Cristina Karlstam, Kulturtidskriften Cora, december 2010.

Konstnären Magdalena Dziurlikowska är en mångsysslare med flera identiteter på den svenska konstarenan. En människa med många egna rum? Hur hanterar hon dem?

Hon är 35 år och verksam som konstnär, curator, konstpedagog och konstskribent. Just denna höst har hon varit konstnärlig ledare för Moderna Museets pedagogiska program Zon Moderna. Ett par gånger i veckan träffade hon 16 elever från några Stockholmsgymnasier kring Modernautställningen. Hon ville få ungdomarna att reagera på frågor som har med konstnärsrollen att göra. Tidigare i höstas var hon en av två curatorer i Tensta Konsthalls projekt Vittnesmål, där hon också deltog som en av konstnärerna. 2011 medverkar hon i konstbiennalen i finländska Turku (Åbo).

Vi träffas en måndagsmorgon på Kulturhuset i Stockholm, hittar ett ledigt fönsterbord och där, under halvannan intensiv timme, öppnar hon dörrarna till sina rum. Generöst, välformulerat delar hon med sig av sina tankar kring sitt konstnärskap.

Magdalena Dziurlikowska; man kommer inte förbi hennes namn. Vackert, svårstavat, inte lättare att uttala. Ett polskt namn. Hon är född i Warszawa, kom som nioåring till Sverige. Hur ser hennes polska rum ut?

Polen är en doft, säger hon. En doft och ett språk. Hon talar och läser språket, men det är ändå inte riktigt hennes. ”Jag kan inte vara rolig på polska”, tillägger hon, skrattande. Glimtarna från det polska arvet är få i hennes omfattande verklista. Kanske är det nästa rum att utforska för mångsysslaren Magdalena Dziurlikowska? Det polska rummet.

Hon har i ett tidigare verk gestaltat sin roll som konstkritiker, ”ett nomadiskt rum”, säger hon. ”Var jag än slår upp min laptop är det mitt eget arbetsrum som kritiker”. I filmen Kritik undersöker hon det rummet, sittande i en gondol i Konstbiennalens Venedig med laptop och utställningskatalog till hands. Kritikerrollen är enklare att behärska, än konstnärsrollen, menar hon. Den konstnärliga processen är svårare, mer osäker. Men medger att även verksamheten som kritiker ställer bestämda krav, något hon gestaltat med humor och självironi i filmen.

Humorn är ett dominerande drag i Magdalena Dziurlikowskas estetik, en avväpnande humor i kombination med en fingertoppskänsla när det gäller att vrida verkligheten en aning tills ett drag av absurdism uppstår. Ett slags metaforiskt sätt att berätta, där betydelsebottnarna blir många och undertexten lika viktig som själva den visuellt iakttagbara historien. Inför vårt möte har jag bett henne välja ut ett verk som kan vara utgångspunkten för vårt samtal. Hon skickar ett mail, med bifogad fil: ”Jag väljer filmen Den heliga Graal”. Verket är ett av hennes mest komplexa, inspelat i norska Dale, 14 mil norr om Bergen, där hon under ett par iskalla vintermånader i början av 2010 var vistelsestipendiat. Jag hade manus klart till en ny film redan innan jag for dit, berättar hon.

När hon kom till det stora hus hon fick förfoga över under sin vistelse i den norska fjällvärlden insåg hon att detta var det rum där hon skulle spela in sin mångtydiga berättelse om frivillig barnlöshet. Ett slags fortsättning på videon Jag har inte bett om det här (2007) där ämnet behandlats från lite andra vinklar. I Den heliga Graal utgår hon från ett citat av Karen Blixen: ”Man kan inte jaga den heliga Graal med barnvagn.”
Jag har ändrat mig nu, anförtror hon mig, och den som sett hennes film inser att där finns många spår utlagda som leder fram till denna ändrade inställning till det vi kunde kalla moderskapsrummet.

Jag kommer ändå inte ifrån en lätt förundran över att det var just denna film som blev hennes val för vårt samtal. Varför just den, frågar jag, när hon gjort så många där andra rum utforskats? För färgernas skull, säger hon. Jag tänker på det bländande vackra vinterlandskapet där hon barbent och iförd turkosblå klänning pulsar i meterhög snö, på jakt efter den heliga Graal.  Sin heliga Graal. ”Jag älskar färg”, menar Magdalena Dziurlikowska och drar på sig en färgglad randig kofta. ”Men också för berättelsens skull”, betonar hon.

Berättelsen om hur ensamhetens utsatthet blev extra tydlig för henne i den förföriskt vackra men hotfullt farliga miljön i det magnifika huset med sitt isolerade läge i ett skrämmande, främmande landskap. Kanske nästan en bild av den ofrånkomliga döden? Filmen slutar så, med konstnären själv, sittande vid en tickande klocka, riktande den allvarliga blicken mot betraktaren. ”Barn är kanske ett sätt att stå ut med döden?”.
Den heliga Graal är ett konstverk som kretsar kring de stora livsfrågorna. Sådant som meningen med våra liv, ensamheten, döden. Ett existentiellt drama, iscensatt med ett frågande allvar och med det för konstnären typiska sättet att aldrig illustrera utan i stället söka överraskande, ofta halsbrytande visualiseringar som inte förringar frågeställningarna utan i stället problematiserar och fördjupar dem.

Detsamma kan sägas om flera av Magdalena Dziurlikowskas videoverk, även om temat ibland är ett helt annat än det djupborrande existentiella i Den heliga Graal. Och alltid är det konstnären själv som är aktör i sina filmade dramer. ”Temat jag är outsinligt”, säger hon. Mycket har hon funderat kring jaget och hur vi som individer infiltreras av händelser och möten i livet. Och vilken betydelse det enskilda livet tillmäts. I verket Visning från 2003 är temat den dubbla rollen när Magdalena Dziurlikowska spelar guide i sitt eget tidigare hem. Idén fick hon som guide på Strindbergsmuseet Blå tornet i Stockholm. Uppmuntrad av sin dåvarande lärare, konstnären Ola Pehrson, förverkligade hon sin idé om en fiktiv guidning där föremålet alltså inte var den berömda författaren utan den för en större allmänhet okända Magdalena Dziurlikowska. Resultatet är en humoristisk skildring av personfixering i kontrasternas skrattspegel.

Liknande humoristiskt-ironiska grepp har Magdalena Dziurlikowska framgångsrikt använt i flera andra verk. Vi talar om filmer som Tröjor, Home styling och Reglerna, som också har sin utgångspunkt i konstnärens eget hem. Det handlar om kläderna som boningar och identiteter (filmen Tröjor), om hemmet som rum för en utvidgad personlighet i Home styling och i Reglerna om att uppsöka de inre rum där man gömmer undan det mest privata. ”Det handlar om den hemkänsla kontra den otrygghet man kan uppleva i främmande rum, innan man gjort dem till sina”. ”Med konstens hjälp kan man stöpa om obekanta rum och göra dem till sina egna, personliga.”

Kring dessa frågor kretsar ett av hennes senaste verk med titeln Favourite Things, inspelat i Eckerö Post- och Tullhus på Åland, där hon tillbringat två månader som stipendiat. I tio korta filmavsnitt söker Magdalena Dziurlikowska sådana detaljer i huset som hon tycker om och som gör att den främmande miljön kan kännas hemvan. Själv beskriver hon sitt verk som ”en surrealistisk närkamp med miljöer och saker”, en träffande beskrivning som nog kan sägas gälla flera andra verk.

Till Turkubiennalen 2011 har konstnären i samarbete med sin pojkvän, Niklas Rydén, skapat filmen My Secret Life. Inspelad i museet Aboa Vetus & Ars Nova, en märklig kombination av arkeologiskt museum och rum för samtidskonst. Vid ett besök på platsen upptäckte konstnären den vackra trädgården som hör till detta före detta privatpalats och lyckades utverka tillstånd att få bada i trädgårdens fontän!
Jag tänkte in mig själv i den lyx som huset och miljön gav uttryck åt, berättar hon. I filmen spelar hon dels den självsäkra kvinna hon gärna skulle vilja vara. Iklädd cerisröd klänning tar hon utan blygsel den eleganta miljön i besittning som vore den hennes eget ”rum”. Men hon agerar också den motsatta personlighet som är mer lik henne själv. Klädd i mörkblå klänning, kryper hon ängsligt på det magnifika bord där hennes cerisröda jag nyss promenerade stolt på högklackade skor.
”Verket beskriver tillstånd när ens liv blivit ett utrymme där man själv inte hör hemma”, säger Magdalena Dziurlikowska allvarligt.

Jag kommer att tänka på en annan film, Självplågeri, där konstnären gestaltar hur hon avgränsar sig från yttervärlden i ett plikternas och kravens kvävande rum. ”Man är själv sin största fiende”, konstaterar hon. Någon frågade om hon skildrade ”sanningen” om sig själv. Och visst har mycket i hennes konst sin direkta koppling till det egna livet. ”Men det handlar lika mycket om en poetisk sanning”, säger Magdalena Dziurlikowska och drar försiktigt igen dörren till de allra innersta, privata rummen.

Visst var temat för hennes och samarbetspartnern Richard Dinters arbete i Tensta Konsthall formulerat som Vittnesmål. Men det är som konstnär Magdalena Dziurlikowska bjuder in betraktaren till alla sina rum. Där, i den konstnärliga identiteten, är hon skyddad från tidens framfart. Rummet som hemvist, men också som fängelse. Där inne fortsätter Magdalena Dziurlikowska att göra tingen och rummen till sina.

En flicka i Kulturhusets personal ställer plötsligt en liten vas med två vita rosor på vårt bord. ”Rummet blir till först när det finns saker i det,” säger Magdalena Dziurlikowska och betraktar rosorna.
Det är som i filmen Den heliga Graal när konstnären varsamt dammtorkar porträtten på väggen och låter handen glida utefter spegelns snirkliga guldram. Som vore det hennes rum vi ser. Och med ens förstår jag varför det var just det verket hon valde som startpunkt för vårt samtal.

Cristina Karlstam