Essä publicerad i Moderna Museets Bulletin nr 5 2009.

Salvador Dalís konst – det kitschgalloperande överdåd som kritikerna skrev ner medan priserna steg och köerna ringlade. Salvador Dalí själv – den uppblåsta divan som gjorde allt för att stå i rampljuset och sälja så mycket som möjligt. Redan John Cage kallade honom vulgär och bedrövlig. Varför ska han grävas upp och ställas ut? För att Salvador Dalí är central i 1900-talets konstutveckling och viktig för samtidskonsten. Precis som Marcel Duchamp och Andy Warhol utvecklade han ett konceptuellt konstnärskap, en hållning som idag har avancerat till rättesnöre. Samtidigt var Dalí en starkt visuell konstnär som vräkte på med färg, form och materialitet, något som är långt ifrån självklart på 2000-talet. Dalí är främst känd som målare men hans verksamhet sträckte sig långt utanför staffliet, han var ju även designer och kändis men noga med att hävda sin konstnärliga frihet. Detta är ett tillvägagångssätt och en industri som inleddes med Dalí och som idag företräds av Damien Hirst, Haruki Murakami och Jeff Koons.

Salvador Dalís aktualitet finns också i att han tidigt insåg massmediernas potential och utnyttjade dessa för att iscensätta sitt liv. Ernst Billgren skriver i sin bok ”Vad är konst?” att media idag är ett konstnärligt material bland andra. Så som en konstnär arbetar med lera eller grafik kan hon även arbeta med media. I spåren av medieexponering följer kändisskapet och Francesco Vezzoli är en nu levande konstnär som vigt sitt konstnärskap åt kändismyten. Vezzoli ställer ut en installation sida vid sida med Salvador Dalís verk och ger en bild av hur Dalís enorma medieflört utmynnar i dagens hatkärlek till celebritetskulten. I vårt samhällsklimat förkroppsligar kändisen massans stegrade begär efter synlighet. Alltfler av de så kallade vanliga vill lyckas i offentligheten och författaren Sigge Eklund menar att: ”Vi är den första generationen där den breda massan får pröva på narcissistens tvära kast mellan att vara geni eller värdelös.” En av grundvalarna för ett lyckat konstnärskap är synlighet, samtidigt misstänkliggörs en konstnär som vill bli känd. Francesco Vezzoli menar att ”det finns en massa människor som tillhör konstvärlden som skäms för sina ambitioner att synas. Deras intellektuella hållning är oerhört hämmad, och i längden blir deras konst lidande.”

Salvador Dalí drog sig inte för att synas och etsade sig fast som en galen upptågsmakare, men ju tydligare hans flamboyanta persona blev desto svårare blev det att få tag på mannen bakom myten. Det var inte heller meningen att man skulle komma åt något ”bakom”. Dalí ville inte förstå uppdelningen. Tvärtom ville han sammansmälta med sin skapelse och bli till en enigmatisk yta: ”De tillfällen i mitt liv då jag nedlåtit mig till att bära civila kläder är ytterst få. Jag går alltid klädd i Dalís uniform.” I den livligt fantasifulla självbiografin ”Salvador Dalís hemliga liv” hävdar han att skillnaden mellan falska och äkta minnen är densamma som den mellan juveler, det är alltid de falska som ser mest äkta ut. Ständigt ålar han sig mellan sanning och lögn och gör livet till spektakulär maskerad. Utställningen på Moderna Museet är därför uppbyggd på ett labyrintiskt sätt för att ge besökaren nöjet att gå vilse och hitta poetiska sanningar man inte letade efter. Men Dalís gäckande framtoning var inte bara en kurragömmalek utan också ett kontinuerligt undersökande av konstnärsrollen. Hans livs- och konstprojekt var att överskrida sig själv och han gick ständigt in för att överraska, chockera och använda skrattet som en subversiv kraft. Sigmund Freud kännetecknade humorn som social olydnad och Andy Warhol menade att umgås med Dalí var ”som att vara bland kungligheter eller cirkusfolk.” Mitt i denna karnevaliska yra tronade el maestro själv. Väl synlig, tillika förvirrande opak och mystisk, utmanade han publikens föreställningar om vad en konstnär och dennes konst kunde vara.

”Jag försöker skapa fantastiska ting, magiska ting, drömlika ting. Världen behöver mer fantasi. Vår civilisation är alltför mekanisk. Vi kan göra det fantastiska verkligt, och då blir det verkligare än det som faktiskt existerar.” Så sa Dalí om konstens uppgift och från mitten av 30-talet slog han allt längre lovar utanför konstens upptrampade mark. Han designade tyger, parfymflaskor och smycken, schackpjäser för American Chess Foundation där alla pjäserna är avgjutningar av hans fingrar förutom drottningarna, som är Galas fingrar, och tornen som är salt- och pepparkar. Han gjorde ett askfat för flygbolaget Air India. Som tack fick han en elefant som han donerade till Barcelonas zoo. ”Det är svårt att uppehålla omvärldens intresse längre än en halvtimme i taget” koketterade Dalí. Så skrev han ett operalibretto, uppträdde som performancekonstnär i TV, ritade en nattklubb som aldrig byggdes, samarbetade med Walt Disney och Alfred Hitchcock, och skapade några frisyrer. Han var trolös, rastlös och kommersiell. Utställningen på Moderna Museet följer detta myllrande spektrum och visar hur Dalís trendiga kringflackande hängde ihop med intresset för svunna tiders stora mästare. Att överskrida genrer var traditionellt renässansmannens och universalgeniets privilegium. På 1900-talet blev det dock kändisen som i kraft av sitt renommé fick utveckla en yvig kreativitet. Genom kontakter och tilltagande berömmelse öppnades scen efter scen, och den kände mångsysslaren återföddes som typ. Just en sådan var Dalí, men han återvände ständigt till måleriet.

Salvador är ett förnamn som förpliktigar, menade Dalí och ansåg sig vara utsedd till att frälsa måleriet från den moderna konstens tomhet. Han bodde i USA på 40-talet och började sträva efter att återge måleriet den status det hade historiskt. Istället för att springa på MOMA samlade han på böcker om Leonardo da Vinci och utarbetade en klassisk stil med många referenser till mästaren. I Dalí tappning omsmältes också renässansens föreställningar om berömmelse till mediemedveten strategi för kändisskapet. Hans fru Gala fick posera som jungfru Maria och Dalí målade sig själv som Jesusbarnet i hennes knä. Precis som roller färgar av sig på skådespelare skapade Dalí och Gala sin egen upphöjdhet. Ett led i projektet var bruket av ordet ”gudomlig”. Det användes ofta i litteraturen om da Vinci, och Dalí annekterade det för egen räkning: ”Den gudomlige Dalí älskar Gala, Dalí och dollar.” Platsen var väl vald eftersom social rörlighet uppåt var stommen i den amerikanska drömmen. André Breton uppmärksammade Dalís framgångar och gav honom öknamnet ”Avida Dollars”, sugen på pengar. Dalí kommenterade att anagrammet fungerade som en talisman och ”gjorde dollarregnet lättflytande, angenämt och enformigt.” Liksom Andy Warhol var Dalí nästan patologiskt rädd för fattigdom och båda trivdes i de rikas och berömdas sällskap. Men förutom hovmålare var de även hovnarrar som gjorde elitens porträtt i ena stunden för att dekorera skyltfönster i nästa. Oavsett vad mediet var fiskade de hela tiden efter synlighet som ett medel för att utmana ordningen.

Det hävdas att synligheten har gått från att vara ett medel till att bli mål i sig. Kändisen har blivit en person som är känd för att vara känd. Antalet anhängare skapar auktoriteten och en person måste inte vara speciell för att höja sig över massan. Där finns förstås en urholkning, men också en öppning till subversivitet eftersom platsen kan fyllas av vem som helst. Francesco Vezzolis konst handlar om att utnyttja och blottlägga en sådan ihålighet i kändiskulten och diskutera hur detta återverkar på vår kultur. Vezzoli skapar en parfym utan doft och en filmtrailer om en film som inte finns. I hans konstnärliga projekt speglas ett samhälle där meddelandet om en händelse blivit viktigare än själva händelsen. Detta predikament beskrivs även av Micael Dahlén i boken ”Nextopia”. Vi är aldrig bättre än vårt nästa, inte vårt senaste projekt, och en vara sjunker i pris så fort den når marknaden. Naturligtvis är kändiskulten extremt beroende av förväntningar, och därför simulerar Francesco Vezzoli musikvideor, filmtrailers, presidentvalskampanjer och reklamaffischer. Men inget av detta refererar till något verkligt, inte i Vezzolis konst, och kanske inte heller i övriga samhället?

Precis som Salvador Dalí vill Francesco Vezzoli enbart befatta sig med ytan, och göra den till ett spektakel som kusligt nog närmar sig vardagen. Förutom film sysslar han även med broderi. Ett ensamt, plågsamt och smått maniskt hantverk, där han sitter på gayklubbar eller hemma hos en kändis och broderar tårar på porträtt av filmstjärnor. Salvador Dalí ville utmana den goda smaken och skaka om hierarkierna. Nu har det hänt. God smak har blivit dålig, det sublima har blivit banalt och högkultur har blivit massproducerad populärkultur. Likväl utmanar Vezzoli de kvardröjande resterna av modernismens rena höghet när han sitter där bögigt och borgerligt broderande. När han drömmer om stjärnor, tror att han är någon, och ännu värre när han blir någon! Vezzoli har berättat att hans föräldrar var ”hyperpolitisktkorrekta” och detta att sträva efter något betraktades som ”lätt felaktigt, nästan amerikanskt, en smula fascistiskt.” Senare i livet blev Vezzoli kritiserad för att han släpade in TV:s vulgära masskultur i konsten och ifrågasatte den upphöjdhet som konstvärlden fortfarande lever med. Salvador Dalí saboterade ständigt gränsdragningar mellan konsten och det andra, där det andra var livet. Han underminerade konstbegreppet genom att göra anspråk på att själv vara konst, och han älskade att vara sin skapelse. Francesco Vezzoli intar en diametralt motsatt ståndpunkt när han säger att han avskyr att vara sin egen konst. Samtidigt tror han att hans närvaro i verken är betydelsefull, för då blir han föremål för sin egen kritik. Där sammanstrålar Francesco Vezzoli och Salvador Dalí. De iscensätter en kulturkritik samtidigt som de förstås är denna kultur. På ett utagerande, lekfullt och allvarligt sätt riktar de udden mot sig själva och skärskådar sin hatkärlek till konsten och kändisskapet. Vezzoli: ”Att vara konstnär – jag vet inte vad en riktig konstnär är – handlar om att bära på en jättelik inåtvänd plåga och att hitta det minst klumpiga sättet att förvandla den till något utåtvänt.”

Magdalena Dziurlikowska