Recension publicerad 2006-04-17 på Konsten.net

Patterns, Galleri Roger Björkholmen
Allt är mönster. Allt runt omkring oss, det är omöjligt att inte se det. Hela världen är ett kryllermyller men ibland vill man ordningen. Man vill att Mönstret ska framträda. En struktur som är tydligare än alla andra och som förklarar allt. Så människor ordnar, ordnar hela dagarna, på arbetstid, på livstid, för att sen resa sig upp och upptäcka att den nya ordningen blev bara ännu en arabesk. Elisabeth Westerlund har upprepade gånger bearbetat detta predikament, så sker även här.

På väggen hänger papper i strikta rader, på papperen finns tygbitar i mindre korrekta led, i bitarna finns det mesta. Westerlund har klippt ut motiv från olika tyger och klistrat upp linjärt. Exempelvis har vi en kollektion med prunkande rosor, gerberor och fantasifoster. Nästa ark är tovor från fuskleopard bortryckta ur sitt sammanhang, groteska skönhetsfläckar mot det vita. Ett annat papper med lustfyllt bluppande cirklar i olika storlekar, o oooOO o. Vissa samlingar är stilla, andra utsatta för något slags väder. Det blåser, bitarna vrider sig och bildar parenteser, kommatecken. Det är lätt att se systemen som ett stycke syntax. Det är som ett provtryck från en gutenbergsk ram full av typer, men bara bilder. Papperen andas ut från väggen, de är på väg mot min hand, tag och läs, men vad? Alfabetets enskildheter är bekanta, en ros, men vokabulären är en rebus. Utsagorna är uppbrutna av ständig interpunktion. De mindre objekten får agera punkter. Däremellan är det ideliga exklamationer, mummel och tjatter. Plötsligt börjar berättelsen om och drunknar i sig själv.

Att se världen som ett virrvarr som bara väntar på ett rationellt sinne är en gammal tanke. Den blir vi aldrig kvitt och den metodiska kartläggningen tar aldrig slut. Kategorier dansar runt, etiketter byts ut men analysen består. Det gäller att pilla loss från skapelsens väv, ta isär och lägga på rad. Den tyska konstnären Kirsten Pieroths dråpliga tilltag är ett gott exempel: Indonesiens alla öar på rad i bokstavsordning. Vår civilisation tycks säga att bara man ordnar en rad så ska allt gå vägen. Även saker som man inte har någon aning om läggs efter varandra enligt devisen en sak i sänder. Det är som när man petar i maten och upptäcker bitar som stör, man lägger på rad. Westerlund har valt en stor portion att peta i, all upptänklig textildesign. På dess grundvalar skapar hon ett meta-mönster. Ett självrefererande postmodernt mönster fyllt av överflöd, det är eklektiska dagar på tygfabriken. Femtio år tidigare var det en annan visa och den sjöngs av Astrid Sampe, en av modernismens textilpionjärer. Sampe ville städa, behöver jag säga att det blev linjer? En dåtida engelsk journalist får ordet: ”Hos oss är det rosor, rosor hela vägen, genom trädgården, uppför väggarna och runt middagstallriken, medan Sverige visar fram sofistikerat modernistiska mönster – no flowers for Mrs Sampe”. Ms Westerlund skyr inte den brittiska trädgården, i ett tidigare arbete återskapade hon en Laura Ashley-tapet av riktiga blommor, men hon har frågan om ordning gemensam med resten av den moderna eran. Så vilka parametrar går hon efter när hon vadar i flora, småfauna och nature morte? Westerlund tycks fråga sig själv. Det är som om hon sa: ”Kanske kan vertikaliteten vara en lämplig hållhake? Ja, så gör vi: siffran 1, ormskinn, dörr, tulpan…” Hon går med håven i landet av tyg och specificerar arter. Sen leker hon en trött Carl von Linné som efter en hel dags skärande i stjälkar sopar ner resterna från bordet och bestämmer sig för att utnämna axplocket till familjen av små gröna grejer.

Utställningen Patterns är, trots alla infall som kommer över en, inte allt. Inte allt som jag har hoppats på. Jag saknar den hissnande korrespondensen mellan verkligheten och fiktionen, så som Westerlund har gjort tidigare. Då kartlades barockparkens design med torkade makaroner och stadens ljus i natten med hela rummet släckt och hela golvet fyllt av belysta glaspärlor. Jag saknar också det tredimensionella, så som hon har gjort förut alltså? Uppenbarligen är jag, precis som många andra en mönsterfetischist, men oavsett vilka mallar man har så är Patterns ett fullgott skäl att avvika från sin vanliga rutt och gå en sväng i sammelsurium.