Intervju med Niklas Rydén och Erik Annerborn publicerad i Konstnären nr. 4 2025.

Kris i konsten och kulturen! Eldad av problem som demokratin, politiken och AI bär med sig. Vad består krisen i? Eller är läget bara som det brukar vara? Magdalena Ljug har pratat med Niklas Rydén och Erik Annerborn, två kulturskapare och ledare ur två generationer.

Niklas Rydén är verksam som konstnär inom musik, text och film. Han är kompositör och konstnärlig ledare för gruppen New Opera Company som utvecklar nya sätt att skriva musikdramatik. Tidigare hade Rydén sin bas på Atalante i Göteborg, en scen och ett nav för samtida västsvensk dans, musik och konstnärliga samarbeten. Han har också varit aktiv i det kulturpolitiska samtalet och skrivit debattartiklar.

ML: I den allmänna retoriken talas det ofta om kris. Vilka mönster av kris har du sett under din livstid?

NR: Jag var ung på 60-talet, den gyllene perioden i svensk historia. Ekonomin växte rekordartat och på 70-talet införde man en ny kulturpolitik med stöd till olika slags kultur. På 90-talet kom en svår ekonomisk kris och ett förändrat synsätt på samhället där de vänsterliberala idéerna tappade fotfäste och ersattes av marknadsliberalism.

ML: Krisen kan komma i många skepnader, som politisk, ekonomisk, kulturell eller AI-driven. Hur tänker du där?

NR: Sedan millennieskiftet har det varnats för att kulturen inte ska få offentliga stöd, men det är först nu som kulturbudgeten ligger still. Den ekonomiska krisen inom vårt område är en kombination av att kulturpengarna inte ökar som helhet och att en väldigt liten del av pengarna går till fristående kultur.

ML: Detta grundar sig förstås i en kulturell kris, att bildning inte anses ha ett värde och att kulturen tillåts styras av människor utan djupare kunskap om den.

NR: I många andra länder är det självklart att en näringslivschef eller en hög politiker går på teater, ser en utställning eller läser en bok, så varför inte i Sverige? Vi ser också en obehaglig politiseringen av kulturlivet. Kulturpolitiken har länge skötts med armlängds avstånd, oavsett färg på regeringar, men idag klagas det på att både kulturen och journalistiken är vänstervriden. Men deras uppgift är ju att granska makten, oavsett vem som styr. Därför kommer deras arbete alltid kännas som vänster, för att de granskar makten och de rika.

ML: Om AI är ett hot mot kulturskapares arbetsvillkor, hur ska samhället handskas med det?

NR: Det får ses som en politisk fråga. Ett överskott som genereras av en automatisering måste användas till människors bästa. Nätverken av företag som tagit fram AI borde beskattas för det kulturella material de använt för att lära upp sina modeller, och en del av vinsterna kunde då bli till stöd. Jag skulle vilja se internationella myndigheter som kontrollerar AI, men som naturligtvis tillåter uppfinningsrikedom från enskilda aktörer.

ML: Här talar vi om nya stöd till konstutövare, men pengarna till den fria kulturen är alltid små. Varför?

NR: Dels ser samhället med misstänksamhet på konstnärliga aktiviteter som konstnärer själva tar initiativ till, i motsats till de stora institutionerna som är skapade av makten. Dels finns det en syn på konstnärer som bidragsberoende vilket är helt fel. Stöd till konstnärer är inte ett bidrag. Konstnärer hör till de mest envist arbetande människor jag känner till, för de behöver lägga så ofantligt mycket tid för att upprätthålla sin nivå. Tidigare var det kungen eller kyrkan som betalade konstutövarna, nu har den rollen övertagits av staten.

ML: En villkorad ekonomisering av kulturlivet har tilltagit. Det som spär på kassaflöden ses som bra kultur. Upplever du en smakförskjutning hos publiken?

NR: En viktig aspekt av kulturen är att den visar att det finns andra drivkrafter än rent ekonomiska. Som konstnär vill man i första hand förverkliga en vision, och den kommer inte ur viljan att tjäna pengar. Som kulturkonsument lägger man också massvis med tid på kultur utan att tjäna ett enda ett öre, men man berikar sitt liv. En annan reflektion: när jag frågar ungdomar på kulturutbildningar om det finns någon skillnad mellan konst och underhållning, som dansmusik, blir de upprörda och menar att all kultur är konst. Själv älskar jag att dansa till en bra hiphoplåt men dess uppgift är inte att vara ett konstverk.

ML: Från politiskt håll talas det om andra uppgifter för konsten än att vara ett mål i sig. Konsten förväntas exempelvis lösa samhällsproblem. Hur gör du för att nå ut med konst som inte kan infogas i ett nyttotänkande?

NR: Min förankring är i den experimentella modernistiska traditionen och jag arbetar med finkulturell samtidskonst i en storstadskontext. Men jag har också nära kontakt med många som inte har nycklarna till denna slags konst. Därför har det alltid varit viktigt för mig att också bejaka och förstå sidor av den breda kulturen. Det har varit besvärande för mig att det jag vill göra uppfattas som smalt, och jag har försökt hitta format för min musikdramatik som öppnar upp den utan att göra våld på den konstnärliga integriteten.

ML: Konstnärlig kunskap nedprioriteras i politik och utbildning men kulturen spelar en stor roll i polariseringens tid. Hur kan kulturen både vara viktig och oviktig på samma gång?

NR: De krafter som dominerar samtalet idag försöker tränga tillbaka de vänsterliberala idéerna som lyft jämlikhet, demokrati, hbtqi och bistånd. Allt det skälls för woke i kulturkrigets tecken. I skolan tas estetiska ämnen bort, trots att undersökningar visar att de är viktiga ur inlärningssynpunkt. Och även om de inte hade varit det så har dessa ämnen ett egenvärde. Människor vill tillägna sig eller skapa kultur, det är bland det viktigaste folk har i livet. Där finns ingen kris, men maktens syn på den professionella kulturen kan vara nedsättande.

ML: Utmaningen för vårt samhälle tycks vara att se kulturen som essentiell istället för att betrakta den som grädde på moset, om man har tid, råd och är intresserad. Jag vill mena att kulturen är en djupt mänsklig, existentiell förutsättning. Det finns ingen människa utan kultur. Mänskligheten är omöjlig utan kultur.

NR: Konsten har en mycket större uppgift än att bära sig själv ekonomiskt i ett marknadsliberalt samhälle eller åtgärda brister politikerna inte lyckats med. Konstens väsen är att ifrågasätta makten och verkligheten, öppna våra sinnen och förfina vårt tänkande. Konsten kan också stanna upp tiden i en rymd av reflexion och få oss att fungera känslomässigt.

Erik Annerborn rör sig i experimentella och interdisciplinära fält där han kombinerar design, bildkonst och konstnärligt ledarskap. Han är verksamhetsledare för Konsthall C och arbetar också som kostymör och stylist inom samtida dans, film och performance.

EA: Redan som tonåring var jag aktiv inom det ideella kulturlivet. Den tiden har format min inställning till konst och organisering, och det är med de erfarenheterna jag träder in i mina arbetsroller idag.

ML: Det talas ofta om kriser i offentliga debatter och privata samtal. Har krisen gått från att vara en händelse till att bli ett tillstånd?

EA: Kris är en kritisk punkt där det kan ske en omförhandling. Men istället för kris ser jag en kramp. Det är ett icke-tillstånd av varken aktivitet, vila, närvaro eller dröm. Det finns ett glapp mellan den konst som görs inom konstvärlden och konstbehovet som finns hos människor i samhället. Jag vet att det finns konst därute som på ett angeläget sätt möter verkligheten vi lever i, men dess möjligheter är kringskurna av konstfältets hierarkiska och ekonomiska system.

ML:  Vilka kriser påverkas du av som verksamhetsledare för Konsthall C och som konstutövare? Vilka är de största utmaningarna?

EA: Varken jag eller Konsthall C är i kris, tvärtom. Men den största utmaningen är konstens förankring i samhället. Åren 2014–2018 genomfördes insatser för breddad rekrytering, och projekt som Konst händer och Kreativa platser som ingick i regeringens satsning Äga rum. Det var inte oproblematiska projekt, men det fanns en annan representation av konstutövare då. Konst och kultur är inte en prioriterad fråga för den politiska makten och därför borde konstnärer engagera sig mer i partipolitiken. Det spelar ingen roll hur välorganiserade vi är inom vårt eget fält om vi inte når utanför det.

ML: Kulturarbetare tillhör prekariatet. Vardagen för de flesta konstnärer är låg lön, otrygga kontrakt och ständig projektjakt. Men har det inte alltid varit så?

EA: De stora kulturinstitutionernas verklighet har rubbats de senaste fyra åren, de kan inte längre räkna med ett ovillkorligt stöd från staten och den politiska makten. Konstnärerna däremot har alltid varit utsatta. I den nuvarande borgerliga politiken finns en vision om att privatpersoners val ska definiera vilken konst som är viktig. Samtidigt är det de traditionellt borgerliga kulturuttrycken som kostar skattebetalarna mest, som Kungliga Operan eller Berwaldhallen. Det experimentella fältet som lägger grunden för annan visuell kultur får extremt lite stöd och då blir konstnärlig återväxt problematisk.

ML: Idag har värden som konstnärlig frihet och demokratisk tillgång till kultur ersatts av ett pussel med mätbarhet och nytta. Den modernistiska tanken om att konsten får vara svår, provocerande och obegriplig ifrågasätts. Hur gör du för att inte fastna i ett fogligt tänkande kring konstnärliga projekt?

AE: Det viktigaste är att inte idka självcensur, annars krymper konstens område. Konst och demokrati är förknippade med varandra då konsten uppmuntrar till egenmakt. Men det här gäller inte all konst alltid. Kommersiell konst eller offentliga gestaltningar tillfredsställer olika system, som ekonomiska eller politiska. Konst kan också förlora sin potential när den medieras genom institutioner som försöker uppfostra, utbilda och infoga konsten i en gemensam berättelse. Konsten handlar inte om det. Konsthall C är en del av den idéburna sektorn där vi vill visa konst som kan representera medborgaren.

ML: Vilka vägar finns det ut ur konstens eller kulturens kris?

EA: Gränslandet mellan konst och organisering är en sådan väg. Ställbergs gruva, Ecolonia eller Gylleboverket är små men tongivande platser. En annan väg för konstnärer är att ta mer plats i det offentliga rummet. Konsten är viktigt i ett samhälle, särskilt ett polariserat som vi har idag, eftersom den är mer än ett ja eller ett nej. Inom konsten kan man också börja bygga en värld redan idag utan att veta i förväg hur allt ska bli. Jag försöker ta mig ur narrativet om världens undergång, för de som tjänar på det är de som säljer Netflix och bara vill att alla ska drömma sig bort. Jag vill rikta en uppmaning till alla konstnärer och till mig själv: Vilken konst behöver jag göra? Vilken konst behöver den här världen ha?

 

Magdalena Ljung