Recension publicerad 2010-09-29 i Göteborgs-Posten.

Har man inte varit på Magasin 3 så är det nu man ska gå dit. Aldrig tidigare har så mycket konst visats där samtidigt. I den trefaldiga utställningen berättar konsthallens tre curatorer varsin historia om samtiden utifrån de rika samlingarna, totalt sexhundra objekt. De tvåhundra verken de valt ut är smidigt länkade via lättillgängliga teman, men den täta väv som uppstår problematiserar också perspektivet på ett bra sätt.

Först ut är curatorn Elisabeth Millqvist med temat porträtt och landskap. Ett traditionellt val som ger överraskande resultat när det krockar med samtidskonsten. Det är Santiago Sierras fotoserie på en grupp urinvånare, alla med bortvända huvuden, eller Boo Ritsons foton av grälla plastdockor som visar sig vara riktiga människor nerkladdade med färg. Och landskapen, som också de är en slags porträtt. Matts Leiderstams målningar av vulkaner, travade i en radda som motsvarar en sarkofagform. En personlig kommentar till sexualiteten som eruptiv kraft och aidsdöden på 80-talet.

Nästa curator tar steget från landskapets exteriör till arbetets interiör. Tessa Praun har intresserat sig för miljöer där konst blir till, konstnärsateljén men även andra platser för skapande och inspiration. Ateljémurvlarna Karin Mamma Anderssons, Jens Fänge och Carl Hammoud delar med sig av privata ting de omger sig med och tar oss med på en guidning i sin dagliga praktik. Fotograferna Maria Hallberg och Annika von Hausswolff vittnar om sin ångest för ateljén och sitt behov av att hitta spännande miljöer för sina motiv.

I källaren är det curatorn Richard Julins tur att ge sin bild av samlingen, och hans vision skiljer sig från tjejernas. Det är råddigare, mörkare, mer högljutt och äldre. Det är också en utställning som inte utgår från ett tydligt tema utan från de berättelser som finns förknippade med enskilda verk. Anekdoterna, sambanden och historien som utspinner sig mellan betraktare och konst. Som samlande grepp känns det lite vagt. Berättelserna flyter på men lyfter inte helheten till en ny dimension, så som det sker uppe i salarna.

Men det jag saknar är provokationen eller utmaningen. Det som kan ses genom trillingsiktet är vackert och tänkvärt men protesten, tvivlet och vreden har hamnat i skymundan. Kanske är det inte vad en samling handlar om, trots att enskilda verk utstrålar revolt. På Magasin 3 är det kärleken till konsten som bär fram utställningen och den kampvilja som konst också kan härbärgera får komma till tals en annan gång.

Magdalena Dziurlikowska