Intervju med Haidar Mahdi, publicerad i nr 3 av Konstperspektiv 2013.

Solen står högt över Midsommarkransen där Haidar Mahdi och jag stämt möte, men istället för att bekanta oss på en loj uteservering går vi genast till hans källarateljé. Där öppnar sig en underjordisk värld. Stora, underliga ting i porslin glänser mot oss från hyllor och hörn. Det är spridda ekon från utställningar som nyligen varit och vi pratar om deras melodi.

– Under de senaste åren har du haft flera utställningar med keramiska installationer där utgångspunkterna varierat kraftigt. Den dekorativa, störiga och färgsprakande This is it avslutade din tid på Konstfack. Vad handlade den utställningen om för dig?

– This is it var en lek med idén om skönhet dragen till sin yttersta spets. Jag ville driva med det ”barocka” och överklassiga, guld, silver, färger, ha för mycket av allting. Det blev en dekadent, superornamenterad fantasivärld där materialet spelade stor roll. De skruvade porslinsföremålen tog plats på kaklade bord, uppdukade som till ett gästabud. Porslin står ofta för något lyxigt och jag ville använda detta på ett oväntat sätt. Min viktigaste inspiration var Sophia Coppolas film Marie Antoinette. Vanligtvis brukar man se när grabbar härjar runt och super men det här var tjejer som hade kul och levde som på 2000-talet med shopping och fester. Rokokon är för mig en fantastiskt vacker och överdriven epok som urartade, och filmen skildrar en sådan bubbla som sprack.

 – Två år senare hade du din magisterutställning Black Mass på Konstakademien. Där var det frivola bortblåst för att ge plats åt svart skräckromantik.

– Ja, Black Mass var en total motreaktion. Här utgick jag från black metal, en genre och en subkultur jag kan mycket om. Djävulsdyrkan, image, kläderna, attiraljerna, det kändes som en så klockren krock att få skildra det i keramik. Det är en aggressiv macho-värld som jag inte ville förhöja utan bara avbilda. Jag är inte satanist men det jag fascineras av är att allt de gör är på allvar. När man bor i Stockholm är det mycket trender som kommer och går och allt är så ytligt. Visst, black metal handlar också mycket om yta, men samtidigt finns de dödade bandmedlemmarna, de nerbrända kyrkorna. Deras handlingar är hemska men här händer något på riktigt, till skillnad från så mycket annat. Jag gjorde en installation i keramik med en lemlästad kvinna och olika föremål som stod runt henne. Min tanke var att de keramiska pjäserna, min keramik, skulle vara betydande i ritualen. För att förstärka obehagskänslan hade jag ett videoverk där man ser och hör en gaslåga som smälter brons. Den ger ett grönaktigt vitt ljus och tjuter fruktansvärt.

– Men Master of Craft som visades nyligen på Galleri GKM i Malmö är en återgång till det livsbejakande?

– Jag hade helt enkelt roligt igen, och tog upp mycket av mina tidigare influenser. Namnet Master of Craft anspelar på materialet och påminner om vad det står för. När jag berättar att jag är keramiker frågar folk om jag drejar. Keramik betraktas ofta som något nördigt jämfört med konst och GKM är ett galleri som framförallt ställer ut äldre konstnärer och platt konst, måleri. Därför var det intressant för mig att ställa ut där och förklara mig. Förutom filmen om Marie Antoinette som finns i bakhuvudet har jag också två andra återkommande inspirationskällor. The Cockettes, en performancegrupp på 60-talet med homosexuella män från San Francisco. De hade sagolika dräkter med paljetter och fjädrar, de var frigjorda och gränslösa, men jag tror att allt det färgglada också var en fasad för svårare erfarenheter. Och så cirkusen, eller framförallt myten och fantasin om cirkusfolket bakom kulisserna. En värld full av mystik där underhållningen och skämten också har en mörk baksida. Clownens mask kan dölja något skrämmande och allt det som ska vara galant är samtidigt lite osmakligt. Jag tycker om ett sådant störande, kvalmigt moment mitt i det vackra, och försöker återge den känslan i mina verk.

– Du arbetar med traditionella metoder, former och material men med samtida teman, färger och processer. Det har du gemensamt med en hel generation konsthantverkare, Per B Sundberg som gör färgdrypande keramikskulpturer, Zandra Ahl som ifrågasätter estetiska hierarkier, den populärkulturintresserade gruppen We Work In A Fragile Material, med Åsa Jungnelius läppstift i glas, och hennes man Ludvig Löfgren som anspelar på det ockulta och heavy metal. Hur påverkas du av strömningar i samtiden?

– Olika konstnärer har påverkat mig i den mening att jag vågar mer. Samtidigt är jag dålig på att hålla mig uppdaterad, det är en blandning av lathet och kaxighet, och att jag inspireras mer av livet än av konsten. Zandra var min professor på Konstfack men jag kände mig hämmad av hennes teoretiska agenda. Kanske var jag omogen, men det handlar också om att jag vill göra mina verk utan att alltid ha en förklaring till varför.

– Du började dina studier vid institutionen Keramik & Glas på Konstfack för att sedan byta till Kungliga Konsthögskolan, Mejan, där du var den ende keramikern. Hur ser du på de två utbildningarna?

– På Konstfack fick man mycket serverat, kunniga lärare, bra verkstäder, men det kändes problematiskt om man ville gå utanför sin egen institution och arbeta med ett annat material. Dessutom begränsades jag av den akademiska inriktningen på utbildningen. Mejan kändes som en total frihet, och mycket inspirerande men man var tvungen att fixa det mesta själv. Att arbeta med keramik är en komplicerad process och det fanns ingen att fråga när det gick snett. Utan de tre åren på Konstfack hade jag inte kunnat göra min magister på Mejan.

– Verken du skapar befinner sig i gränslandet mellan konst och konsthantverk. Kandelabrar, amforor och kakfat har krängt av sig bruksföremålets funktion för att glädja, skrämma och gäcka på ett fritt skulpturalt sätt. Varför vill du vara kvar i den keramiska traditionen istället för att bryta dig loss och bara kalla dig konstnär?

– Det är en oerhörd frihet att kunna ett material, leran, som hjälper till att framhäva en idé. Keramiken betraktas som en mossig underdog-genre i konsten men samtidigt är porslinet ett överklassigt material. Det blir komplext på ett spännande sätt. Referenserna till den flådiga världen hade inte gått fram om jag använt gips eller frigolit. Vidare är det tacksamt att utgå från en funktionell sak som inte brukar vara gjord i keramik och sedan rida på vågen att skapa något annorlunda. Om resultatet är en ljusstake eller en skulptur blir en lek med betydelser och funktioner. Jag tror också att jag har en slags kräsenhet eller fallenhet för processer, även om jag kan imponeras av konstnärer som förverkligar ett koncept utan att vägen dit eller materialet är så viktigt.

– När man talar om konsthantverk är det frestande att försjunka i samtal om form, material och tradition. Så talar man inte idag om den fria konsten, och där finns en klyfta, eller en annan sorts vokabulär som har med det innehållsmässiga politiska och sociala att göra. Vad vill du med din konst förutom dialogen med materialet och traditionen?

– Subkulturer är ett återkommande tema för mig, men jag har inte en historia för varje verk eller en text man måste läsa för att konsten ska öppna sig. Jag letar hela tiden efter spänningar, något som stör, något som attraherar. Mina referenser har med skönhet att göra, men jag drar dem så långt att verken nästan blir förfärliga, lite gräsliga. Där finns ett innehåll och en berättelse.

– Vad ska du arbeta med i din ateljé härnäst?

– Jag skulle vilja hitta en ny ingång, en ny krock mellan det pråliga, leken, de ädla materialen, och något som absolut inte förknippas med keramik. Det är roligt att baka ihop så olika världar och att skapa en helhetskänsla av dem.

Magdalena Dziurlikowska