Alina Szapocznikow
Minneskonst, Bonniers konsthall, 4 sept – 24 nov 2013.
Krönika publicerad 2013-10-01 i Sydsvenska Dagbladet.

Jag liksom alla andra bär på mina minnen, de berättar för mig att jag är den jag är. Så säger Hans Rosenström i ljudverket Jag som vittne, men han meddelar också att minnet förändras för varje gång man minns. Rosenströms röst i örat på Judiska Museet, i Vasaparken och på Stockholms Stadsbibliotek. Utställningen Minneskonst förgrenar sig från Bonniers konsthall till satelliter runt om i staden, platser skräddarsydda för minnen och skapandet av identitet. Utan minnet är människan en tunn skiva av aktivitet i nuet. Berättelser är det stoff vi är vävda av. Jag har sedan länge försökt följa det och sparar mina dagböcker.

Gerard Byrne tar tag i ord på gulnat papper. Flera videoverk grundar sig på texter i gamla tidskrifter som nu omskapats till drama. Ett rundabordssamtal i Playboy från början av 70-talet eller en intervju med Sartre återföds med skådespelare. I sprickorna mellan vad som sägs och hur det sägs sipprar tidens obönhörlighet fram, diskrepansen mellan tidsåldrar. Vad ska man göra med tidigare generationers minnen, lager på lager i lådor på vinden? Kan omgestaltning vara ett alibi för att spara? Själv har jag inte behövt ta ställning, inte än, och när min familj kom till Sverige för trettio år sedan var det med varsin resväska.

Skulptören Alina Szapocznikow överlevde flera koncentrationsläger och dog i cancer i fredstid. Hennes färgrika, nattsvarta verk bottnar i kropp, erotik och död. De bär titlar som Glödande byst, Huvudlös torso eller Tumörer personifierade, en stor installation där förvridna huvuden, polyesterklumpar, grimaserar i ett hav av grus. I Szapocznikows arkiv finns tusentals bilder och brev, endast en tumnagel visas här, tillsammans med två filmer, inspelade efter hennes bortgång. Det sägs att en människa lever så länge andra människor minns henne.

Den nu levande Cecilia Edefalk har pratat med August Strindberg. På Strindbergsmuseet visas ett videoverk med deras dialog. Strindberg ville att änglarna hon målade vid den tiden skulle vara vita inuti, och serien hon nu ställer ut på Bonniers heter Vit inuti. Men målningarna började långt tidigare, i mötet med en italiensk träskulptur från 1400-talet, och på utställningen finns fotografier från processen liksom från olika utställningar. Edefalk menar att målningarna fungerar som ett sorts fångstnät. Minnet pendlar opålitligt mellan vän, fiende, hävstång och börda.

Jag har ofta starka bildminnen av saker som inte finns. Raqs Media Collective, en konstnärsgrupp från New Delhi, sysselsätter sig med sådana bilder. I Museet för förlorade konstellationer uppväcker de tretton glömda stjärnbilder som Flamingon, Sköldpaddan eller Äppelgrenen. Inte för så länge sedan fick alla astronomer lov att identifiera och namnge stjärnbilder men år 1930 fastslogs åttioåtta officiella stjärnbilder. Insmuget i Observatoriemuseets permanenta samling kan man upptäcka Raqs poetiska installationer.

Minneskonst, en vindlande hyllning till den omskapande kraften minnet.

Magdalena Dziurlikowska