Munch! – Nietzsche, Thiel… Thielska Galleriet, 9 feb – 12 maj 2013.
Recension publicerad 2013-02-25 i Göteborgs-Posten.
Det kokar på Thielska Galleriet, både framför och bakom kulisserna. Munchutställningen är en publiksuccé med besökssiffror många hundra procent över det vanliga och samtidigt pågår intriger med friställningar och avhopp alltsedan regimskiftet för ett år sedan. Andreas Brändström är tillförordnad intendent och har på några få månader lyckats väcka det förborgade Thielska ur sin törnrosasömn. Utställningar med Sophie Tottie, Anders Zorn / Nobuyoshi Araki och nu Edvard Munch har gjort det mödan värt att ta sig till jugendvillan längst ut på Djurgården. Ändå är Brändström hotad och budgeten räcker knappt till personal. Utgången i denna strid är inte given och arbetet koncentreras nu på en storsatsningen där Edvard Munch, Ernest Thiel och Friedrich Nietzsche kopplas ihop på en utställning med tjugo målningar och hundra grafiska blad.
Ernest Thiel var Munchs främste mecenat i början av 1900-talet när den norske, kontroversielle konstnären ännu var ett relativt okänt namn. Thiel hajpade Munch och sammanband honom med tidens modefilosof Friedrich Nietzsche. Två monumentala beställningsporträtt visar tänkaren stödd vid ett broräcke medan de böljande, ornamentala linjerna rullar fram i landskap, himmel och fet mustasch. Nietzsches tankegods förvanskades av systern Elisabeth Förster-Nietzsche och fogades in i nazismens ideologibygge, men innan första världskriget var de intellektuella lockade av teorierna om övermänniskan, geniet som reser sig ur massans tyranni och visar vägen för kulturens evolution. Ernest Thiel fann troligtvis också tröst hos Nietzsche när han vid trettiofem års ålder förlorade allt i en skilsmässoskandal, men hans nya kärlek Signe öppnade dörren till konsten, han kunde bli medspelare när den andliga aristokratin skapade en ädlare värld.
Två salar tätthängda med grafiska blad blir till fönster in i Munchs bohemsjäl. På sämre hotellrum, mitt i det kringflackande, alkoholindränkta och känslostormande arbetade Munch ivrigt med de grafiska bladen där han omsmälte sina destruktiva kärleksaffärer och sin ångest. Naturligtvis finns även vardag, natur och porträtt i hans produktion, men Munchs klangbotten är förtvivlan och en olidlig kärlek till livets skönhet. Utställningens kulmen är den stora målerisalen där flera nyckelverk presenteras. Den magnifikt dekorativa På Bron där en kägla av vitklädda kvinnor kontrasteras mot en svart klunga av män och resten av världens färgflöde. Förstadiet till Skriet heter Förtvivlan, återigen en bro nedanför vilken det låg ett slakteri och ett sinnessjukhus. Det översinnligt sköra i Det sjuka barnet som Munch målade i sex versioner och som anspelar på dödens närhet under hela hans liv. Det stora utställningsrummet har rensats på möbler, skulpturer, blommor och mattor som annars varit en orubblig del av Thielska Galleriet, och skimrar nu av Munchs uppdrivna färgskalor.
Utställningen är imponerande som en kraftmätning, en hastigt initierad dröm där man bränt ut sig in i det sista. Det som tyvärr inte mejslats fram är den kärna som utlovas. Munch, Thiel och Nietzsche utreds inte som tänkande subjekt och katalogen dröjer. Att belysa ett sådant spektrum och sätta in aktörerna i tidsandan är en resurskrävande uppgift. Det man gör på Thielska Galleriet är att visa på en ambition. Nästa steg är att de kulturpolitiska krafterna ska uppmärksamma detta. Till dess kan man se en utställd måleriskatt.
Magdalena Dziurlikowska