Marina Abramovic, Moderna Museet

Marina AbramovicMarina Abramovic, The Cleaner, Moderna Museet, 18 feb – 21 maj, 2017.
Recension publicerad 2017-02-19 i Sydsvenska Dagbladet.

The cleaner, rengöraren, frigöraren. En konstnärlig praktik är ett personligt iordningställande, och Marina Abramović städar mer än de flesta. Flera verk kretsar kring rengöring och hennes essens är att skala av och nå kärnan. No bullshit. Hon är dödsallvarlig, glasklar, humoristisk – och intensiv som ett vattenfall på pressvisningen. I femtio år har hon tänjt på vad som är fysiskt och psykiskt möjligt. Drivit sig själv, publiken eller deltagarna till bristningsgränsen och inhämtat kunskap bortom det vi kallar verklighet.

I foajén står ett långbord med vitt ris och svarta linser innan man träder in på utställningen. Sortera och räkna i tre timmar, säger Marina Abramović, bli arg, hata mig, gå in i ett annat stadium av medvetande, sen kommer ni att förstå allt! I det första rummet möts man av bilder av publiken från Serpentine Gallery i London 2014, och verket 512 Hours. Stora videoprojektioner visar hur besökarna bjöds in i tystnad och till övningar som att betrakta en vit vägg eller lägga sig ner. Så följer en dokumentation av The artist is present 2010 på MoMa i New York. I tre månader satt Abramović absolut stilla på en stol och den som ville kunde sätta sig mitt emot och se henne i ögonen. Många grät. En del tycker att jag var modigare förr när jag skar mig och att jag nu tystnat, säger hon, men att skära sig är ingenting mot att sitta stilla i månader. Det transformerar en i grunden.

Filmen The Space In Between, som kommer att visas på dokumentärfilmfestivalen Tempo i mars, följer Marina Abramović på en resa i Brasilien genom kristallterapier, shamanism och religiösa åkallelser. Transitory objects som visas på utställningen är föremål som bryter strömmen av performance, det är bland annat skor av ametist och städredskap med kristallborst. Ett kabinett på utställningen är tillägnat Balkan, verk som utgår från uppväxten i en kommunistisk regim, uråldriga fruktbarhetsriter och väpnade konflikter. Starkast av dessa är Balkan Baroque som framfördes på Venedigbiennalen 1997. I drygt fyra dagar satt hon i ett mörkt rum på en hög av blodiga ben och försökte skrubba dem rena. Stanken var outhärdlig, men kriget på Balkan var än vidrigare. Benknotorna på Moderna luktar fortfarande kräkreflexstarkt och krigen runt om i världen fortsätter.

Några äldre performance sätts upp här på nytt, bland andra Art Must Be Beautiful, Artist Must Be Beautiful 1975 där en kvinna våldsamt borstar sitt hår och ansikte. I den närbelägna avkristnade Skeppsholmskyrkan förbereds en helt ny performance med sjungande körer som uppförs under kommande vecka. Utställningens bakre rum ägnas åt Marina Abramovićs tidigare verk liksom livet och samarbetet med Ulay, en tvillingsjäl och hennes like i extrem uthållighet. I tolv år förde de en nomadisk tillvaro och skapade performanceverk om relationer och tillit. Svartvita dokumentationer klär väggarna, de ger varandra örfilar tills någon slutar eller håller en spänd båge tillsammans, pilen riktad rakt mot konstnärens hjärta. Mitt i rummet står folkabussen som de bodde i under fem år. The Lovers från 1988 är deras storslagna slutpunkt. I nittio dagar gick de från varsin ände av Kinesiska muren, möttes på mitten och tog avsked.

Den unga Marina Abramovićs performanceverk återges med fotoserier och objekt. Som i scenen där tjugo knivar ligger framför henne och hon börjar hugga sig själv så snabbt hon kan mellan fingrarna. Eller då hon lägger sig mitt i en brinnande kommunistisk stjärna och förlorar medvetandet på grund av syrebrist. I Rhythm 0 från 1974 fick publiken göra vad den ville med henne med hjälp av sjuttiotvå objekt för smärta och njutning. Misshandeln stegrades i sex timmar. När hon halvnaken och blödande kom emot dem flydde de från henne. Slutligen, i Moderna museets stora genomgång och presentation av ett av samtidens mer betydande konstnärskap, visas målningar från konstskoletiden. Hennes röst, när hon läser sitt konstnärsmanifest, ledsagar besökarna ut till museets samlingar där de kan sätta sig i Abramovićs kristallutsmyckade stol och betrakta en Hilma af Klint-målning.

Marina Abramović är obekväm. Stringent, flummig, farlig, behaglig. Hon vill drilla sina elever, publiken och deltagarna på tvärs mot västerländsk kultur. Hon tar ovanligt många risker, kroppsligt och själsligt, men också konstnärligt, genom att öppna upp för andlighet, arbeta med dramatiskt högspänd gestaltning och genom att göra stora projekt där utgången är ytterst oviss. Hennes konstnärliga stil är en globalt utsträckt, tusenårsdjup blandning av ritualer, samtidskonst, martyrlegender, meditation och egen symbolik. Hon karakteriserar performance som teaterns motsats, allt är äkta och orepeterat. Det handlar om ett energiutbyte och om att vara närvarande här och nu. De flesta är rädda för smärta, sorg, ensamhet, död. Först iscensätter hon rädslan. Sen frigör hon sig från den. Alla kan frigöra sig.

Magdalena Dziurlikowska