Intervju publicerad i Artlover nr 6, 2010.

Maurits Ylitalo är Beckers konstnärsstipendiat 2010. Han är mitt i hängningen av sin utställning på Färgfabriken när vi träffas. En målning av en schaman med gul kanariefågel står lutad mot väggen. De som får Beckers är ofta väl inarbetade konstkometer, men jag har aldrig sett hans måleri eller hört hans namn.

– Är du lite av en doldis? Är det självvalt?
– Nej, verkligen inte, men det kan ha att göra med att jag bor på en mindre ort, i Borås. Jag har en bra ateljé som håller kvar mig och jag tycker om det koncentrerade arbetet.– Vad innebär stipendiet för dig?
– Utställningar är viktiga för de driver ens arbete framåt. Varje gång man ser sina verk i ett nytt sammanhang kommer det fram något oväntat. Pengarna ska jag använda till mat och hyra. Det är som lön och jag får tid att måla.

Maurits är utbildad vid Valands konsthögskola, han gick ut 2004. Några år senare var jag själv utbyteselev där och våra minnen överlappar varandra. Jag berör frågan om att många målare övergår till andra medier under utbildningen och Maurits är genast med på noterna.
– Det känner jag mycket väl till! Jag hade många vänner som målade, men de la ner det nästan samma dag de kom in.
– Då kom det förstås frågor inom dig, om varför du inte slutade måla?
– Nej, jag undrade varför de gjorde det! Älskar de inte det de håller på med?
– Så du har aldrig haft några dubier om att det här är ditt medium?
– Jag vill göra det jag tycker är roligt. Jag har alltid tecknat och målat.
– Är det inte ensamt då? Så kände jag.
– Det är ett komplext problem. Jag har inte hittat balansen ännu, men konsten är också ett sällskap.

Vi tittar på bilder av hans målningar på en laptop. Det är galet, frontalt, färggrant och dekorativt. Landskapen blir till stilleben, filmsekvenser eller scenrum som öppnar upp sig i förhistorisk kärvhet. Sakerna i Maurits målningar ser ut att vara gjorda för hand, i en totemisk tid då människan var nära naturen. Tätt intill finns också andra epoker och platser med riddare, arenor, bilar och berg.
– Är det här fjällen?
– Nej usch, jag analyserar inte mina bilder, jag blir bara kritisk. Men visst, till exempel bilar betyder något för mig, jag kanske skulle gå till en bildpsykolog och ta reda på vad.
– Varifrån kommer människorna i dina målningar?
– Det vet jag inte, de bara kommer. Det är inga jag känner.

Människorna har ett släktskap med de som Marlene Dumas målar, i akvarellens blödande sårbarhet. Men figurerna kan också vara ludet tjocka av färg och djurlika. Maurits klipper ut en bit av en akvarell, sätter fast den på masonitskivan och målar med olja runt om. Han arbetar ofta med collage och hans inspirationskällor formar sig också collagelikt, ryska ikoner, flamländska mästare, Matisse och David Lynch. Han har inga offentliga titlar på sina målningar, bara hemliga smeknamn. Att ha titlar vore som att binda fast dem, menar han. Genom måningarna går en uppbruten ström, det är skärvor av en gränslös saga. Just det narrativa, löpande berättandet är något Maurits återvänder till och han vill måla parafraser på sina barnteckningar som han gjorde på tapetrullar.
– Varför tapetrullar?
– För att papprena tog slut.

Magdalena Dziurlikowska