Dansmaskiner – Från Legér till Kraftwerk, Moderna Museet, 22 jan–27 april 2014.
Publicerad 2014-02-10 i Göteborgs-Posten.
Vi översköljs av bilder, genomsyras av teknik och färdas i galen hastighet mot framtiden. Så kan man känna idag, men så kändes det också för hundra år sedan när förra seklet var nytt. När motorer, maskiner och industrier växte fram, när elektricitet, röntgen och radiovågor drev på utvecklingen. Den moderna människan formades av en vardag hon såg som kaotisk, mekanisk, uppdriven och sinnesvidgande.
Det är i denna mest moderna av tider som utställningen Dansmaskiner startar, fördjupar maskinkult och kritik under tidigt 1900-tal, och landar i en pendang med Kraftwerks 3D-installation. Kraftwerk gav fem konserter på Cirkus i samband med invigningen, men installationen på museet är kvar. Deras drömlika, ödesmättade symfonier vecklas ut i salarna och omkodar de modernistiska verken. Framtid, dåtid, hyllningar och avståndstaganden formar varandra. Fastän utställningen baseras på de egna samlingarna och trots att Kraftwerks låtlista är fyrtio år gammal uppstår en oprövad berättelse.
Allt började med futuristerna. De utropade en ny tid. Ingen historia skulle besudla framstegsandan. Styrka, handling, metall. Maskinen var en förebild och krig välkomnades. Det första världskriget introducerade den mekaniserade krigsföringen, systematiskt och meningslöst. Flera futurister dog vid fronten och rörelsen kom av sig. Men lusten till hastigheten levde vidare. År 1913 målade Giacomo Balla En bils hastighet + ljus, anslöt sig till futuristerna, och döpte sina döttrar till Luce och Elica, ljus och propeller. Hans målning är en studie i rörelsens poetiska kraft. Inspirerad av Eadweard Muybridges fotografier ville han nå bortom analysen, till sensationen av rörelse. En annan höghastighets-konstnär var Aleksandra Ekster, den enda kvinnan som ställde ut med futuristerna. Hennes juvelskimrande färger sprakar än idag.
Istället för att skildra rörelsen satte Alexander Calder igång den. Mobiler, vind- eller motordrivna skulpturer och installationer. De abstrakta formerna dansar, dunsar, pendlar och vrider sig sinnligt mot grafitgrått inne i en stor ram. Calders sinne för rörelse påverkades av koreografen Martha Graham, som han samarbetade med. Den svenska Viking Eggeling använde sig istället av musik för att strukturera bildrummet och skapade den nonfigurativa filmen Diagonalsymfonin. Skissen till den har en utdragen horisontell form, för att inkludera det som saknas i bilder, tid och rörelse.
Fernand Legér, rikligt representerad på utställningen, vandrade fritt mellan olika genrer. Målningar metalliska av robotar, filmen Balett Mécanique, där massproducerade föremål skakar loss till skrammel-komposition av George Antheil, och fonddekor till den svenska balettens föreställning Skating Rink, som skulle förkroppsliga allkonstverket. Legér skrev om städer, skyltfönster, samhällsomdaningar och konstens roll. Han förebådade pop-konsten och noise-musiken. Framför hans maffiga fonddekor står tre bulliga tv-monitorer och visar Bauhausprofilen Oskar Schlemmers Das Triadische Balett. Dansarnas kostymer är lustfyllt vansinniga, skulpturalt skrymmande och begränsande i rörelserna.
När Francis Picabia kom till ett boomande New York skrev han: ”[Maskinen] är nu en del av människan – kanske hennes verkliga själ.” Han målade ansikten beströdda av reservdelar, nonsensmaskiner inspirerade av tekniska manualer och skapade balettföreställningen Relâche, ”inställd”, tillsammans med Erik Satie och filmaren René Clair. I baletten parodierades kriget och maskinkulten, något som var provocerande efter krigsslutet. Dadaisterna hade förvisso sedan länge förlöjligat maskinen och sett den som metafor för människan reducerad till drifter och begär. Men den maskinkritik som förankrades hos de breda folklagren kom först med Charlie Chaplins film Moderna tider 1936. På utställningen serveras humorklassikern nära Erik Olsons allvarliga målning Konstruktören där ingenjören är messias.
Med 3-D-glasögon träder besökaren in i Kraftwerks katedral av elektriska ljud, i den postindustriella retrofuturismen. Ralf Hütter, stommen i Kraftwerk, föddes 1946 och kommer från Ruhr-området, känt för gruvor och stålverk. När bandet slog igenom på 70-talet var Tyskland fortfarande präglat av krigstraumat och tung industri. Kraftwerk tog maskinarvet in i en intellektuell dimension och förutspådde vår tids datorisering. Hüttner sa: ”Ibland är det som att vi spelar på maskinerna, och ibland spelar maskinerna på oss.” Med ena foten på den experimentella konstscenen och andra i floden av populärmusik har de varit oumbärliga för techno, electro och hiphop. Hitsen från 70-talets förankrades i allkonstverk och Kraftwerk har sedan dess putsat sin framtidskapsel som blir allt äldre, men inte sämre.
På Moderna Museet är de syntetiska ljudbilderna både entusiasmerande och kusliga, och 3-D-animationerna så förrädiskt nära att man kan ta i dem. Ett ode och en elegi över radioaktivitet, motorväg, järnväg och maskin. Med skräckblandad förtjusning möter vi utvecklingen, nu som då. Det av människohand skapade är oss främmande, farligt och lockande.
Magdalena Dziurlikowska