Catti Brandelius, Peter Johansson, Anastasia Ax
Boktext publicerad i Sveriges Konstföreningars jubileumsbok Samtidskonst för vanligt folk 2013.

Motorsågar, pudelkostymer och nakna dalahästar. Miss Universum, systrar i högklackat och protester mot gubbslem. En kvinna som sover i snabbköpet, en man i burka och en mängd alternativa världar. Performance, på gränsen mellan det agerade och det verkliga, där konst möter liv och utmanar världsbilder. Ett inövat händelseförlopp eller en improviserad situation. En ensam artist eller det kollektiva deltagandet. Formen såväl som tematiken varierar. Platserna, eller tillfällena för performance omprövas ständigt.

När Moderna Museet var nytt gick Karl-Erik Welin loss på ett piano och råkade såga sig själv i benet, och på Malmö konsthalls invigning klädde Kjartan Slettemark ut sig till pudel för att ironisera över konstnärens roll som knähund. Sedan performance introducerades i Sverige under 60- och 70-talet har utvecklingen gått från olydiga aktioner i konstens finrum till en självklar genre med allt större scen. Avståndet mellan konst och aktivism har minskat, performance har flyttat in i det allmänna medvetandet men också börjat utnyttjas. Plocka poäng på Pussy Riot eller öppna en galleria med en performance. Som motvikt till det parasiterande och lättköpta finns idag många festivaler, scener och nätverk, vid sidan av de invanda institutionerna. Lilith Performance Studio i Malmö, Live Action och Atalante i Göteborg, PAiN i Norr- och Västerbotten, PALS/Fylkingen och Weld i Stockholm, och Friktioner i Uppsala. Performance kan springa ur konst, dans, teater eller politiska interventioner. Den här texten handlar om performance inom konstfältet.

Det på vatten skrivna, i stunden uppkomna kan ta sig in i ett kollektivt medvetande. Snabba händelser som greppar så djupt in i samtiden att de blir ett med oss. Vissa av dem kommenterar det politiska och sociala tillståndet. Anna Odells verk Okänd kvinna… involverade en aktion där hon spelade självmordsbenägen i syfte att visa upp den slutna psykvårdens märkliga mekanismer. Peter Johansson skapade Little Sweden, en flotte med röd stuga och blommor där tre skinheads söp och levde rövare. Naturligtvis var de skådespelare. Själv har Johansson uppträtt naken och bemålad som dalahäst. Dror Feiler hängde på sig koskällor och bjällror, precis som judarna fick ha på medeltiden, och frågade publiken vilken klang som var svensk. Feiler har också organiserat Ship to Gaza och menar att Israels ambassadör utövade oavsiktlig performance när han förstörde ett verk av honom och Gunilla-Sköld Feiler, Snövit och sanningens vansinne.

Att livet och konsten flyter ihop är den röda tråden i Dorinel Marcs konstnärskap. Han lät skägget växa efter 11 september, tar ofta upp sitt föräldraskap i konstsammanhang och bär ibland burka. Beslöjad har han hållit Tal till Nationen om vikten av folkhemmet eller bytt om från burka till jultomtedräkt för att berätta om främlingsrädsla. Ett land som sveps in i rädsla har också varit utgångspunkten för Joakim Stampe och Maja Hammarén. Stampe anspelade på Palme-mordet och de mordmisstänkta skålande poliserna när han till ljudet av ambulansradion skålade mot himlen. Hammarén iscensatte Göteborgs-kravallerna med hundra frivilliga deltagare i re-enactmentverket Elva år senare på Schillerska gymnasiets skolgård, den som stormats av kravallutrustad polis. Båda verken tycks fråga om man kan smälta ett traumatiskt minne genom att tillsammans omskapa det.

Konstnären som involverar medaktörer med varierande grad av regi är en återkommande metod i performance. I Extra Features dirigerade Katarina Nitsch skådespelarna i tableaux vivants utan handling. Det viktiga var blicken mellan henne, skådespelarna och publiken och hur de olika grupperna påverkade varandras beteenden. Kraftfältet som uppstod var mättat med en objektifiering som ständigt bytte sida. Ett steg längre in i samspelet mellan konstnär och publik finns den relationella estetiken där andras reaktioner och medverkan blir en del av verket. Elin Wikström bröt ny mark i Sverige med subtila men omvälvande händelser i vardagen, som när hon sov i en säng på ICA i verket Hur skulle det gå om alla gjorde så? Inaktiviteten som normbrott finns också i Wikströms Rebecka väntar på Anna, Anna väntar på Cecilia… där över hundra kvinnor förbinder sig i en kedja av tillit och väntar så länge det behövs. Det immateriella verket ägs av Moderna Museet som har rätten att reaktivera det i konstnärens namn.

Den relationella situationen har under de senaste åren omstöpts till en konstnärlig samvaro där arbete och fritid flyter samman. Valeria Montti Colque samarbetar med släkt och vänner i performances där krig, fred och kärlek turneras med Capoeira, k-pistar och färgglada kostymer. Ett kollektivt och idealistiskt anslag finns även i Linda Spjuts verk Äventyr och Överlevnad som utspelade sig i två veckor på ett galleri och innehöll musik, mat, improvisationer liksom förberedda akter. Övertagandet av en plats för att befästa en annan ordning är också nyckeln till Klas Erikssons aktioner. Med många deltagare och temporära skulpturer av bengaliska eldar sprider han ljus, färgad rök och osäkerhet i stadens rum. Är det en protest, något som firas eller en kungörelse? Individens rätt till offentligheten på tvärs mot det kommersiella och konventionen hävdas dock starkast i Klara Lidén. Hon har dansat bland passagerarna på pendeltåg, byggt en hemlig bostad av kasserat material, startat en gratis poströrelse och rivit ner reklamaffischer för att skapa monokromer. Sara Lännerström går med likartat ärende men i andra spår, hon dekorerar hållplatser med sittdynor, krukväxter och draperier för affischerna…

I hjärtat av staden och offentligheten återfinns feminismen. Duon Unfucked Pussy med Joanna Rytel och Fia-Stina Sandlund sprang upp på scenen under den direktsända Fröken Sverige-galan 2001 och vek upp banderollen ”Gubbslem”. Det blev början till slutet för skönhetstävlingar i Sverige. Rytel har gått vidare med att strippa för djur, agera kvinnlig blottare och undergräva normer om gravida kvinnor. Skönhets-missens tomma mantel fylldes av Catti Brandelius kaxiga alter ego Miss Universum, som inte ville behaga, utan förändra världen så att den behagade henne. Med mycket humor, vass tunga och medryckande musik växte fler alter egon fram, Profesora, Evert Taube, countrysångerskan Red Cloud Carter och förortsindianen Stora Skuggan.

Det visuellt läckra, roliga och maskerade går igen i Gruppen High Heel Sisters poetisk politik och viljan att ta tillbaka de höga klackarna från den ofarliggjorda kvinnan. High Heel Sisters startpunkt blev de egna kropparna, de var alla kvinnor som mätte minst hundrasjuttioåtta, hade minst fyrtioett i skonummer och var minst trettio år gamla. Folkströmmen vek undan för den statuariska trion i Stand Piece på Drottninggatan och aktörerna tycktes plötsligt ha fått en privilegierad position i samhället. Jenny Grönvalls alter ego Peggy-Sue tar också tillvara det kvinnliga i en så kallad låg estetik med rosa dräkter, blont hår och husvagn. Ett element av misslyckande är viktigt del i den falsksjungande Peggy-Sue och diskussionen öppnas upp mot estetiska hierarkier. Handlar det påstått dåliga om kön, klass eller social status?

Kropp och genus förs vidare in i queera landskap av Leif Holmstrand. I verket Building a Better Body bygger han under sex timmar en grotesk kropp på sig själv med lågstatusmaterial. Konsumtionskultur, identitetsproduktion och tabubelagda utseenden läggs lager på lager i en kokong. Holmstrand har annars ofta uppträtt i en specialsydd huva och transvestitiskt hopplockade kläder, som också anspelar på konstruktion och dekonstruktion. Att bygga upp och rasera i en rituell process är ledmotivet i Anastasia Ax performances. Stora, vita installationer konstrueras och utsätts för en ursinnig omgestaltning. Ax hugger, hackar och spottar bläck. Hon pendlar mellan att vara gärningsman och offer, en okontrollerbar kraft som möter en annan otyglad styrka, publiken. Det cirkulära mönstret av uppståndelse och fall genomsyrar såväl Ax projekt som vår existens. I verket Pan Theon har Ax bjudit in buddhistmunkar för att anspela på en försoning med världens trasighet och smärta.

Musiken är en ingrediens i många performances, som hos Holmstrand eller Ax, men en del konstnärer integrerar det musikaliska så att de även får en tillhörighet som musiker. Tobias Bernstrup gör all musik i sina framträdanden och bygger upp alternativa världar i allkonstverk. Hans scenpersona är en fetisch-klädd androgyn på gränsen mellan människa och robot. Referenser till film noir, dataspel och science fiction finns i bakgrunden, i förgrunden frågor om identitet och vårt förhållande till verkligheten. Matti Kallioinen involverar också egenkomponerad musik i framtidsvärldar där människor och maskiner smälter samman, men stämningen är radikalt annorlunda, det är färggrant och psykedeliskt. Kallioinen säger att fixeringen vid kroppens gränser stör förståelsen av det mänskliga, och att kroppen i hans performances alltid befinner sig i ett stadium av upplösning, omvandling eller avreglering.

Döden är en definitiv avreglering, men även en port till hinsides världar. Leif Elggren och Kent Tankred bildade gruppen Guds Söner som ofta berörde existentiell tematik. Elggren har senare fortsatt med spöklika performances som As if I was my father där han iklär sig sin fars persona och plågat poserar i favoritstolen, mot obönhörlig svart bakgrund. Marja-leena Sillanpää rör sig i gränslandet mellan liv, död och kusliga tillstånd genom hela sin oeuvre. When we dead awaken var en poetisk bussresa där passagerarna fick varsitt brev med ledtrådar till det som fanns att se i landskapet. Bussen körde i tio kilometer i timmen och längs vägen stod vitmålade möbler. Så småningom gick passagerarna av i en djup skog för att möta Sillanpää som serverade clairvoyant-stimulerande drinkar. Den redan kusliga stämningen förstärktes av rök- och ljudeffekter som fyllde skogen.

Texten och språket förkommer på olika sätt i performances, den kan läsas, sjungas, stympas eller omvandlas. I Maja Spasovas The Conversation får deltagarna bara säga ja eller nej i ett improviserat samtal. När det meningsbärande skiktet filats ner framträder känsloregistren tydligare. Pär Thörn har också ägnat sig åt att skala av språket, men genom en musikalisk sortering. Röda rummet (alfabetisk) är en kör på tjugonio personer som kryper in under huden på August Strindberg. De läser: à, Advokatfiskalens, afton, aftonsång, aktier, Aktuarien. Eller: minuter, minuter, missnöjd, missräkning, misstroende, misstänka… Mathias Kristerssons performances inbegriper alltid en aspekt av språk och kommunikation. Varje gång jag öppnar munnen kommer det ut vatten. Det gör det svårt för mig att prata går ut på att svara på publikens frågor efter att ha tagit en klunk vatten. Kristersson kan också sitta sluten och låta tusentals flugor surra kring sig medan bokhyllorna runt om bär på textfragment. I brist på alternativ sken solen på ingenting nytt är en situation av kontaktlöshet där en människa berövats sitt språk och därmed sin mänsklighet. Karolina Erlingsson plockar upp tråden från kommunikationens gränser och den yttre respektive inre dialogen. Eme Emauto anspelar på det ljudlösa samtalet man för med sig själv, och texten hon reciterar i verket är skriven med tanke på eko, pauser och hur ord låter. Hennes framförande av den repetitiva, kroppsnära texten blir ett intrikat samspel med publiken och rummets tystnad.

När rösterna tystnat, kroppen gått hem och rummet lämnats tomt kan det finnas ett minne kvar. Det outplånliga minnet av ett risktagande och en upplevd utveckling. Performance kan vara just detta. Den performativa kraften som skapar ny verklighet här och nu, som får tankar, känslor och handlingar att ändra sitt lopp. I metaforisk dräkt, i ett komprimerat ögonblick, gjuter performance poesi i livets prosa. Performance är den positiva, naiva föreställningen att man kan påverka något stort blott genom sig själv, genom att sträva och utsätta sig själv. På så sätt är performance ett totalt avväpnande instrument.

Magdalena Dziurlikowska