambitioner. De samlar material för att påverka unga män i kampen mot hedersförtrycket, bland annat genom nätverket Sharafs hjältar. Jämställdheten blir inte en realitet om bara kvinnor förväntas kämpa och kulturer måste revolutioneras inifrån. Här har Emre Güngör och Nima Dervish massor att uträtta och män från hederskulturer mycket att vinna. Vilken tonårsgrabb vill med rädsla vakta sin storasysters oskuld, förlora henne, och erkänna ett mord någon annan begått, eftersom domen blir mildare för honom som är yngre? Främst handlar boken om tre mycket uppmärksammade fall, Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali.

Det har inte med heder att göra! Så säger de tre gärningsmännen. Samtidigt har kvinnornas beteenden blivit den tändande gnistan. De käftade emot, slog tillbaka, flydde hemifrån och polisanmälde. Männen gav de ett ultimatum, bosätt dig i en annan stad och sök inte upp din familj. Kvinnorna kom tillbaka, för att träffa sina mödrar och systrar. Om inte Fadime hade talat om hedersvåld i Tv och i riksdagen, om inte Pela hade rymt, om inte Sara hade knarkat, slagits och legat runt… Det är skälen som männen anger. Framförallt handlar det dock om att kvinnorna inte försvann ur deras åsyn. De ville ha frihet inom sina familjer och inte utan dem. Kvinnornas ”respektlöshet” skapade dålig stämning i de vittförgrenade släkterna och vanmakt hos de närmaste männen. Vad är värst, att en kvinna får sätta livet till eller att tjugo familjer lider? Männen ville bli av problemet. Istället blev det sju resor värre, och det är främst konsekvenserna av detta de verkar ångra.

Nu är bilden inte så enhetlig, det är ljusår mellan Pelas far och Saras kusin. Pelas far Agid planerade dödskjutningen tillsammans med sina bröder. Han verkar mest arg för att bröderna är i fängelse, och han slungar ut tomma hot. Pela förtränger han, säger ibland att det var guds vilja, och ibland att han själv är sämre än ett djur, fast det är svårt att veta för han snackar så mycket skit. Isam, Saras kusin, var en uppretad tonåring när han ströp sin barndomsvän. Han anmälde sig själv till polisen och tar starkt avstånd från sitt dåd. När han dödade Sara var han ateist och det är han fortfarande. Rahmi, eller Fadimes pappa, som han får presentera sig nuförtiden, befinner sig någonstans mitt emellan dessa poler. Han sitter på Kumla, han hade kunnat skyffla över allt på sin son, men han ville skydda honom… Men Fadime då?!

Skulle gråt få henne tillbaka skulle jag gråta varje dag, säger Pelas far. Titta vad jag försatt mig i, säger Fadimes far. I detta blottläggs en stor skillnad mellan vad Sverige vill av dessa män, och vad männen gör. Sverige vill att de ska sätta individen främst, och om de dödat någon sörja, oavsett eller bortsett från följderna för efterlevande. Männen satte gruppen först och dödade. De älskade sina döttrar men såg sig tvungna att stänga av. Nu vill de gå vidare – det var ju därför de dödade, för att alla skulle kunna gå vidare – konstigt nog utan att passera sitt eget samvete på vägen.

Alla gärningsmän i studien har sina rötter i kollektivistiska samhällen där individen är underordnad gruppen. Dessa klansamhällen är också patriarkat där männen beskyddar kvinnorna. Mannen ska skydda kvinnan med sitt liv, men ibland blir resultatet absurt nog att hon dödas. Men de flesta män är inte mördare, oavsett vilken kultur de tillhör, och kollektivistiska samhällen har också goda sidor. Emre Güngör och Nima Dervish älskar sina hemländer, kulturer och religioner. Desto mer angeläget blir det för dem att beskriva och isolera de negativa effekterna av en hederskultur, och rädda det positiva ur den. I detta svåra projekt håller författarna spikrak kurs. De väjer undan för kulturrelativism, som exempelvis Mona Sahlin och Gudrun Schyman har tagit sin tillflykt till. De litar på att de inte kommer att spela nynazister i händerna. Och viktigast av allt, de sätter tilltro till läsarens förmåga att förstå hur våldsmännen tänker utan att för den sakens skull omfamna dessa ideal.

Emre Güngör och Nima Dervish träffar också forskare som framhåller miljöns inverkan och den så kallade Lucifer-effekten. Ett otal undersökningar påvisar samband mellan ökande samhällsklyftor och ett upptrappat våld även om ingen är ute efter att rentvå brottslingar. Framförallt grundar sig mäns våld i vanmakt och utanförskap, oavsett kulturell tillhörighet. Som grädde på moset kommer den internationella mansrollen där aggressivitet ska ersätta känslor av rädsla, maktlöshet och sorg. Det mördas en kvinna var tredje vecka i Sverige. Många nationer finns representerade, men Emre Güngör och Nima Dervish bestämmer sig klokt nog att fokusera på det de har störst chans att utforska och påverka, sin egen kultur.

Magdalena Dziurlikowska