Publicerad i Konstnären nr 1, 2008.

Intervju med konstpedagogen Maria Taube
Många av Moderna Museets besökare sitter i barnvagn. För fyra år sedan tog Maria Taube fasta på det och den första babyvisningen av museets samlingar var född. Hon berättar om hur spädbarnen uppskattar de stora salarna, hur de kommunicerar högljutt med varandra och sedan vill att visaren ska uppmärksamma just dem. Bebisars konstsmak får skjuts av saker de känner igen, som katter, eller rätt och slätt blått. Visningarna sker i amningstempo. Om en mamma börjar mata sitt barn så bryter man inte upp från det konstverket.
MD:
– Tycker du aldrig att det är otillfredsställande eller segt?
MT:
– Hur kan det bli tråkigt när jag har tio bebisar framför mig som kämpar för att stå upp och se? Jag blir förvånad över att de är så intresserade och får mycket energi av dem, men varför tror du att det skulle vara trist?När Maria Taube som tioåring besökte Moderna Museet för första gången blev hon ilsken över att hon inte fick se tillräckligt mycket av konsten. Nu har hon själv visat konst för barn och vuxna på Moderna Museet i 30 år och skrivit ett otal gånger om barns möten med konst. Trots det menar hon sig inte vara specialintresserad av barn utan av människor. Skillnaden är att barn är skyddslösa.

Redan under 60-talet införde konstpedagogen och museimannen Carlo Derkert barnvisningar på Moderna Museet. Han blev snabbt folkkär men kunde bli förbannad på den kränkande behandling barnen utsattes för. Hans käpphäst var: ”Vadå barn? Jag har alltid visat konst på samma sätt för alla människor, oavsett hur gamla de är”. Till museipedagogerna skrek han: ”Skaffa dig kunskap! Kunskap!” Maria Taube har också ett råd till pedagogerna, nämligen att göra stereovisningar: bekräfta läraren och barnen växelvis. Ibland blir lärarna provocerade för att deras skolbarn sitter i vägen eller stör guiden. Förmodligen har de själva blivit överkörda som unga och klarar inte av när deras skolklass får ta plats, resonerar Taube. Dessutom vill alla bli sedda. Är det övermäktigt ska guiden alltid ta barnens parti och blir de vuxna missnöjda får de pengarna tillbaka. Än så länge har det inte behövts.
– Det finns tre förhållningssätt mellan lärare och barn, förklarar Maria Taube och ritar ett par hinkar.
– Enligt den auktoritära modellen ska lärarhinken, full av kunskap, ösa över allt i tomburken barnet. Sedan finns tvärtom-metoden: läraren är endast full av beundran, han abdikerar och följer barnet. I mittenläget erkänner man att både den vuxne och barnet är till brädden fyllda av erfarenheter och kan mötas i en dialog. Den sista lösningen får skit från båda hållen, men är den är bästa.

Många av Moderna Museets besökare sitter i barnvagn. För fyra år sedan tog Maria Taube fasta på det och den första babyvisningen av museets samlingar var född. Hon berättar om hur spädbarnen uppskattar de stora salarna, hur de kommunicerar högljutt med varandra och sedan vill att visaren ska uppmärksamma just dem. Bebisars konstsmak får skjuts av saker de känner igen, som katter, eller rätt och slätt blått. Visningarna sker i amningstempo. Om en mamma börjar mata sitt barn så bryter man inte upp från det konstverket.
Tycker du aldrig att det är otillfredsställande eller segt?
– Hur kan det bli tråkigt när jag har tio bebisar framför mig som kämpar för att stå upp och se? Jag blir förvånad över att de är så intresserade och får mycket energi av dem, men varför tror du att det skulle vara trist?
Det är mycket kunskap som jag inte skulle få utlopp för.
– Ja, men det där handlar om dig. Om att du vill bli bekräftad som konstpedagog. Apropå det tråkiga, barn har ett helt annat tålamod än vuxna och tycker om det repetitiva. När vi står framför Andy Warhols tapet med kor vill de räkna koskallar. Jag börjar räkna, kommer till elva, men de vill räkna alla! Blir det lika många om man räknar från andra hållet?

Fyraåringarna sitter som på nålar men för de vuxnas skull räknar inte Maria Taube från andra hållet. Nästa gång barnen kommer till museet drar de Maria i handen: ”Ska vi gå och räkna kor?” Barn gillar också att reflektera. Kotapeten är beskuren och de grubblar: räknas det som en ko när man bara ser ett horn? Hur mycket ko gör en ko? Då kommer man Andy Warhols egna frågor om representation mycket nära.
Visst har synen på barnen som vuxnas jämlikar i fråga om rättigheter och behov ökat stadigt under 1900-talet?
– Den kommersiella marknaden älskar barn under fyra år men många statliga kulturinstitutioner har av tradition inte brytt sig så mycket om barnen. På Moderna Museet har barnen alltid haft en given plats.
Först kom barnvisningarna, sen babyvisningar. Är fostervisningar för gravida nästa steg?
– Gärna det. Salvador Dalí sa sig minnas den röda färgen från livmoderns insida och Niki de Saint Phalle hade också varit lämplig för dem som går i väntans tider. Saint Phalle menade att den födande kvinnan är lik mannen för det är en kraft från hennes kropp som skjuter ut. Så när män är mest biologiskt manliga och kvinnor mest biologiskt kvinnliga är de också mest lika varandra.

Hekatomber av konstnärer håller upp sin barndom när de ska förklara sitt skapande. Constantin Brancusi hävdade till och med att den som inte längre är barn inte heller är konstnär. I böcker om barn och konst står det ideligen att barn, till skillnad från vuxna, tecknar för sin egen skull och inte för att få smicker. Att barnen inte är intresserade av att det ska vara traditionellt vackert, medan vuxna är räddhågsna. Barnens drivkraft är lusten och de skapar för att orientera sig i världen. Och det gör inte vuxna? Är det ”barnet” i dem som är renheten och fantasin? Då kanske vi också ska säga att det är ”kvinnan” i mannen som gör att han vattnar blommorna eller ”mannen” i kvinnan som gör att hon kan tänka logiskt. Det är en fördom att barn är öppna och vuxna förstockade i upplevelsen av konst. Barn kan vara mycket bestämda med ris och ros och det finns gott om rigida skolbarn. En vuxen mussla kan en konstpedagog alltid lirka upp med diskussion men hur ska pedagogen göra när ett barn sluter sig? Maria Taube vill göra en annan uppdelning än mellan barn och vuxna. Små barn värderar nästan inte alls. Skolbarn kan däremot mycket väl tycka att all konst är ful. Fast det behöver inte handla om att Jackson Pollock inte ville hålla i en pensel utan om att fröken är dum. Ofta är barnet aggressivt när det säger att något är dåligt för det vet att man inte ska tycka så. Taube brukar då be barnen beskriva vad som är så smaklöst i konsten, sen frågar hon om de vill titta på de kladdigaste sakerna. Det är klart att barnen får tycka att något är gräsligt och att hitta det allra sämsta på ett museum är roligt för alla. Sedan finns de uppgivna barnen som säger ”Även om jag hade målat likadant hade jag inte fått hänga här…” ”Är du säker på det?” kan guiden då bolla tillbaka. Inför en tavla av Bror Hjort eller Clay Ketter kan barnbarn och farfar unisont utbrista: ”Den var dålig för den hade jag kunnat göra själv!” Sånt tycker Maria Taube är sorgligt för det visar att människor nedvärderar sig själva. Den vuxne har kanske i sin barndom blivit mästrad och skrämd till tystnad och är nu i färd att reproducera samma mönster. Maria Taube berättar också en historia om motpolen till prestationsångest:
– Det minsta barn jag mött som målade kräktes välling på golvet för att sedan dra streck i sörjan. Vi känner glädje av att lämna spår efter oss, efter våra kroppar för då ser vi att vi finns och det mår vi bra av. Alla barn mår dock inte prima av att måla. Taube har träffat de som tecknar vårdslöst, knycklar ihop och provocerar: ”Är det här fint, va, va? Är det värt någonting?” En konstpedagog har en hel skolklass att ta hand om och räcker kanske inte till att vara terapeut också men Taube vädjar: vad du än gör, sänk inte det här barnet ytterligare. Det kanske inte klarar pressen att hux flux skapa.

Moderna Museet har gjort en undersökning om vilken konst barn sätter högst. Listan toppas av Marcel Duchamps cykelhjul, Donald Judds röda fyrkant och Eva Hesses minimalistiska installationer. En annan magnet är det som skrämmer. Barn fascineras precis som vuxna av otäcka bilder men får till skillnad från dem inte frossa i det. Vad som är farligt beror främst på sammanhanget, påpekar Taube. Barn döps ju i kyrkan framför en bild av en man som misshandlats till döds. Dick Bengtssons tavlor med hakkors är däremot svåra för henne:
– Jag kan inte och vill kanske inte hitta ett sätt att förklara nazism för femåringar. Däremot visar jag ”Hell’s Angels of California” av John E Franzén. Målningen föreställer ett motorcykelgäng och i förgrunden en naken skrevande kvinna. Förskolebarn reagerar inte som vuxna ofta tror att de ska, utan pratar om blåmärkena på kvinnans lår.
Paul McCarthy-utställningen, med rika referenser till sex och våld, guidades dock inte för barn. Ett annat grepp tillämpades: under en lärarkväll på museet visade Maria Taube istället videofilmer gjorda av en mellanstadieklass för lärare från andra skolor. Filmerna var fulla av ketchupblod och påminde om McCarthys farvatten, utan att barnen sett utställningen. Taubes intryck är att vuxna är alltför bekväma eller rädda för att orka se det barn förmedlar i sina bilder.

Men varför ska vi uppmuntra barnen att se på konst och göra egna bilder?
– I grunden är det i en demokratifråga: bilden är ett av alla de språk vi föds med och vi lever i en tid där bildspråket används flitigt. Därför är det viktigt att barnen inte bara konsumerar andras bilder utan får tillfälle att skapa själva.

Det har hävdats att konsten kan stärka förnuftet, bredda känsloregistret, förädla vår moral och ge oss ett visuellt språk. Ellen Keys appeller, Reggio Emilia-pedagogiken och ett otal andra röster fladdrar förbi genom århundradena. Dagens retorik fokuserar på kreativiteten som föds av konstupplevelsen och förhoppningen är att denna eld ska genomsyra vårt övriga liv. Maria Taube håller förstås med om att konsten är en stark kraft men är innerligt trött på att prata samhällsnytta.

– Det visar på hur fattig diskussionen är! Man äter inte bara för att det är nyttigt. Kultur handlar om att överleva som människa. Konsten är en plats för reflektion och empati.

De minsta barnens bilder har fått ett uppsving sedan modernismens entré. Belevade vuxna uppskattar teckningarna för deras abstrakta kvaliteter. Samma föräldrar har däremot inte mycket till övers för pilliga tonårsalster. Småbarn som tecknar är förkonventionella: de bryter mot en massa regler men är inte medvetna om det. Skolåren är konventionella, sedan kan en postkonventionell period uppträda. Picasso sammanfattar: ”En gång i tiden tecknade jag som Rafael, men det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn.”

Maria Taube skruvar på sig:
– Barn blir skamlöst bedömda och jämförda vid varje steg så det är inte konstigt att de ängsligt söker trygghet i schabloner och grupper. De klär sig som sina kompisar, dansar och tecknar som dem men jag har inte sett två likadana teckningar.

Maria Taube försöker ingjuta nyfikenhet och mod. Barn som kommer till Moderna Museet ska bli väl bemötta och det är viktigare att de lär sig tala än att lyssna. Barn som springer runt minns också, fast de kanske pratar om konsten först två veckor senare.  Moderna Museet har testat barn efter en visning och de snällaste åhörarna mindes inte alls så mycket som lärarna trodde.
– De var så upptagna av att nicka och visa att de förstod så att de inte hade energi kvar att ta in konsten.

Magdalena Dziurlikowska