Text- och fotoprojekt i Paletten om mina roller som konstnär och konstkritiker.
Paletten, nr 2, 2009.

Jag recenserar inte konstnärer jag känner närmare, ingen jag haft som mentor, varit tillsammans med eller någon jag ringer en lördag och frågar vad hon gör. Däremot kan jag skriva om någon jag stannar till en stund för att prata med på en vernissage. Jag tror jag kan säga vad jag tycker ändå, och jag upplever inte att mitt omdöme grumlas. Förr eller senare korsas vägar. Säg att jag deltar i ett videoprogram med tjugo andra konstnärer. Får jag någonsin skriva om någon av dem? Är det en viss tid jag ska sitta i karantän?
På litteratursidan är det betydligt vanligare att författare recenserar andra författare, det är till och med ganska självklart. Inom konsten misstänkliggörs det. Hur kan jag recensera konstnärer som har haft så mycket större framgång än jag? Kan en negativ recension tolkas som avundsjuka?

Ska jag ta parti för en kompis eller skriva ner en stipendiekonkurrent? För vadå? För att få fördelar själv? Det skulle vara en mycket osofistikerad maktanalys. Så tongivande är jag inte och så liten är inte konstvärlden. Att missbruka den trovärdighet jag har vore som att ta jobb vid en såg och med berått mod såga av sig armarna det första man gör.

Konst jag tycker om kan skilja sig mycket från den konst jag gör. Därmed ligger min eventuella makt, så som jag upplever det, något utanför mig. Ifall en positiv recension av en utställning gagnar mitt eget konstnärskap eller konstnärer jag känner bryr jag mig inte om. Det får jag inte bry mig om! Det skulle dessutom vara en långsökt kalkyl och en trist agenda för skrivandet. Det är inte därför jag skriver.