Samlingsrecension publicerad 2009-10-17 i Göteborgs-Posten.

Eva Löfdahl arbetar med formspråk. Det gör alla konstnärer, men Löfdahl arbetar i bemärkelsen kämpar och destillerar, och formspråk betyder här att verket oscillerar mellan ting och ord. Löfdahls konst är avklarnat analytisk, men mättad av märkliga relationer. Abstrakt och konkret gäckar den om vartannat i fullt dagsljus. ”Conjunctions” är skulpturer av hörn utan väggar, bindeorden är ju kittet mellan allt det andra. Så glasklart kan det vara. Sedan kommer ”Cloud to be”, tegelstensformer av aluminiumskum som regnar ner drillborrar, men gängorna i dessa är mjuka snören. Vad betyder det? Det betyder något för att det känns mycket, och omöjligheten att artikulera vad det är gör verken riktigt bra.

Österrikiskan Gabi Trinkaus tar också sitt avstamp i information och desinformation. Även här finns allting redovisat men mystiken spirar. Trinkaus gör collage av modemagasin. Hon lägger upp stora bilder av nakna skönheter men det läckra visar sig vara ett krackelerat camouflage. På nära håll syns det att den lena huden är ett plastikkirurgiskt hopskrap av andras hud och rester. Kvinnorna är ett lapptäcke av bråte, deras vackra ytor öppnas upp i memento mori stilleben. Sådana 1600-talsstilleben är begärliga på håll men kommer man nära ruttnar rosorna inför ens blick och flugorna surrar. Gabi Trinkaus behärskar sitt material till fulländning, hon ligger alltid steget före och redovisar tydligt sin teknik.

Tekniskt raffinemang som stomme finns också hos fotografen Denise Grünstein, och precis som hos Trinkaus är det kvinnor som fokuseras. Den uppenbara skillnaden är att kvinnokropparna inte fjällar sönder. Här är de i det närmaste konsoliderade och statuariska. I sina ljusa klänningar blir de till rundade spelpjäser i ett surrealistiskt intensivt strandlandskap. Handlingen i detta sceneri står håret för, lockande i virvlande tungor eller fjäderlätt avklippt. Håret var Simsons styrka och är de flesta kvinnors måste. Men så fort det lämnar kroppen blir det till smuts. Grünstein samlar ihop dessa testar till en allegori över begär, äckel, seger och bestraffning. Det blir svidande snyggt men inte alltigenom originellt.

Magdalena Dziurlikowska