Intervju i Konstvärlden nr 4, 2012.

Anna Odell står utanför Dramaten. Hon har precis träffat en skådespelare till sin nya film. Arbetet att mejsla fram de rätta karaktärerna är i full gång. Samtidigt har hon haft inbrott i sin lägenhet och blivit av med dator och telefon.
– Poliserna som kom var väldigt trevliga och jag blev nyfiken på om de kände igen mig. Den ena gjorde det, han berättade om sin dotter som var psykiskt sjuk. Han tog fram en penna som visade sig vara en dold kamera och sa att den hade han alltid med sig vid kontakt med myndigheterna.
– Du kanske ska göra en film om det?
– Nej…
– Men du är på gång med en ny film! Jag har läst att den ska handla om självupplevda hierarkier, grupptryck och låsta positioner inom skolans värld. Varför ville du göra en film om det?
– Temat har funnits i mig väldigt länge men det kändes rätt att göra filmen nu. Jag började arbeta med filmen koncentrerat för två år sedan och kontaktade flera produktionsbolag som var positiva till idén men hade långa handläggningstider, förutom det nystartade French Quarter Film, vilka jag nu samarbetar med.

French Quarter Film skapades år 2011 av Mathilde Dedye som tidigare arbetat på andra bolag och producerat filmer som Puss (Johan Kling) och Fuerteventura (Mattias Sandström). Anna Odells film blir deras första produktion. Mathilde Dedye säger på telefon att deras profil ska vara att jobba med nyskapande och utmanande projekt, och att hon uppskattar att arbeta med den nya filmen: ”Anna är en väldigt modig och orädd regissör som vågar sätta sig själv på spel. Det beundrar jag och jag är väldigt tacksam att jag får vara med på denna resa.”
– Anna, vilken roll har du i filmen och vad för sorts film kommer det att bli?
– Jag har skrivit manus till en långfilm på ungefär en och en halv timme, och nu regisserar jag. Vi letar också skådespelare och statister, totalt trettio stycken, det är viktig för att gestalta den historia jag vill berätta. De huvudsakliga finansiärerna är SVT och Svenska Filminstitutet. Distributören är TriArt.
– Men vilken är handlingen, vad är ämnet för din film?
– Jag har redan berättat att filmen berör hierarkier och gruppdynamik. Producent, distributör och alla andra som är sysselsatta med filmen har sekretess. Alla har skrivit på att de inte ska prata om filmen så jag kan inte avslöja mer än vad jag har gjort! Vi siktar på att få filmen klar till vårvintern nästa år. Den kommer att ha premiär på biograferna först och ska sedan sändas i SVT.
– Flera videokonstnärer har på sistone gått in i långfilmsvärlden, som Axel Petersén och Fia-Stina Sandlund. Hur kommer det sig att du gör det?
– Först ville jag göra en dokumentär men under processens gång upptäckte jag att det bästa sättet att hantera ämnet var via spelfilm.
– Dina två bröder är verksamma i liknande fält som du. En är dokumentärfilmare och en är fotograf. Vad finns det för likheter i era uttryck?
– David gör för tillfället en dokumentärfilm där han också utsätter sig själv. Han har den svåraste formen av diabetes och använder sin historia för att berätta om ett vuxenblivande. Felix utgår inte lika tydligt från utsatthet men har ett stort intresse för människor och jag känner också ett starkt släktskap med honom.
– Varför tror du att konstnärer så ofta utgår från sig själva i sina verk?
– En regissör kan sägas berätta en historia, en konstnär skapar ofta en historia genom att utsätta sig själv. Ur det perspektivet kan man se konstnären som mer undersökande och i den processen föds en vilja att gå på djupet, in i sig själv. När jag använder mig av min egen erfarenhet märker jag vad människor verkligen tycker. Så länge jag talar i generella termer kan alla vara med men med det personliga går man in i upplevelsens kärna. Jag utmanar mig själv och vill försöka förstå.

Anna har sannerligen utmanat sig själv och andra i sitt konstnärskap. Jag minns henne från Konstfack, där vi båda studerade innan Anna väckte het debatt med sitt examensprojekt Okänd kvinna 2009-349701. Nu går vi uppför Nybrogatan och jag iakttar de förbipasserande, känner de igen Anna?
– Ditt sommarprat i P1 inleds med att du och din son solar på klipporna och ska nakenbada, men då säger han: Mamma, du kan ju inte bada naken nu, när du är Anna Odell! Hur har ditt liv påverkats av att du blivit rikskänd?
– På ett sätt inte alls. Visst tittar människor, men jag har alltid känt mig iakttagen. De som går fram till mig är väldigt positiva, de negativa hotar mig på nätet istället. Vid tiden för Konstfacks vernissage, runt rättegången och domen hade jag livvakter, men jag är inte rädd och har inte velat ha skyddat telefonnummer.

Gnistan tände debatten vårvintern 2009. En ensam kvinna står lutad över räcket på Liljeholmsbron, hon pratar osammanhängande och kastar sina skor i vattnet. Många går förbi men så småningom stannar tre personer, en av dem larmar polisen. Anna blir handfängslad och stretar emot. Färden går till S:t Görans sjukhus där hon bältesläggs och injiceras med lugnande medel. Dagen efter berättar hon att hon inte är sjuk utan spelat psykotisk inom ramen för ett konstprojekt. Då skrivs hon ut. Anna vill förklara men den kvinnliga överläkaren är så arg att hon inte klarar av en diskussion. Istället anmäls hon ett par dagar senare av chefsöverläkaren David Eberhard till polisen. Han går dessutom ut i media med det inträffade. Bomben exploderar och konstverket Okänd kvinna… blir kolossalt uppmärksammat.

Inledningsvis var det bara inom sjukvården man visste att Anna tretton år tidigare blivit omhändertagen på samma bro och lagd i bälte. När hon senare berättat om sina erfarenheter har hon inte blivit trodd. Det var en av anledningarna till att hon iscensatte psykosen igen, för att dokumentera och ifrågasätta vårdens rutiner. Verket premiärvisades i maj 2009 på Konstfacks vårutställning och bestod av en videoinstallation där händelserna på Liljeholmsbron och akuten kompletterats med inspelade intervjuer och telefonsamtal.

– Din mamma var orolig för att du skulle fara illa vid gripandet och på psykakuten. Finns det vård som skadar?
– Ja, men jag gjorde inte det här för att jag tycker att psykvården är dålig eller för att hänga ut någon. Jag gjorde mitt verk för att man inom psykvården gör en sak men säger en annan. Dessutom kräver man något av sina patienter som man inte klarar av själv. Som patient inom psykvården kan man ibland känna sig kränkt, inte för att personalen gör fel utan för att psykiatrin kan ta ifrån en människa hennes rättigheter. På så sätt räddar de liv men en sådan makt kan också missbrukas. Patienten som utsätts har däremot inget alternativ, hon måste komma tillbaka och klara av nya möten. Genom mitt projekt satte jag psykvården i patientens ställe. Det var jobbigt för dem att ha blivit lurade, men nu kunde de diskutera något de annars inte kan på grund av sekretessen. Fast på S:t Görans sjukhus vill man inte det, man vägrar in absurdum att ha kontakt med mig.
– Däremot har den förre chefsöverläkaren på S:t Göran, David Eberhard, pratat mycket och upprört om dig. Effekten blev väl att han rullade ut den röda mattan för ditt projekt.
– För mig som konstnär var det fantastiskt fint att dubbelmoralen bara serverades. Eberhards ord motbevisades i domstol men inte ens efter rättegången får jag säga att vad han påstått inte stämde, det sägs att det kan räknas som förtal. I Dagens medicin skriver Eberhard: ”Hon kan väl måla en tavla istället, men om hon tycker att det här är så kul så kan hon komma hit så ska jag personligen spruta henne med Haldol, det blir en fin liten installation.”[1] Haldol är en antipsykotisk medicin som kan ha fruktansvärda biverkningar. Det är tragiskt att en överläkare reagerar på det här sättet.

Det har framkommit i domstolsförhör att vårdpersonalen som la Anna Odell i bälte trodde hon var mycket yngre och blivit utsatt för ett övergrepp. Tanken svindlar. Om en tjugoårig kvinna varit med om exempelvis en våldtäkt och blir psykotisk, är då praxis att man spänner fast henne vid en säng med armar och ben brett isär och lämnar rummet? Sedan går man in igen, lägger sig över henne för att kunna vända på kroppen, drar ner trosorna och ger henne en spruta i baken? Dagen innan jag träffar Anna publicerar Dagens Nyheter en artikel om bältesläggning. Statistiken visar att de patienter som oftast spänns fast är kvinnor mellan 18-34 år. Jämfört med manliga patienter i samma åldersgrupp är det dubbelt så många kvinnor som bältas.
– Varför är det så?
– När jag varit inbjuden att diskutera psykvården möts jag ofta av argumentet att det är livsfarligt att inte bälta en påtänd, aggressiv man. Men personalen vågar inte övermanna en sådan patient. Att bälteslägga en kvinna är mindre riskfyllt. Kanske är det en kvarleva från epoken då hysterikor skulle tämjas.
– I förberedelserna till verket Okänd, kvinna… ringde du till nästan alla psykakuter i Sverige och berättade vad du skulle göra. De flesta tvivlade på att du skulle lyckas lura vårdpersonalen. Många trodde att du ville nå personlig lindrig genom att iscensätta din psykos. Fler än hälften menade att man skulle ifrågasätta om du verkligen var frisk eftersom du valde att spela sjuk. Varför har psykvården så gott självförtroende?
– Jag tror att det goda självförtroendet egentligen är ett skydd. Det handlar nog om rädsla att göra fel. Patienten och hennes familj har ofta mycket kunskap, men vården kan ha svårt att ta det till sig, kanske på grund av prestige. När jag ringde till psykakuterna ville jag undersöka hur de skulle ställa sig till mitt projekt och vilka risker det kunde ha för mig. Jag ville ta ställning till om det var värt det.
– Vid 19 års ålder diagnostiserades du som schizofren, fyra år senare blev du frisk, men när du kontaktade vården inför projektet fick du åter en offerroll. Kan den som varit sjuk aldrig bli betraktad som frisk?
– När det framkommer att man haft en diagnos blir förhållandet lite annorlunda. Vissa menar att schizofreni är kroniskt, andra inte. Själv tänker jag att det kan ha varit en feldiagnostisering i mitt fall.

Ett annat led i förarbetet till Okänd, kvinna… var den rättsliga aspekten. Anna Odell kontaktade några jurister som menade att det hon ville göra inte var olagligt. När hon pratade med polisen refererade de till humorprogrammet Ballar av stål, där någon spelat en aggressiv alkoholist och uppehållit polisen i flera timmar utan att anmälan gjordes. Det Anna åtalades för kunde resultera i två års fängelse.
– Hur kommer det sig att det finns en sådan glidande skala?
– Många menar surt att konstnärer får göra som de vill. Själv upplever jag det snarare att ramen för vad en konstnär får göra är snävare än för privatpersoner eller journalister. I Ballar av stål finns karaktären Singelmorsan som lurar en man att han är far till hennes barn. Hade jag gjort samma sak i konstens namn, inte för att man ska skratta utan för att jag ville visa vad som händer med en man i en sådan situation, hade det blivit ett ramaskri. Allvaret borde vara legitimerande men det fungerar inte så. Ibland har mina metoder jämförts med journalistik men där redovisar man ett missförhållande och väljer sida. Som konstnär påstår man oftast inte något utan öppnar för en vidare tanke. Det jag tror många har svårt för är att konsten inte presenterar en färdigpaketerad idé.
– Ditt ärende var akut när du bestämde dig för att genomföra ett konstprojekt som bröt mot lagen. Konstnärer står inte över lagen, men jag tänker att om ett konstverk tjänar ett viktigt moraliskt syfte kan det uppväga de moraliska invändningarna. Vilka konstnärliga förebilder har du?
– Konstnärer som Pål Holländer eller Oleg Kulik. Det är lätt att mena att de är provokatörer men man kan lika gärna se dem som människor som utsätter sig själva för en risk. De synliggör något som innehåller motsättningar. Konstnärer har samma förpliktelser som alla andra, men som min advokat sa, det är bara i en demokrati det finns utrymme att tänja på lagens gränser. Lagen är något som utvecklas i ett samhälle, den är inte statisk.

Anna och jag har pratat i två timmar. Kaffet har blivit kallt och salladen varm, och på det lilla caféet har de förlorat hoppet om att stänga. Själva har vi inte ens hunnit analysera bråket som följde i kölvattnet av Okänd, kvinna…
– Många blev arga för att du lurat förbipasserande på bron, de menade att människor skulle bli mindre benägna att hjälpa till, att ditt tilltag skadade civilsamhället. De som hjälpte dig är inte arga och menar tvärtom att de skulle rusa till hjälp snabbare, nu när de fått pröva hur det är.
– Så fort det händer något många reagerar på säger man att det skadat en stor massa. I själva verket var det psykiatripersonalen som upplevde sig kränkt men det kunde man inte säga, istället hittade man på ”folket”. Det är förstås fruktansvärt om människor inte stannar för att hjälpa någon efter ha sett mitt projekt, men det skulle i så fall betyda att vi är så rädda att tappa masken att vi hellre ser en människa dö.
– Ännu fler rasade över att du lurade vårdpersonalen och upptog samhällets resurser. I domstolen kom det fram att du hade kostat sjukhuset 35 kronor och 60 öre. Innan dess uppskattade landstinget vårdkostnaden till 11 500 kronor. Du dömdes till dagsböter på totalt 2 500 kronor. Hur kan siffrorna variera så kraftigt?
– En vårdplats kostar 11 500 kronor per dygn men i praktiken kostade jag inte mer än tvångsinjektionerna de gav mig. Sjukhuset behövde inte kalla in extra personal eller skicka patienter till en annan akut. Dagsböterna hade inte med det att göra utan beräknades efter hur grovt brottet ansågs vara.

En stor patientorganisation, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, stödde Anna Odell direkt och uppmanade åklagaren att lägga ner åtalet. Annas advokat menade att det hon gjorde borde applåderas inom psykiatrin. Dagsböterna ersattes snabbt efter en insamling. Samtidigt har hon hotats. Också journalister som skrivit om Anna Odell, däribland jag, har smädats.
– Varför finns det en så hätsk stämning mot ditt projekt hos allmänheten?
– Den första bilden media gav präntades in i människor. Jag var en snyltande jävla Konstfacksstudent. Om händelsen på bron hade mött allmänheten via min utställning på Konstfack tror jag att mottagandet hade varit ett annat. Jag pratade med en journalist innan jag genomförde projektet och han trodde inte att människor skulle bli arga. Han sa att media ofta är kritiska till psykiatrin och att jag snarare skulle bli hjälte än skurk. Jag har hotats på telefon, i brev och per mail men jag vill inte gå in närmare på det för att inte ge luft åt dessa fenomen.
– Syftet med Okänd, kvinna… var att slå upp dörrarna för en diskussion om den slutna psykvården, men när nyheten om din iscensatta psykos kablades ut, när alla var arga och vetgiriga, ville du inte berätta speciellt mycket. Istället sa du att verket inte var klart och hänvisade till din utställning flera månader fram i tiden. För mig kändes det som ett olyckligt vakuum och ett felaktigt sätt att bemöta allmänheten. Vi pratade om det i timmar då och jag menade att du borde gå ut med ditt syfte.
– Jag hade ingen medievana och jag var inte färdig med mitt verk. Att då som konstnär och en före detta patient börja prata om det och inte veta hur jag skulle formulera mig skulle bara förstärka nidbilden av den galne konstnären. Jag ansåg mig inte ha någon skyldighet att berätta om mitt projekt i förtid. De som kände sig kränkta fanns inom psykiatrin och för dem hade jag redan berättat.
– Inledningsvis tyckte jag inte att du lyckades problematisera sjukvården. Du visade istället hur rättssystemet och mediesfären omvandlar situationen, hur den filtrerar och reducerar. Fokus hamnade på möjligheten att genomföra ett sådant projekt snarare än på tvångsvårdens mål och medel. Vad är den stora vinsten med ditt projekt?
– Allt som inträffade var oerhört tacksamt för mitt verk. Det framkom hur sanningar skapas och hur dessa blir viktigare än verkligheten. Mitt projekt kom att handla om mycket mer än psykvården och jag har ett material som jag skulle kunna arbeta med hela livet. Jag kan inte bevisa att Okänd, kvinna… bidrog till att man nuförtiden börjar bli bättre på att rapportera bältesläggningar till Socialstyrelsen. På S:t Göran har man börjat använda en modernare typ av bälten där man inte ligger fastspänd som ett kryss.
– Du är nischad på ett verk och efterdyningarna av det är ännu starka. Vad har du varit sysselsatt med sedan 2009?
– Verket var inte färdigt på Konstfacks vernissage. Under året som följde tillkom flera delar utifrån debatten och projektet ställdes ut i sin helhet på Kalmar konstmuseum. Sedan har jag föreläst i olika sammanhang, i allt från psykiatri till journalistik, filosofi, teater och juridik. Jag har ofta varit i Norge, de tycker om mig där.
– Vilka förbindelselänkar ser du mellan Okänd kvinna… och dina andra verk och hur begränsad är du av de förväntningar som just det verket skapat?
– Jag känner inte av begränsningarna och det finns flera beröringspunkter till andra verk. Mitt ansökningsprov till Konstfack var en videoinstallation där jag bad mina äldre släktingar att berätta om vad som varit viktigt i deras liv. Där använde jag mig också av personliga erfarenheter. Långfilmen jag gör nu berör dolda maktstrukturer, och det är även centralt i Okänd kvinna…

Magdalena Dziurlikowska