Text- och fotoprojekt i Expressen om barns kreativitet och utvecklingen av mitt konstnärskap. Expressen 2008-02-02.

En del barn slutar aldrig att teckna, jag slutade först när jag kom in på Konstfack. Jag har ingen livslinje från mitt skolritande till mitt konstnärskap. I så fall finns en starkare bindning till lekarna då jag bara tittade på saker. Mamma blev galen, inga dockor, inga berättelser, bara sitta i ett hörn och peta på en sten.

Barndomen minns jag inte. Så säger många, sen kommer bilderna forsande. Det var en tid av kastanjer, kalkerade prinsessor, dränkta Coloradoskalbaggar, pajer av sand och stearin som kastades på vatten. Jag hällde ut tjockt med färg och ristade med penselskaftet, rosor till pappa. Vi gick på impressionistiska utställningar, men det har väl alla gjort? En del barn slutar aldrig att teckna, jag slutade först när jag kom in på Konstfack. Jag har ingen livslinje från mitt skolritande till mitt konstnärskap. I så fall finns en starkare bindning till lekarna då jag bara tittade på saker. Mamma blev galen, inga dockor, inga berättelser, bara sitta i ett hörn och peta på en sten. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte, men kanske så här:

Chokladbitarna ligger bredvid varandra mitt i gröttallriken, avståndet mellan dem är detsamma som mellan mina ögon, det har jag sett till, nu tittar vi på varandra och jag frågar:
– Nå, var har ni gömt det röda?
Chokladbitarna tiger, de är som gjorda för att tiga, mörka, glänsande och kantiga. Varje gång får de en chans men vill inte berätta hur det kommer sig att det fälls ut en rödaktig ton i gröten när de smälter.

Okej, första gången fick de ingen chans att berätta men jag visste ju inte att det skulle bli så och kunde därför inte fråga. Är det därför de inte vill svara nu? Det kan jag förstå, men måste de vara så tjuriga? Jag hade inte varit det. Naturligtvis har jag inspekterat chokladbitarna inifrån, men det tjänar inget till, de känner trycket från mina fingrar innan de ska brytas och flyttar runt det röda. Nej, sånt är det ingen vits med, det är bara barnsligt. Chokladen måste säga det själv, men det vill den aldrig, eller? Jag tar skeden, domarklubban, sänker chokladbitarna med två hack och gnuggar deras ansikten mot botten av tallriken. När jag lättar på gröten och tar fram dem är de inte så karska längre. Jag blandar om till en leksakssnurra, den blir ljusare.

”Alla färger tillsammans blir vitt”, sa pappa. Han klippte ut en pappersrundel och delade den noggrant i tårtbitar med en blyertspenna. Nu kom det bästa, vi fick färglägga, men inte som man skulle vilja, å nej, utan lätt, lätt och ljust, ljust. Konstigt, skulle det inte bli vitt ändå? Sen satte han den anemiska tårtan på borrmaskinens borr och snurrade. Äh, det funkade inte. Man såg färgerna ändå trots att vi varit så fega. Det visste jag redan när vi töntade oss med kritorna istället för att rita som man ska. Jag kan tillstå att det blev lite vitt när cirkeln snurrade, men lite vit var det även när cirkeln låg still. Varför skulle man förresten vilja slösa på alla kritor för att ändå bara få vitt till slut? Det där var inget vettigt experiment, vad ska man med det till?

Eller så här:
Några av de första orden jag lärde mig när vi kom till Sverige var snö och backe. Det räckte långt, i alla fall på rasterna, sen lärde jag mig motlut. Jag satt som om blixten hade slagit ner i mig där i klassrummet. Ett snabbt och avlångt ljus, någonstans mellan diagonalt och rakt for genom mig och försvann. Det lät avklarnat som lod men var inte alls lika ensamt och trist i längden. Klut låg visserligen nära men missade helt målet. Jag kunde inte lod eller klut, och det var lika bra för de skjuter bara över eller under motlut.

De stora motluten var bäst. Jag gick upp för backarna och viskade motlut-motlut. Jag såg bara mina fötter och det vita, jag blev varmare och varmare, jag kom högre och högre upp och där uppe fanns det en mening med att vara, till skillnad från där nere. Jag sa motlut-motlut för jag upprepade allt jag sa, inte vad andra sa, bara det jag själv sa. När jag upprepade ett ord sa jag det viskande, jag var mitt eget eko. Uppe i backarna viskade jag även det första ordet i paren för jag hörde ingen annan berömma backen för sitt motlut. Jag blev aldrig påkommen och verkade det skumt var det bara att vända om och åka ner. Vadå? Alla måste väl gå upp för en pulkabacke. Sen måste man ner, ja då kunde jag lika gärna ta pulkan då, och det var en bra skyddsmantel också. Swisch, så var man nere, lite kul, lite läskigt, inget mer med det.

Så vad av det här har jag tagit med mig i mitt konstnärskap? Allt det slitna och sanna: att se världen, men också att vrida och vända på den tills den passar och att ha roligt.