Revolternas decennium, Kulturhuset 8 mars –18 maj 2014.
Publicerad 2014-03- i Göteborgs-Posten.

Revolten, i rött, i handgjorda versaler, gapande ur megafonen, så ser utställningsaffischen ut. En svunnen tid av personligt engagemang på gator och torg med uppror, upplopp och aktioner. Med konstnärer som hatade konsten i borgerliga hem, och som istället iscensatte performance, protest och process. De gjorde konsten snabbt, i opposition, ibland olagligt och definitivt utan att få betalt. Nu samlas spåren av festen och kampen från sent 60-tal och början av 70-talet på Kulturhuset i Stockholm. Ett kulturhus som tillkom i samma andetag, 1974, mitt i staden som en bastion mot kommersialism och segregering.

Marianne Lindberg De Geer, chef för Konst och Design på Kulturhuset, inviger utställningen. Hon tar upp sin man Carl Johan De Geer på podiet, och tillsammans är de sinnebilden för ett livslångt åtagande där konst, liv och politik gör skillnad. Genom att tala om det som hände för fyrtio år sedan, genom skratt, färg och närvaro, kan vi etablera en kontakt med historien. Däremot uppstår det inget särskilt om man bara glider längs med ytan på de svartvita fotografierna, gryniga filmerna, gulnade broschyrerna och relikerna bakom glas. Revolternas decennium är på så sätt en krävande utställning, sammanställd av ett svårt material. Den tidens konst gjordes inte för museer. Att den skulle locka eftervärlden med glassig aura var det sista konstnärerna tänkte på.

Lygia Papes videoverk, en sugande mun slukar i entrén. Med titeln Eat me och kunskapen om Papes kritiska hållning mot Brasiliens diktatur får jag en viss förståelse för verket. Men utställningen hjälper mig inte att se vidare in i vad hon ville, varför hennes medel var kongeniala med syftet, eller hur verket togs emot. En liknande känsla infinner sig framför bilden på Valie Export i sina aktionsbyxor, uppklippta i grenen. Export rörde sig på en biograf iförd byxorna och utmanade besökarna att interagera med henne istället för med filmens primadonnor. Hon ville hävda ett kvinnligt subjekt och en kvinnlig kropp som inte var tolkad, förpackad och såld av män till män. Export ville vara en oberoende aktör och en skapare av sin egen berättelse. Den berättelsen borde ges större fördjupning.

Att utmana samhällsordningen genom att utsätta sig själv för smärta och fara var ett ledmotiv i tiden. Marina Abramović, performancekonstens mormor, växte upp i det hårt hållna Jugoslavien. På utställningen finns bland annat videoverket Art must be beautiful/Artist must be beautiful där hon upprepar titeln och borstar sitt hår maniskt, och fotografiet från Rythm 5, där hon var nära att dö av syrebrist liggandes i mitten av en stor brinnande kommunistisk stjärna. Wieneraktionisterna försökte också komma åt förljugenhet, som det dolda nazistiska arvet, genom våldsamma performances. Günter Brus fick sex månaders fängelse för skändande av statliga symboler under en aktion då han onanerade, täckte sin kropp med bajs och sjöng den österrikiska nationalsången. Tvärs över Atlanten, i New York, arrangerade Yayoi Kusama performances där hippies klädde av sig offentligt, målade prickar på varandra, brände kläder och flaggor och deltog i orgier. För den närmast asexuella Kusama var den utlevande livsstilen nyckeln till fred och jämlikhet.

Vid sidan av gränsöverskridande kroppslighet handlar många projekt om ordens makt. Polskan Zofia Kulik leker med ett beställningsverk, en stentavla som skulle hylla dödade soldater, där hon istället lägger in andra texter: På den här platsen omkom Zofia Kulik och Przemyslaw Kwiek. I arslet. Våren. Under tiden som man färdigställde denna tavla dog trehundra människor av hunger. Andra raka protester är Ryszard Waskos film med rader av nej som blinkar på en tv-skärm, och Bruce Naumans neonverk där man omväxlande kan läsa RAW eller WAR, gjord vid tiden för Vietnamkriget.

Reportagefotografiet är ett annat viktigt kapitel i revolternas tidevarv. Gilles Caron som dokumenterade flera av de största politiska konflikterna och som omkom under ett uppdrag i Kambodja 1970, Paolo Gasparini som korsade Latinamerika för att visa kontrasterna mellan kommunism och kapitalism, och Ernest Cole som skildrade apartheid-systemet. Men också reportageformen omsmält till konstprojekt finns representerad, Gordon Matta-Clarks jättehål rakt igenom två 1600-talshus som revs för att ge plats åt Centre Pompidou eller Ion Grigorescus smygfotade valmöte där rumänska medborgare tvingades betyga sin trohet till regimen.

Och mitt i all vrede festerna. Carl Johan De Geers fotografier av Gärdesfesten och Puss-aktionerna, eller Fluxus monter med humoristisk antikonst och festivaler. Nouveau Réalisme som omfamnade den vardagliga, industriella och sociala verkligheten. Joseph Beuys tes om att varje människa är en konstnär.

Det är svårt att tänka sig nutiden utan 60- och 70-talet. Kärnvärden som härdades i en explosion. Demokrati, konstnärlig frihet, drömmen om en bättre värld och tron på den egna insatsen. Men hur självklara dessa positioner än är befinner de sig under ständig belägring, och där fyller Revolternas decennium en viktig uppgift. Att påminna om en oavslutad kamp.

Magdalena Dziurlikowska