Ernst Billgren och kritiken

Analys publicerad i Paletten nr 2, 2009.

I boken Vad är konst? (2008) skriver Ernst Billgren att konstkritik bara är försvarbar om den innehåller positiva omdömen. Men det stämmer inte eftersom tystnad är värre än en utskällning. Blicken borde lyftas från den enskilda konstnärens ego så att striden står om kritikens frihet och angelägenhet och inte ifall texten kommer med beröm eller inte. Billgren har däremot inget emot kritik som ges på en konstskola eftersom den, enligt honom, är mer konstruktiv där än i dagspress. Jag har upplevt det på ett annat sätt. På alla mina konstskolor har jag gråtit över vad lärare och elever sagt. Min man berättade då att det var ännu hårdare i verkligheten. Nej, tyckte jag, för där skulle jag inte behöva äta lunch i fem år med folk som hatar mig och min konst.

Även om vågorna i media kan bli polemiskt höga så är konstkritiken där mindre personbunden. Billgren påpekar också att den eventuella hjälp kritiken ger också kan stjälpa eftersom olika felaktiga beslut i en konstnärs arbete ändå kan leda rätt. Det är alltså inte alltid av godo att påpeka misstag. Återigen handlar det om vad konstnären kan ha nytta av i sitt arbete i stället för att, vilket är mer angeläget, behandla konsten som en kulturyttring i samhället. Konstverk som lämnat ateljén och kommit ut i det offentliga rummet förtjänar ett samtal i stället för att bemötas med handledning.

Ernst Billgren skriver att ”Kritik har det problemet att den alltid utgår ifrån det man redan vet och därför alltid automatiskt är konservativ”. Jag har svårt att se på vilket sätt det skulle vara en skillnad mellan kritik och andra mänskliga aktiviteter. Billgren menar också att kritik är värst när den förklarar vad konstnären håller på med och avslöjar magin. Han hävdar att kritiker är antikryptiska av naturen.

Jag föreställer mig denna klumpiga kritiker, hur hon klär av konsten med okänsliga ord tills det bara återstår benknotor. Hur hon punkterar stämningen, lustmördar magin och tränger in överallt med ordens våld. Detta är inte mitt uppdrag som kritiker. Och jag hoppas att jag som konstnär gör verk som inte kan trivialiseras av språk.

Som konstkritiker förklarar jag inte vad konstnären håller på med utan redovisar min uppfattning av det konstnären skapat. När ett konstverk står inför världens ögon finns betydelsen i åskådarens blick. Konstkritikern är en betraktare bland andra som tar plats i media i kraft av sin kunskap, sitt sätt att se och sina formuleringar.

Men hur infernaliskt duktig en kritiker än är kan hon aldrig suga konsten torr på trolldom för ingen magi värd namnet låter sig hackas sönder av språk. Orden finns för att förmedla kunskap på en språklig nivå, så texten kan rassla med sina ordkedjor, men det kongeniala kommer likväl att gå fritt från den antikryptiska kritiken.

Kritikerns ambition är inte heller att ersätta konst med ord eftersom det rör sig om två skilda discipliner som inte griper in i varandras fält. Kritikern kan däremot lägga sina sinnen tätt mot konsten och skapa ett parallellverk med sin text. Detta verk behöver inte vara analytisk eller pedagogiskt, det kan lika gärna vara poetiskt och mystiskt. Men säg ändå, att texten är utredande och redovisande. Om konsten är bra och orden mitt i prick behöver inte konstnären frukta en skadlig demaskering. Är konsten däremot platt och orden avslöjande flyger dock den så kallade magin lätt sin kos. Ett tredje alternativ är att konsten är bra men orden inadekvata, inte heller i detta beklagliga scenario blottas något förborgat.

När jag skapar konst tänker jag i ord men går också efter infall som verbaliseras först när verket är klart eller som aldrig någonsin når ordens yta. Med min konst vill jag inte fördunkla utan komma åt det sammansatta på ett transparent, förtätat och mystiskt sätt. I samtalet om det färdiga verket, där kritiken spelar en av rollerna, finns ord som fogar sig så väl in i resultatet att jag kallar det för ”inspiration i efterhand” och tar med det nästa gång jag uttalar mig om konsten. Men oavsett vad en kritiker skriver känner jag aldrig att hon på ett avkrypterande sätt drar ner byxorna på mig.

Magdalena Dziurlikowska