Stillbild ur videoverket Dom 237, Piteå Tingsrätt – om mordet på ett barn 2012.
Krönika publicerad 2017-07-18 i Sydsvenskan.

Vacker norrländsk natur med fjäll, sjö och så mordet på ett barn. Det är ingen mysig deckare utan rå verklighet. Michael-fallet då ett fyraårigt barn plågades ihjäl av sin styvfar och sin mor vid sjön Tjeggelvas, sju mil norr om Arjeplog år 1990. Berättelsen kommer till mig via Marianne Lindberg De Geers videoverk Dom 237, Piteå Tingsrätt – om mordet på ett barn som hon gjorde 2012 och som nu visas på hennes retrospektiva utställning på Färgfabriken i Stockholm. När Lindberg De Geer berättar om verket säger hon: ” Till saken hör att jag arbetat fjorton år inom psykiatrin, varav nio år på BUP, Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Göteborg, och tagit del av fruktansvärda öden som samhället vänt ryggen.” Verket Dom 237… är rent, tydligt och respektfullt. Det man ser i filmen är platsen för familjens tältläger som den ser ut tjugofem år senare. Resterna av vindskyddet, samma träd, samma stenar. Det man hör är Carl Johan De Geers röst som läser den åttio sidor långa domen i en och en halv timme.

Gudrun Welke och Peter Plögel lämnar Tyskland för vildmarksliv i Sverige. Med sig har de Gudruns son Michael och ett barn som föds under resans gång. Spiralen nedåt återges med obönhörlig skärpa. Den fyraåriga pojken kissar på sig, blir slagen i ansiktet och ser så dålig ut att han inte får leka utomhus så länge de bor i ett samhälle. Han sätter upp handen för att skydda sig mot slag med plaströr, skadas och kan inte längre äta själv. Tvångsmatas, matvägrar, hålls under vatten. Han får munkavle och binds fast vid ett träd. En dag när Michael vägrar äta går det sämre än vanligt. Pojken sitter till slut på en sten vid vattnet, blöder ur näsa och mun, mottar en sista spark i huvudet och sjunker ner i strandbrynet. Vid obduktionen konstaterades hjärnblödning. Halvkokta riskorn och mossa hittades i hans mage. Flera brutna revben, nya och gamla blåmärken i ett överlappande mönster och hundratals myggbett.

Mitt ettåriga barn leker med min man i ett annat rum medan jag tittar på verket. Jag tänker på den oerhörda makt vi har. Första natten på BB kom en osäkerhet över mig. Låter de mig verkligen vara ensam med barnet? Litar de på mig, litar jag på mig själv? Svindeln många känner när de går över en hög bro. Samma känsla inför det lilla, värnlösa barnet och så samhället som tar ett steg tillbaka. Jag tänker på strukturer. Peter Plögel och Gudrun Welke kom från trasiga familjeförhållanden. De var arbetslösa, levde utanför samhället och befann sig i ekonomisk misär. Plögel var drogmissbrukare, Gudrun var i dåligt fysiskt och psykiskt skick. Är jag fatalistisk? Statistik används som argument för att bygga bort farliga vägavsnitt. Det borde inte vara fördomsfullt att se mönster och genom stöd försöka bygga bort tragedier längs livsvägar. En socialsekreterare som var ansvarig för ärendet kring Michael polisanmäldes och dömdes till dagsböter. Samma person hade tidigare påtalat bristen på resurser.

Jag tänker på barns okuvliga integritet och rättskänsla. Det som ledde till pojkens död var att han vägrade äta halvkokt ris. En vuxen hade gjort ett överslag, bättre att äta riset än att bli sparkad i huvudet, men ett litet barn tänker inte så. Det är fel att äta äcklig mat, det är fel att bli straffad för det, och då äter de det inte. De kan inte annat. Vårt ansvar är att se världen genom deras blick och samhällets ansvar är att se barnen.

Magdalena Dziurlikowska

Utställning: Marianne Lindberg De Geer – Full Speed Ahead, Färgfabriken, Stockholm, 6 maj – 26 nov.