Paul Klee, Tate Modern, 16 okt – 9 mars 2014.
Publicerad 2013-12-06 i Göteborgs-Posten.

Tomma salar och ett tumult av folk, som effektivt täcker för Klees små målningar. Tittar man slarvigt är det som en tågstation i rusningstid. När Tate Modern visar Paul Klees samlade konstnärskap är det klokt att avvakta en stund för att sedan kunna se de sköra, intima verken och deras myllrande poesi. Alla de geometriska formerna, bokstäverna, siffrorna, pilarna, djuren och människorna som genomsyras av humor, drömmar och musik.

Klee inspirerades av barns teckningar, mysticism och sjukdomskonst. Han beundrades av surrealister och expressionister, men brydde sig inte om stilriktningar och skapade högst olika arbeten under en och samma period. Lika varierat var det i materialskåpet, oljefärg, akvarell, blyerts, bläck, pastellkrita, etsning, och ofta kombinationer av dessa. Klee var också bra på att skriva, räkna och strukturera, han skrev med höger hand och målade med vänster. Han tillverkade egna verktyg, utvecklade kalkeringstekniker och skapade system utifrån vilka han kunde improvisera. En Bauhaus-kollega på besök i hans ateljé talar om en noggrant ordnad oordning. Själv har han beskrivit sin arbetsmetod med orden ”Ingen dag utan linje” och sin strävan med devisen ”Konst avbildar inte det synliga, det snarare synliggör”. Texten triumferar på väggen i ett av de första rummen och utställningstiteln är hämtad ur citatet.

Samtidens omdömen om Klee varierade kraftigt, han tolkades lyhört men blev också ifrågasatt. Beundraren och kritikern Waldemar Jollos skrev ”Allt med honom är litet och lekfullt. I kolossens tidevarv förälskar han sig i ett grönt löv, en stjärna, en fjärilsvinge”. Men just det småskaliga, parat med materialen papper och tyg, kom att ligga honom i fatet. Hans konst ansågs privat, feminin och föga meningsfull i det offentliga rummet. Vidare var hans motiv svårtolkade. När hans första utställning turnerade år 1910 meddelade en konsthall att de flesta besökarna hade uttryckt sitt ogillande och undrade om Klee kunde sända förklaringar till sina verk. Idag lider Klee av ett annat utanförskap, han är en klassiker, någon man borde älska, borde ha sett, och utställningen på Tate gjuter inte nytt liv i kanoniseringen. Katalogtexterna bidrar förvisso med en mängd perspektiv, men i salarna är det traditionen som håller i taktpinnen.

Det tog lång tid för Klee att hitta rätt, stå på egna ben och nå erkännande. Han bestämde sig för konstnärskapet i protest mot sina musikaliska föräldrar som ville att Klee skulle följa dem i spåren. Men även om han valde penseln framför violinen skapade han färgharmonier som alluderar på musikaliska kompositioner, och gifte sig med pianisten Lilly Stumpf. Det var hon som försörjde Klee under många år, och när de fick barn stannade han hemma. Klee blev då livligt intresserad av sonens utveckling, vilket ledde honom till återupptäckten av sina egna barnteckningar. Med dessa bilder inledde han sin verkskatalog 1911. Samma år anslöt han sig till expressionistgruppen Der Blaue Reiter. En resa till Tunisien år 1914 markerade för Klee början på hans målarkarriär. Från att ha kämpat med färgen och det noggrant återgivna följde ett lugn, ”Färgen äger mig. Jag behöver inte jaga efter den. (…) färgen och jag är ett. Jag är en målare.” Några år senare hyllade kritikerna honom som den bästa av de nya tyska målarna.

De främsta åren i Klees konstnärskap sammanfaller med en intensiv lärargärning på den legendariska skolan Bauhaus. Klee var 41 år, stannade under hela 20-talet, blev en av de mest uppskattade lärarna och publicerade sina erfarenheter i Pedagogisk skissbok. Skriften fick ett stort genomslag i modernistiska kretsar där man försvarade sig mot det hårdnande politiska klimatet. Parallellt med undervisningen, som tog en stor del av hans tid, försjönk Klee i rut-målningarna, eller de så kallade magiska rutorna. Dessa färgade rektanglar blev under en tid hans huvudsakliga byggstenar och han fyllde dem med komplementära eller dissonanta färger. Målningarna lyser som juveler på Tates grafitgrå väggar, precis som på den svarta utställningsvägg han själv hade hemma i Dessau.

Läget på Bauhaus blev dock alltmer konfliktfyllt och Klee började istället undervisa på akademien i Düsseldorf, innan han fick sparken av politiska skäl och hans hem genomsöktes av Gestapo. Den tysk-schweiziska Klee och hans familj fick en fristad i Schweiz på 30-talet, men det innebar också att han blev avskuren från det konstliv där han var hemma. Samtidigt verkade det inte finnas något att återvända till, 1937 inkluderades hans målningar i utställningen Degenererad konst och hans arbeten rensades ut från konstmuseerna. Klee fortsatte att vara produktiv i exil fram till sin död 1940, och hans arv omfattar nio tusen verk.

Att handskas med en av modernismens stora män är svårt. Att skapa en redovisande, folkbildande utställning tillåter inte flamboyanta utsvävningar. Eller? Tate Modern gör det lite väl enkelt för sig när allt hängs prydligt i vita eller grå rum och texterna talar kronologins och konstvetenskapens språk. Vad hade hänt om man vågade steget ut i det poetiska, personliga eller surrealistiska? Om utställningen blev ett parallellverk till det som uppstår i Klees konst? Än så länge får man avnjuta den rörande, lekfulla tonen inom ramen, transplantera bildmelodin till det egna hjärtat, och låta världarna uppstå där inne.

Magdalena Dziurlikowska