Krönika publicerad 2009-05-13 i Sydsvenska Dagbladet.

Äntligen är svaret här. Konstfacks vårutställning slår ut i blom och detta intresserar för en gångs skull inte bara konsträvar utan också den breda allmänheten, precis som min gamla skola alltid har önskat. Fint att konsten ska visas, för hittills har stormarna varit trista. Anna Odell har blivit känd för en psykbluff. Nu avslöjas sanningen: för tretton år sedan försökte Odell begå självmord, hon blev omhändertagen, och när hon berättade om sina erfarenheter av psykvården blev hon aldrig trodd. Därför iscensatte hon processen igen, för att dokumentera och ifrågasätta vårdens rutiner. Är det rätt att så snabbt och ofta lägga patienter i bälte? Vad är psykisk sjukdom och vem definierar det? Ovan refererade beskrivning av projektets syfte har fått debattsajter att risa och rosa, och det utan att någon sett konsten. Informationen de spinner vidare på kunde Odell lika väl ha gått ut med redan i vintras, innan verket var klart. Hennes färdiga projekt redovisas i en tredelad installation med dokumentära filmer och texter. Det är rakt och effektivt. Arbetet var värt att genomföras och diskussionen som det kan föda är värd att leda. Journalisterna flockas och kamerorna blixtrar men intresset för skandalen riskerar fortfarande att tränga ut projektets ambition.

Ett annat verk som varit i hetluften är Oscar Guermouches installation. Han har skrivit ned svenska jägarförbands våldsamt råa marschsånger på den svenska flaggan, och samlat textmaterial rörande andra aspekter av det svenska samhället som exempelvis historieskrivning och näringsliv. För Guermouches del har medieuppmärksamheten lett till frågor om huruvida flaggan får skändas och verket får visas. Bara kungen får sätta bokstäver på den svenska flaggan men ingen som har gjort så efter 1971 riskerar rättsliga påföljder. En intressantare fråga som Guermouches verk väcker är den om flaggans dubbla ansikte. Den bragderika fanan som nämns i nationalsången är kopplad till renhet, religion och demokrati, men är inte en flagga broderad med brutaliteter ännu mer sann? Kan man älska sitt land utan att kunna döda för det, och hur gör man sig beredd för ett sådant dödande?

Både Anna Odell och Oscar Guermouche upplevde att deras ärende var akut när de bestämde sig för att genomföra konstprojekt som, enligt vissa uttolkare, kom att bryta mot lagen. Naturligtvis står inte konstnärer över lagen. Problematiskt blir det dock när de går på en konsthögskola och den är ansvarig för deras handlingar. Skönt att jag gick ut Konstfack för ett år sedan och att ingen där behöver sona mina brott. Vadå? Är jag liksom alla konstnärer kriminell? Nej, för ingen har väl snattat, laddat ner film eller gått mot röd gubbe? Konsten skiljer sig i det här avseendet inte från livet. Konsten har kanske till och med bättre skäl att gå mot röd gubbe?

Trots detta är Konstfack likväl en statlig institution som rimligtvis inte borde trotsa samhället eller åberopa immunitet. Det nya regelverket kommer inte att förhindra elever från att fullfölja arbeten de tycker är tillräckligt viktiga att ta risker för. Om dessa projekt visar sig vara olagliga kommer Konstfack inte ställa sig bakom dem. Policyn är inte farligare än så och lämpar sig väl för en skola. Konsten är däremot mycket farligare, för den slutar inte efter lektionstid och ifrågasätter det samhälle vi har genom att tänja dess gränser. Den konst som nu visas på Konstfack förtjänar bättre än ständiga diskussioner om lagligt och olagligt.

Magdalena Dziurlikowska