Svarta Tavlan – Om konst och lärande, Artipelag, 11 okt – 19 jan 2014.
Publicerad 2013-12-27 i Sydsvenska Dagbladet.

Skolans självklara svarta tavla, som i verkligheten är grön, brun, blå, vit eller helt utsuddad ur klassrummet. Men ändå, den svarta tavlan som fastnat i sinnet och i språket som en symbol för lärande, likriktning, ordning, straff och gränslös kunskapsbildning. En mörkt ruvande, hotfull fyrkant som alla skulle stirra sig blinda på eller en befriande tabula rasa där hela världen kunde förklaras och ständigt återfödas på en nyss tvättad, blöt grund.

Tron på den svarta tavlan är våghalsig, drastisk och desarmerande. Tron på att människan kan greppa världen och göra den begriplig via abstraktioner nertecknade på en platt yta. Uråldrigt, envetet och föränderligt, med krita på tavla, som med fingret på vattnet genom århundraden. Artipelags utställning om den svarta tavlan i konsten vågar ett galet språng. Sal efter sal fylld med idel svarta tavlor. Tänk att det överhuvudtaget är möjligt med en så stor och innehållsrik utställning byggd på detta smala koncept. Att så många konstnärer återvänt till skolans ikon och symbol.

Svarta tavlans väg in i den moderna konsten börjar med antroposofins grundare Rudolf Steiner, som höll omkring femtusen föreläsningar runt om i Europa. Precis som alla andra suddade han ut sina tavlor, men kollegan Emma Stolle föreslog honom att spänna upp svart papper istället, vilket resulterade i tusen bevarade föreläsningstavlor. Steiner hade en orubblig tro på människan, på vår förmåga att ständigt utvecklas. Denna tillit ärvdes av Joseph Beuys. Han inspirerades av Steiner i olika didaktiska performances, slopade antagningskraven till konsthögskolan där han undervisade, menade att varje människa är en konstnär och att hans eget främsta konstverk var lärargärningen.

Hatkärleken till skolan, till att lära sig något, det måste vara den som får så många att komma tillbaka. Demonen Svarta Tavlan bankas verklig, tillgänglig och spännande igen genom att plockas ner från sin piedestal och omgestaltas. Elis Erikssons poetiska ordtavlor där hans dyslexi blir en medveten tillgång. Tacita Deans måleriska landskap eller mystiska abstraktioner på skolans tavlor. Lars Siltbergs video där han skriver obegripligheter med händer och fötter simultant på en svart tavla. Eller Christian Marclays jättelika svarta tavla med notlinjer där besökarna får teckna och skriva vad de vill. En gång i veckan tolkas bilden av en musiker, och sedan suddas den ut.

Hela skoltiden funderade jag på kontrasten mellan den mörka tavlan med sin vita krita och de vita pappren med de svarta pennorna. Vad var meningen att vi skulle lära oss av denna tvärtomhet? Dagdrömmar till ljudet av krita mot tavla, pennrasp mot papper och lärarens klackar mot golvet. Det fanns inga svar, inget säkert, men jag minns en strävan efter kunskap och en tro på människan. Det är kanske det enda den svarta tavlan lära oss, och det räcker långt.

Magdalena Dziurlikowska