Del av City Heart 2011, Intervju med David Molander.
Publicerad i Konstperspektiv nr 1 2014.

David Molander, årets Beckers-stipendiat, tillhör den yngsta generationen fotografer som etablerar sig på konstscenen. Hans bilder har sin främsta hemvist i metropolen, människans urbana skapelse, och dess återverkningar på våra liv. Vi träffas i hans ateljé vid Observatorielunden i Stockholm. På väg hit har vi båda passerat Slussen, och på ateljéväggen framför oss hänger en bild av denna oundvikliga plats.

– Ett av dina stora fotografiska collage City Heart omfamnar Slussen i Stockholm. I essän Stadens hjärta och på bloggen ger du en innehållsrik bild av ditt arbete. Hur du med kameran samlar in platsen, en ny bild vart tredje steg, fyra varv runt betongtrumman. Hur ser du på Slussen idag och på alla förändringar som omgestaltar den?

– Slussen består av motsatspar, hav och land, underjord och panoramavyer. Under arbetets gång lärde jag mig om de lager, betydelser och nyanser som format Slussen och insåg vilken djup plats det är. Slussen har omgestaltats ungefär var hundrade år, den har ständigt varit kontroversiell med sin symboliska laddning av både historia och samtid. Ibland känns det som att städer är komplexa, okontrollerbara system, det är lätt att glömma att vi själva väljer hur de ska se ut. Planerna för det nya Slussen involverar glashus som sägs vara genomskinliga, men det som är transparent på en arkitektskiss blir reflekterande i verkligheten. Om jag fick gå lös på Slussen skulle jag behålla vissa gamla delar för att anspela på olika tider och på memento mori. En plats skapas av många faktorer och människor över flera tidsrymder, inte bara av ett par arkitekter eller viljor.

– I bildserien High Rise är det istället det mångfasetterade New York som spelar huvudrollen. Men ovanpå detta skapar du en ännu mer sammansatt bild. Kan du berätta om de olika nivåerna av intensitet?

– Det är flera fotografiska collage och en film som förenar dessa bilder i ytterligare en sammansättning. Zuccotti Park utgår från parken där proteströrelsen Occupy Wall Street började 2011. Jag var på plats och ville få med allting. Aktivisterna, journalisterna, turisterna och poliserna. Skapa en sorts klassisk historisk scen som påminner om målningar på Nationalmuseum. High Rise är en målerisk komposition av alla utsikter från ett hus på Water Street.  Fountain Lower East Side tar sitt avstamp i en byggarbetsplats där en vattenpost gått av. När jag råkade passera rådde surrealistisk stämning, vattendimma, svepande ljus från maskinerna, reflektioner från neonskyltar i allt det blöta och vattnet som bara fortsatte att forsa. Filmen kombinerar dessa olika scener och är en rörelse från parken därnere till toppen av skyskrapan.

– Städer är en konstant i din bildvärld. Du har ständigt sökt dig till ett förtätat centrum, pulsen, glittret och den hårda betongen. Vilken roll har de olika metropolerna spelat för ditt konstnärskap?

– Det är städer jag känner till, och jag har sökt mig till New York, Boston, Berlin och Oslo. Min konst vilar på konceptuell grund, men en lika viktig del är estetiken, jag tror att det finns en kunskap i det som är vackert. Ett rödljus som speglas snyggt i blöt asfalt kan vara startskottet för något djupare. Även om jag sysselsätter mig med det urbana ryms där också miljöer som befinner sig på gränsen till natur. Gowanus Canal i New York exempelvis, är en av de mest förorenade plasterna i USA, vilket paradoxalt gjort den till en oas för utrotningshotade växter och djur. De stadsskildringar som inspirerat mig har också något organiskt över sig. I essän Världens centrum beskriver Stefan Jonsson den globala staden som lemmar utan huvud, i Italo Calvinos Invisible Cities växer olika städer ihop, i filmer som Blade Runner eller dataspel som Beneath a Steel Sky blir städerna en sorts natur. Mitt senaste projekt Teufelsberg befinner sig bokstavligen mellan stad och skog.

– Djävulsberget?

– Ja, Teufelsberg ska premiärvisas på Färgfabriken. Berget finns i utkanten av Berlin, där Hitlers militärakademi låg en gång i tiden. Efter kriget forslades rasmassorna av fyrahundratusen hus dit och stjälptes över akademibyggnaden. På berget som uppstod byggde amerikanarna en radarstation för att bevaka öst. När muren föll övergavs den och nu är det en sorts fristad för street art, open air fester och filminspelningar, men gruppen som tar hand om platsen tar också betalt av dem som vill nyttja den. Eftersom jag delade med mig av mina fotografier fick jag vara där gratis, och även använda deras fotografier. En del av mitt material därifrån är filmat med en camera drone som kan åka trehundra meter upp i luften och som styrs med fjärrkontroll. I större utsträckning än i mina tidigare collage har jag valt att lämna kvar en del skarvar och låtit bilden vara mer upplöst till sin karaktär.

­– Du är årets pristagare av Beckers-stipendiet, som företrädelsevis delas ut till målare. Priset har ibland gått till video- och installationskonstnärer, men du är den förste foto-baserade konstnären som får det. Hur ser du på uppdelningen i materialgenrer, och vilket släktskap känner du med andra konstnärliga metoder?

– Jag känner ett starkt släktskap med måleri. Det jag gör är till hälften traditionellt fotografiskt, dokumentärt och till hälften måleriskt och fiktivt. Egentligen upplever jag mig inte mer som fotograf än som målare. Materialindelning är ett system för att förenkla saker, och jag använder det själv ibland för att orientera mig.

– Man kan beskriva dig som en flanör i staden, men du arbetar inte med street photography, så som Henri Cartier-Bresson eller Gunnar Smoliansky. Tvärtom, du har liknat fotograferandet vid en koreografisk kräftgång. Varför är planerandet vanligare i dagens fotografi än det avgörande ögonblicket skjutet från höften?

– Precis som i street photography kan något oväntat hända framför mig, men istället för att hoppas fånga Bilden blir jag strukturerad och börjar fotografera in händelsen för att sedan göra ett collage. Jag arbetar inte med det avgörande ögonblicket utan med mer utdragen tid som bearbetas digitalt. De strukturerade bildvärldarna hos samtida fotografer som Andreas Gursky eller Hannah Starkey har säkert påverkat mitt seende, men för mig handlar det ofta om att bringa ordning i det bildflöde staden utgör. Att skapa en mer beständig utsaga än stadens alla bilder. I min serie Paralleller återfinns långsmala fotografier av platser med en repetitiv utdragen karaktär, som Stockholms Central. Jag kan finna vila i miljöer där allting är symmetriskt.

– Genom fotografiet kan du nå en dokumentär förankring. Genom collaget skapar du en omöjlig bild där många perspektiv strålar samman. Dina collage verkar också upplösande på tiden, eftersom delarna inte är synkroniserade. Hur ser du på möjligheterna och begränsningarna i ditt arbete?

– Det jag vill åt är känslan av en plats. När jag skulle göra collaget med Selma Lagerlöfs torg i Göteborg fotograferade jag på ett dokumentärt sätt alla objekt som fanns där. Sedan gjorde jag en förtätat inventarium. En overklig bild, samtidigt som den visade mer än ett vanligt fotografi. Jag arbetar oftast med det insamlade materialet långt efteråt och på annan ort, som när jag satt i Göteborg och gjorde Slussen-collaget. Det gör att jag inte kan komplettera bilderna och begränsningen resulterar i att något oväntat uppstår. Annars är den digitala tekniken bottenlös, det finns ingen ände på hur mycket man kan samla in och hur enormt stora bilder man kan producera skapa. Filmerna jag gör kan också utökas utan slut och loopas runt. Som motpol till dessa gränslösa möjligheter välkomnar jag begränsningar.

Magdalena Dziurlikowska