Ernst Billgren – Kretslopp-Diana 2012. Galleri Lars Bohman 24 mars-6 maj 2012.
Recension publicerad 2012-04-26 i Göteborgs-Posten.

Abstrakt, så heter Ernst Billgrens nya utställning på det lyxigt stora galleriet Lars Bohman i Stockholm, men verken är högst föreställande. Den självskrivna rekvisitan av rävar, rådjur, slott, renässanskostymer och maktens symboler väller fram ur tavelramar eller växer upp ur möbelpjäser. Samtidigt är den visuella stormfloden abstrakt i sitt anslag. Tingen, djuren och människorna dubbleras, upplöses och virvlar runt på ett drömskt, distanserat och självrefererande sätt.

På liknande vis förhåller det sig med Ernst Billgrens persona. Aktuell i kändisspalterna, i TV, i konstvärlden, som författare, designer eller filmare. Han är lika konkret som undanglidande och han säger: ”Det finns en våldsam desinformation om Ernst Billgren (…) Men ibland är de påstådda citaten så bra att jag börjar använda dem.” Inte heller drar han någon skarp gräns mellan sina verksamheter utan menar att massmedia är arbetsmaterial i lika hög grad som lera eller måleri. Det hade känts befriande med en gränsöverskridande utställning kring fenomenet Ernst Billgren men hittills har presentationer av honom riktat in sig på bildkonst, och utställningen på Lars Bohman är inget undantag.

I de stora oljemålningarna och välpolerade möbelhybriderna träder en hemlös och tidlös värld fram, en tankeplats där heroiska ansatser och vemodig eftersmak jagar varandra kring en tom kärna. Redan under sin utbildning på Valands konsthögskola stabiliserades Billgrens tematik och den har bestått medan Billgren själv vandrat från förortsunge till renässansfurste. Vad betyder de påkostade objekten nu? Scenerierna där de styrande klassernas goda smak så lätt tippar över i kitsch? Vilka rika konstköparhjärtan ska vinnas, är det de som älskar att förakta sig själva? Sådana frågor rör en nivå av Billgrens konst. En våning längre ner finns ett mer allmänmänskligt skrik, en elegi över förlorad mening och innehåll. Den moderna världen där resterna av det storslagna som varit inte längre är betydelsebärande utan hemliga, löjliga eller abstrakta. Där finns kanske ett framtida spår att fördjupa.

Magdalena Dziurlikowska