Auguste Rodin, Nationalmuseum

Auguste RodinAuguste Rodin, Nationalmuseum, 1 okt 2015 – 10 jan 2016.
Recension publicerad 2015-10-08 i Göteborgs-Posten.

Auguste Rodin, ett känt namn också utanför konstvärlden. För vem har inte sett Kyssen i gnistrande sockervit marmor eller Tänkaren vars inre liv uttrycks i muskler och heroisk nakenhet? När Nationalmuseum presenterar Rodin är det som modelleringens mästare. Bronser, gipser och marmorskulpturer virvlar fram mot bakgrund av effektfulla fotografier. Stora salen ägnas åt bredden i hans konst, sidorummen åt Helvetesporten och de skandinaviska efterföljarna. Små kopior av hans verk finns att känna på, handen löper över den vibrerande ytan, inga transportsträckor.

I det sena 1800-talets Paris sågs Rodins skulpturer som alltför vågade, realistiska, oavslutade och i avsaknad av ett berättande ramverk. Rodin var intresserad av den mänskliga kroppen i antikens och renässansens konst, men hans personliga tolkningar var nyskapande. Rörelsen, spelet av muskler, senor och ben under huden är tänkt att återge själens skälvningar. Det impressionistiska handlaget där arbetets gester är tydliga och där ett ögonblick avlöses av ett annat. Främst var det lera och gips som Rodins händer vidrörde, sedan överfördes skulpturen till marmor eller brons av specialister, så som det var brukligt.

Fri och experimentell i sin konst, strategisk i sin karriär. Rodin grundade egna utställningsplattformar, knöt kritiker till sig och inrättade stora ateljéer. År 1900 öppnade han en egenfinansierad paviljong med sina skulpturer i samband med Världsutställningen i Paris. Det blev hans stora genombrott, vid sextio års ålder. Naturligtvis hade han tidigare framgångar. Den drömska Bronsåldern väckte skandal år 1877 och Rodin anklagades för att ha gjutit av en levande människa. För att rentvå sig gjorde han kommande figurer större eller mindre än en människa, och modellerade porträtt av kända personer som inte skulle acceptera direkta avgjutningar. Skribenten Edmond Bazire sa att Rodin ”ägnade en sittning åt att tillfoga en lerklump och nästa åt att ta bort den.”

En bronsdörr för ett konsthantverksmuseum i Paris blev Rodins första offentliga beställning, år 1880. Museet blev aldrig av, men Rodin fortsatte med den sex meter höga Helvetesporten livet ut. Inspirerad av Dantes Inferno skapade han ett myllrande skulpturprogram ur vilket flera av hans mest kända verk stammar. Det tragiska kärleksparet i Kyssen, Tänkaren som bär drag av Dante, Adam, Prometeus och Rodin själv, och trion Skuggorna som kröner porten. Gestalterna i Skuggorna saknar högerhand, för att påminna om att de tillhör en värld där handlingen inte existerar. En annan beställning var författarförbundets Balzac-monument som Rodin arbetade med i sju år. Balzac står stolt i tidlös dräkt med huvudet tillbakakastat, men förbundet menade att man inte kände igen honom. Rodin ilsknade till, vad menas med ”att inte känna igen? (…) För mig är den moderna skulpturen inte ett fotografi.”

Nej, skulpturen var främst en känsla för Rodin. I utställningskatalogen står det att ett av Rodins centrala teman var kvinnlig sexualitet, men ämnet fördjupas inte. Det är en häpnadsväckande brist, avsaknaden av en feministisk dimension och av frågan om hur vi ser på Rodins nakenakter idag. Hans samtid var ofta konventionell, Prins Eugen var tveksam till ”nakna damer som kräla omkring i marmorblocken” och Glyptotekets grundare Carl Jacobsen bad Rodin om att tydligare framställa vilket bröst som hörde till vilken kvinna. I Rodins privatliv var det inte heller alltid enklare. Hans livskamrat, sömmerskan Rose Beuret såg många musor komma och gå, den viktigaste av dem Camille Claudel, en begåvad skulptör som delade Rodins arbete och liv i nio år. Claudel vantrivdes som älskarinna och ville ha en egen karriär, men skulptur ansågs vara en manlig konstart och de eftertraktade monumentuppdragen låg utom räckhåll. Mot läkarnas ordinationer tvingades Claudel av sin familj till ett liv på sinnessjukhus under sina sista trettio år.

Rodins inflytande på nordiska breddgrader bildar en slutpunkt i utställningen. Carl Milles och Carl Eldh var de främsta svenska konstnärerna som förde arvet vidare. Eldhs Strindbergsmonumentet (Titanen) besläktat med Tänkarens tematik, eller porträttbyster med flammande hår och överdrivna ansiktsdrag. Milles livsverk Millesgården som uppvisar flera likheter med Rodins villa i Meudon utanför Paris. Både Rodin och Milles gjorde en skulptur vid namn Guds hand, i den senares version blir handen en sockel för den färdigskapade människan. Rodins hand och människa ingår i en symbios där arbetet hela tiden pågår, aldrig blir klart och aldrig ska vara det heller. Att förstå en sådan konstsyn är den främsta behållningen av Nationalmuseums utställning. Här finns en skapande människa, i bemärkelsen strängt och ständigt upptagen med sitt arbete. Tanke, känsla och handens rörelse i en livgivande förening som trotsar tidsspann och tycks pågå just nu.

Magdalena Dziurlikowska