Roy Lichtenstein, A Retrospective, Tate Modern, 21 feb – 27 maj.
Recension publicerad 2013-04-08 i Sydsvenska Dagbladet.
Rasterpunkter, kvinnor i kärlekskval och kraschande flygplan. Roy Lichtenstein gjorde den lilla serierutan stor, han målade av den, och den blev en ikon. På så sätt är han känd, och i ett av rummen på Tate Moderns stora retrospektiv är det som att vandra runt i ett seriealbum. Men bara i ett av de tretton rummen, Lichtenstein hade många sidor. Kinesiska tuschmålningar, bruksanvisningar, Picasso, grekiska tempel, speglar, konstnärsateljéer, reklam och art deco. Lichtenstein plundrade både den höga och den låga världen på bilder för att skapa sina troféer av upphöjd banalitet, sina tankestycken som både ironiserade och älskade förlagan.
En av de vanligaste missuppfattningarna om popkonsten är att den omfamnar verkligheten, läser jag i katalogen, popkonsten omfamnar det overkliga, det redan destillerade. Roy Lichtenstein var en abstrakt målande, okänd tills han närmade sig fyrtio, men 1961 förstorade han upp en teckning från sina söners barnbok och växlade in på nya spår. Ofta hämtade han sitt material från klichéernas och kitschens domäner, och menade att konsten alltsedan Cézanne hade blivit extremt romantisk och orealistisk. Han frågade sig själv hur en sådan konst kunde avbilda en värld full av bensinpumpar, skyltar och serieteckningar, men det modernistiska arvet förföljde Lichtenstein under hela hans karriär.
Lichtenstein var fascinerad av utmaningen i material, färg och komposition. Han hade en förmåga att upphöja, karaktärisera och komprimera likt en historiemålare som gått vilse i en era av slit-och-släng, och därför hamnat precis rätt. När han målade en tvättsvamp som hanteras av välmanikurerade händer eller ett rostat bröd som breds med smör hände något märkligt. Det figurativa motivet blev nästan abstrakt och så laddat att man glömmer att det är en bild av en bild. Kanske var det pop-konstens styrka, att den skapade original förklädda till kopior? Att den lade en poetisk ordning på den massproducerade världen.
För Lichtenstein blev måleriet en intellektuell resa där stilen hölls rak medan de ständiga inlånen skapade omväxling. Han kalkerade en bild med hjälp av en projektor, gjorde kompositionsmässiga omstruktureringar, hade assistenter när han målade och använde sig av schabloner för rasterpunkternas strössel. Spåren efter den mänskliga handen är utsuddade. Men vänta nu, här finns också målningar med jättelika penselstreck. Ja, de avbildade penselstrecken är försedda med svart konturlinje och rasterpunkter, de är målade med osynligt små, små drag. Penseldraget, det primära tecknet för autenticitet och den abstrakta expressionismens heliga Graal blir förlöjligat på det mest raffinerade sätt.
Vidare gick Lichtenstein över till att måla av Picasso, som om hans målningar varit serierutor de med. Han målade konstnärsateljéer där det kreativa arbetet stigit åt sidan till förmån för ett rotlöst showroom eller grekisk arkitektur som översatts i en viskningslek via franska nystilar innan den nådde USA. Speglar, eller tecknet för spegel när en duk blir oval och skiftningarna i glaset återges av ett raster. Solnedgångar över hav från turistbroschyrerna, men allt abstraherat till en överjordisk klarhet och fångat i ett nät av de eviga rasterprickarna. Ett raster betyder att bilden är mångfaldigad, och prickarna följer objektens rundning. Lichtenstein gjorde tvärtom, prickarna uppträder som ett dekorativt flor, och på de sista målningarna forsar de ner för att närmast beslöja några solbadande kvinnors kroppar.
Det Lichtenstein åstadkom var en livslång filosofisk dialog med det kommersiella bildspråket. Det blev också ett samtal med den höga konsten, eftersom även den ingår i det kapitalistiska systemet. Humor, ironi och poesi är verktygen med vilka Lichtenstein hanterade människans perception och ikonskapande. Han gjorde ett fåtal självporträtt, ett är en blank spegel ovanför en tom t-shirt. Masskulturens omfamning av Lichtenstein blev hård men enligt konstnären Richard Hamilton gjorde det inget: ”Att reproducera Lichtenstein är som att kasta en fisk tillbaka i vattnet”.
Magdalena Dziurlikowska