Recension publicerad 2008-02-19 i Expressen.

Utställning på Bonniers konsthall
Det här är ”Alumangel”, säger Michael Beutler och sätter sig på en liten trälåda med hjul. Han rullar bakåt, lutar framåt och vrider på en räfflad trävals: plisserad aluminiumfolie väller fram. Silvriga floder ska täcka hela entréhallens golv. Den unge tysken Beutler gör platsspecifika och processbetonade installationer av enkla material och Bonniers konsthall satsar gärna på specialskapade verk. De har tidigare bjudit in Gabriel Lester och Monica Bonvicini och fortsätter nu med det arkitekturkommenterande.

”Kottgubbar and the Memphis Pipeline” syns redan från gatan genom de stora fönstren. Installationen består av jättelika buckliga papprör som fortplantar sig kors och tvärs genom salarna. Vad kan dessa korvar säga oss? De liknar Memphisgruppens brokiga och spretiga design. De minner om kolonner och klassiska arkitekturprinciper med sitt bärande och buret. De kan i sina snedställningar associeras till leksaker med tändsticksben. Viktigast är dock arbetsprocessen som genomsyrar det avslutade. Beutler har tillsammans med assistenter hittat på principer för att fylla ett rum, samt förhålla sig till en plats och ett material. Tetrapacks papp fick bilda grundstommen eftersom vi befinner oss i mjölkpaketens förlovade land, men sedan har Beutler berövat kartongen dess skräddarsydda nytta. Till sin hjälp har han som vanligt en egenhändigt hopknåpad maskin vilken gör verken och blir en del av dito. Resultatet är bångstyrigt uppfriskande med smak av Franz West.

Tydligare koncentration levereras i rum två. Färgkakafonin har här utbytts mot sober skala och formbubblet är säkrare strukturerat. ”Pump up the volume – Herrmann” är ett måleriskt bergslandskap av svarta plastsäckar uppstagade med störar till vassa, kraxande former. Det mesta stoffet hittat på gatan, sedan tycks det bara ha förökat sig för att behärska rummet. Titelns Herrmann är ett tyskt surdegsbröd som enligt traditionen delas itu, bärs till grannen och obekymrat jäser vidare. Att utifrån lekfulla förutsättningar pumpa upp ett rum är en tydlig installationstrend. Beutlers lands- och generationskamrat Veronica Brovall som nyligen visades på Galleri ak28 arbetar också med svarta plastsäckar och gigantiska byggnationer. Båda har rådbråkat materialet på jakt efter lustfyllt alternativa användningar. Snygga ”Strandsegler Lolita” är en högrest maskin med vilken Beutler virar granna stuvbitar kring långa stänger. Ett seriellt och industriellt arv tas bokstavligen om hand och genomgår en kärleksfull metamorfos. Formerna frodas och frågar: varför inte? Eller appellerar: så här kan man också göra! Om man vill och vågar.

Magdalena Dziurlikowska