Reportage publicerat i Konstvärlden nr 6, 2011.

– Det finns ett stort uttrycksmässigt spann mellan dina verk. Ser du en utvecklingslinje i din konst eller nalkas du varje projekt som om världen vore ny för dig?
– Jag vill vara ny inför varje verk. Drivkraften är att det märke jag gör ska skapa en upplevelse som varken jag eller någon annan varit med om. Jag arbetar i en tradition som handlar om materialens uttrycksfullhet och rör mig i gränslandet mellan abstraktion och fiktion.
Utdrag ur texten:
(…)
Det händer mycket kring Sophie Tottie just nu. Utställningen som öppnar på Malmö Konstmuseum heter White Lines och hämtar sin titel från hennes senaste serie av teckningar och målningar. Men Sophie Tottie visar även verk där hon expanderar den tecknade linjen och kombinerar handens gest med fotografi och video. Nyare och äldre verk flätas samman, sal för sal, och korsbefruktar varandra. Verken talar med olika språk och på olika nivåer. Alla material, tusch, stål, videofilm eller papper, bär på en mening. Bilden balanserar hela tiden mellan figurativt och abstrakt, mellan att betyda något och inte betyda något alls, om det senare nu är möjligt. I detta spänningsfält återfinns hennes svit White Lines, teckningar på rostfritt stål, och de gråa, till synes monokroma målningarna som öppnar sig mot det abstrakta och det figurativa samtidigt. En annan grupp bilder där linjen varit vägledande är de stora tuschteckningarna Written Language (line drawings). Med kalligrafisk pensel eller penna har Sophie Tottie ritat en så rak linje hon kan, nästa linje följer den föregående så exakt som möjligt. Teckningarna ackumulerar misstagen och säger därmed något om skönheten i mänsklig ofullkomlighet.
(…)
– Det finns ett stort uttrycksmässigt spann mellan dina verk. Ser du en utvecklingslinje i din konst eller nalkas du varje projekt som om världen vore ny för dig?
– Jag vill vara ny inför varje verk. Drivkraften är att det märke jag gör ska skapa en upplevelse som varken jag eller någon annan varit med om. Jag arbetar i en tradition som handlar om materialens uttrycksfullhet och rör mig i gränslandet mellan abstraktion och fiktion.
– En del ser din konst som sluten och kryptisk. Hur skulle du förhålla dig till en sådan ståndpunkt?
– Många människor vill få svaren serverade på silverfat, men mina verk besvarar inte frågan ”vad handlar det här om?” Jag är intresserad av mötet med en bild och försöker skapa ett sådant möte för en betraktare. Om man ska uppleva ett träd i en park – Sophie sveper med blicken över omgivningen – måste man inte tänka på trädens historia eller veta att det är lönn. Det första steget är att man möter trädet. Det som gör att jag själv fastnar för vissa konstverk är känslan av något olöst, något som hänger kvar.
(…)
– I dina verk finns en tankerymd som ännu inte komprimerats av en slutsats. Försöker du fånga tankar innan du har formulerat dem för dig själv?
– Absolut! I mitt arbete vill jag hålla mig utanför kategorierna och fånga saker innan de har ett namn. Jag tycker att mina verk fungerar bra när de inte plockas isär i sina referenser. Det är ingen hemlighet varifrån bilderna eller idéerna kommer, men jag blir irriterad när bakgrundsinformationen väger tyngre än verket. I mina senare arbeten, liksom i verken från 90-talet, betonar jag det abstrakta mer.
– Är du inte orolig för att du inte ska nå fram?
– Nej, och mina verk behöver inte beskrivas som slutna. Det finns mängder av saker att tala om: färgen, materialet, uttryck i teckningen. När jag pratar med besökare på mina utställningar har de mycket att säga även om de först menar att de inte förstår. Det är betraktarnas val om de vill gå vidare med det de ser, tänka själva, prata med en museivakt eller läsa utställningstexterna.

Magdalena Dziurlikowska