Beställningstext till separatutställning på Galleri Mejan 2010-04-18.

Om existens och litenhet
Det står en flicka framför en röd planet. Klänningen fladdrar vit mot det svarta. Planeten är en himlakropp, ett djur hoprullat i sömn och en boll som studsat upp och stelnat. Flickan vänder sig i en hastig rörelse. Rörelsen varar för evigt. Hon trampar på sniglar. Ja, hela jorden under hennes bara fötter är en enda stor snigelväv. Det är mjukt. Hon är också mjuk, men hon tittar mot den hårda skymningen och planetens sten. Livsvärme mot rymdkyla. Ska hon bli rädd? Ska hon känna sig liten? Hon är en del av allt som finns och allt som finns är en gåta. Det är magiskt, vackert, skrämmande och tryggt, men inte begripligt.

Hon som tittar mot natten är inte ensam. På andra planeter och i parallella solsystem finns hennes systrar. Som flickan på ett gruskorn. Hon som står mitt i rymden på en svävande stenbumling. Solitären på meteoren. Eller hon som bottnar i ett grönt landskap av vävnad, och återigen vänder sig bort mot ogenomträngligt mörker. När man tittar på henne ser man sig själv i en spegel av svart. Det är en stillhet som hör katastrofen till, men runt bilderna andas de vita väggarna lugnt. Och där flätas också grässtrån, tentakler och kapillärer. Andra målningar myllrar fram och kokar liv tätt intill de okända planeternas sterila hud.

Växtkryller, så heter ett närskådat universum av flikiga blad och slingrande stjälkar. Primadonnorna slår ut med kronbladen och pressar sig huller om buller i ett herbarium som plötsligt fått liv. Eller en förevisningslåda med glaslock som varit glömd så pass länge att den döda naturen inuti blivit ett reservat och levandet därinne fått ta vilka vägar det vill. Blommorna fabulerar vilt i rädslan för tomrummet, horror vacui, och naturen fyller allt. Men papperet, det vita arket, hävdar sig med sin perforerade kant och några pappersblommor fladdrar löst ditklistrade. Ramlar de ner är det helt okej, för då är det som om de vissnat.

På ett annat papper finns gräshjärtat, ådernätet som växt fram ur ett enda streck. Invid det susar gräshavet, ett helt grönt blodomlopp. Några köttiga urtidsblommor slår rot i ett träsk i närheten och osäkrar storleksförhållandena. Japanska grusträdgårdar befolkas av enorma sniglar, vulkaner exploderar i himmelska blommor och mänskliga bönsyrsor dansar. En skapelsemyt tar form.

När du går ut på natten och tittar på stjärnhimlen får du kanske en känsla av att du finns. En djupare känsla av att just du finns och ingår i allt det andra. Att du med din materia och det du inte vet något om är delaktig i det stora och det lilla som handlar om att finnas till. Att vara.

Magdalena Dziurlikowska