{"id":4186,"date":"2026-10-15T13:36:18","date_gmt":"2026-10-15T13:36:18","guid":{"rendered":"https:\/\/dziurlikowska.se\/?p=4186"},"modified":"2026-10-15T13:36:18","modified_gmt":"2026-10-15T13:36:18","slug":"tracey-emin-louisiana","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/dziurlikowska.se\/?p=4186","title":{"rendered":"Tracey Emin, Louisiana"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>Tracey Emin, Second Life, Louisiana, 8 okt 2026 till 18 april 2027
\nPublicerad 2026-10-14 i Konstguiden<\/p>\n

Dame Tracey trivs med sitt andra liv, en mirakul\u00f6s andra chans. Hon har g\u00e5tt l\u00e4ngre \u00e4n de flesta i livet och konsten, och hunnit med flera skepnader. Eller, s\u00e5 har hon alltid varit densamma, och v\u00e4rlden har nu hunnit ikapp henne. Tracey Emin har vandrat fr\u00e5n rebell, provokat\u00f6r och underklass till internationellt erk\u00e4nd konstn\u00e4r och adlad. Second Life<\/em>, Louisianas stora utst\u00e4llning som famnar hela hennes konstn\u00e4rskap visades tidigare i \u00e5r p\u00e5 Tate Modern och fick fyrahundra tusen bes\u00f6kare. Bland alla hedersutm\u00e4rkelser Tracey f\u00e5tt s\u00e4ger hon att detta \u00e4r den fr\u00e4msta, att hennes konst talar till m\u00e4nniskor.<\/p>\n

P\u00e5 pressvisningen sitter Tracey i utst\u00e4llningens vackraste rum, bland sina stora, vilda m\u00e5lningar och vid en kroppslig, f\u00f6rvriden skulptur. Hon \u00e4r en god retoriker. Oavsett vilken fr\u00e5ga som st\u00e4lls ger hon ett initierat svar och charmar publiken. Hon tror p\u00e5 konsten och sk\u00f6nheten, som i katharsis, existentiellt djup och gemenskap. \u201dDe sanna konstn\u00e4rerna\u201d s\u00e4ger hon \u201darbetar med bra meddelanden, de ger till v\u00e4rlden och framtiden, de tar inte.<\/p>\n

F\u00f6r sex \u00e5r sen hade Tracey utbredd cancer och genomgick en sju timmar l\u00e5ng och riskfylld operation. \u201dN\u00e4r jag var yngre var risken st\u00f6rre att jag skulle d\u00f6 i sj\u00e4lvmord\u201d ber\u00e4ttar hon i en filmad intervju p\u00e5 Louisiana Channel, \u201dInte s\u00e5 att jag skulle sk\u00e4ra mig, men jag levde sj\u00e4lvdestruktivt, drack och f\u00f6rsatte mig i situationer. (\u2026) N\u00e4r cancern kom v\u00e4rdesatte jag mig sj\u00e4lv tillr\u00e4ckligt f\u00f6r att vilja leva.\u201d P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt b\u00f6rjade hennes andra liv. Hon slutade dricka, blev k\u00e4r, flyttade till sin barndoms Margate, adlades av kungen och skaffade katter. Hon driver ocks\u00e5 en konstskola och residens som v\u00e4nder sig till m\u00e4nniskor fr\u00e5n underprivilegierade f\u00f6rh\u00e5llanden. \u201dJag \u00e4lskar konst\u201d s\u00e4ger Tracey \u201ds\u00e5 jag kan k\u00f6pa en Munch-m\u00e5lning och titta p\u00e5 den varje dag, eller s\u00e5 kan jag finansiera en konstskola och se unga m\u00e4nniskor g\u00f6ra konst varje dag.\u201d<\/p>\n

M\u00e5leriet \u00e4r hennes fokus nu, men hon har arbetat med m\u00e5nga medier genom sin karri\u00e4r och f\u00f6rst\u00f6rt en massa m\u00e5lningar tidigare i sitt liv. Tracey ber\u00e4ttar att hon hittat en framkomlig v\u00e4g med akrylf\u00e4rger, som blivit s\u00e5 mycket b\u00e4ttre de senaste tjugo \u00e5ren, och s\u00e5 en massa vatten p\u00e5 det. R\u00f6tt, f\u00e4rgen rinner som blod och k\u00e4rlek mot de vita dukarna, k\u00e4nsligt h\u00e4ngda mot de dovt bl\u00e5 v\u00e4ggarna. M\u00e5lningarna \u00e4r romantiska och sm\u00e4rtsamma, inspirerade av modernistiska m\u00e5lare, men \u00e4nd\u00e5 hennes egna. The End of Love<\/em>, 2024, en kvinna med stort h\u00e5r borrar in ansiktet i kudden. Den kan te sig genant sj\u00e4lvklar och ton\u00e5rig, men Tracey lyckas vrida motivet till n\u00e5got ikoniskt, den blir en klassiker, fast ny.<\/p>\n

Skulptur \u00e4r en mer opr\u00f6vad genre f\u00f6r Tracey och med sin v\u00e4n Louise Bourgeois hj\u00e4lp utforskar hon den stora skalan. I salarna \u00e5terfinns flera verk i brons, st\u00f6rre \u00e4n m\u00e4nniskor eller mindre \u00e4n foster. De \u00e4r alltid kroppar, krampande, stukade och heroiska, hopskrapade i h\u00f6gar av k\u00f6tt. Deras kvaliteter \u00e4r inte lika sj\u00e4lvklara som m\u00e5lningarnas, och samtidigt, utanf\u00f6r museets entr\u00e9 st\u00e5r hennes skulptur I will not be alone<\/em>, 2025, och f\u00f6r en ov\u00e4ntad dialog med en skulptur av Henry Moore. Men allt det h\u00e4r b\u00f6rjade n\u00e5gon helt annanstans, i Traceys f\u00f6rsta liv.<\/p>\n

Margate, en brittisk semesterort p\u00e5 dekis, d\u00e4r f\u00f6ddes Tracey och hennes tvillingbror i b\u00f6rjan av 60-talet. Pappan var turk-cypriotisk fastighetsmagnat som var gift p\u00e5 annat h\u00e5ll och mamman var romsk-brittisk. De hade ett f\u00f6rh\u00e5llande i fyra \u00e5r och \u00e4gde ett stort hotell, men sedan rasade och f\u00f6rsvann allt. Traceys mamma blev ensamst\u00e5ende st\u00e4derska och barnen gjorde mest vad de sj\u00e4lva ville. N\u00e4r Tracey var tretton slutade hon g\u00e5 i skolan, men l\u00e4t sig lockas tillbaka av bildlektionerna n\u00e5gra g\u00e5nger i veckan. Lika tidigt i sitt liv b\u00f6rjade hon utforska sex och blev v\u00e5ldtagen. Tracey framh\u00e5ller g\u00e4rna sin sl\u00e4kthistoria och dessa tidiga erfarenheter som essentiella f\u00f6r sitt konstn\u00e4rskap.<\/p>\n

Why I never became a dancer<\/em>, 1995, v\u00e4lkomnar i entr\u00e9n till utst\u00e4llningen. En sju minuters l\u00e5ng film som f\u00e5ngar den lilla kuststadens st\u00e4mning. \u201dSomrarna var fantastiska\u201d h\u00f6r man Tracey s\u00e4ga \u201dinget att g\u00f6ra f\u00f6rutom att dr\u00f6mma. Det var perfekt. Och s\u00e5 fanns det sex. Det var n\u00e5got du bara kunde g\u00f6ra. Det var gratis. Sex var n\u00e5got enkelt. Du gick till en pub, gick hem, \u00e5t fish and chips, sen sex, p\u00e5 stranden, i en gr\u00e4nd, i en park, eller p\u00e5 ett hotell.\u201d F\u00f6r s\u00e5 \u00e4r det med Tracey, hon v\u00e5gar st\u00e5 \u00f6ppen f\u00f6r det komplexa. N\u00e4r hon var femton deltog hon i en discot\u00e4vling, men killarna i publiken \u201dslut-shamade\u201d henne och i skam l\u00e4mnade hon scenen. Filmen \u00e4r inte speciellt v\u00e4lgjord, dess styrka finns n\u00e5gon helt annanstans. Det \u00e4r den gripande ber\u00e4ttelsen, och att Tracey i egenskap av den hon \u00e4r, tillsammans med en m\u00e4ngd andra feministiska verk hon gjort, b\u00e4r fram ett allm\u00e4ngiltigt vittnesm\u00e5l.<\/p>\n

London, Royal Collage of Art och Cool Britannia blev n\u00e4sta etapp p\u00e5 Traceys livsresa. Hon tillh\u00f6rde generationen av YBA, Young British Artist, d\u00e4r hon tillsammans med Damien Hirst och Sarah Lucas v\u00e4ckte uppst\u00e5ndelse. Men kronologin bryts upp i utst\u00e4llningens salar och verk fr\u00e5n olika decennier m\u00f6ter varandra. Det \u00e4r en lyckad strategi, det \u00e4r som att st\u00e5 mitt i medel\u00e5ldern och betrakta sitt liv, hennes liv, i ett kalejdoskopiskt perspektiv. Att f\u00e5 vara med i ett klarsynt fj\u00e4rrseende som \u00e4r om\u00f6jligt tidigare i livet, och att lyssna till ber\u00e4ttelserna som sammanfogar delarna.<\/p>\n

Brokiga lappt\u00e4cken fulla av h\u00e5rda l\u00e4rdomar, eufori och svordomar. Neonskyltar i fl\u00f6dig handstil med ambivalenta budskap. Textverk p\u00e5 papper p\u00e5 v\u00e4gg, i n\u00e4stan ol\u00e4slig handstil. Och videoverken f\u00f6rst\u00e5s, genomt\u00e4nkt installerade i rummen. En p\u00e5 bullig mini-tv med sm\u00e5 stolar som ska minna om barndomen. En stor i biosalongen s\u00e5 att man kan finna ro att till\u00e4gna sig den. Den f\u00f6rsta \u00e4r Conversation with my mum<\/em>, 2001, d\u00e4r de pratar om att ha eller inte ha barn, och om chockerande insikter och sv\u00e5ra beslut. Den andra How it feels<\/em>, 1996, handlar om en abort fr\u00e5n helvetet som Tracey genomgick p\u00e5 90-talet. Ett ingrepp som blev fysiskt farligt och satte djupa psykiska sp\u00e5r. \u201dMitt b\u00e4sta misstag\u201d, som hon kallar det.<\/p>\n

My Bed<\/em>, 1998, f\u00f6ljer d\u00e4refter, den skandalomsusade s\u00e4ngen som gjorde Tracey k\u00e4nd. Ob\u00e4ddad, smutsig och med skr\u00e4p kring nominerades installationen till det prestigefyllda Turner-priset. De p\u00f6sigt vita kuddarna mot den bl\u00e5 mattan, spritflaskorna, tablettkartorna, de anv\u00e4nda mensskydden och kondomerna. S\u00e4ngen \u00e4r ett sj\u00e4lvportr\u00e4tt, ett stilleben, en ber\u00e4ttelse om trauma, depression och missbruk. Sj\u00e4lv har jag alltid sett Traceys s\u00e4ng som ett skepp. En stolt och h\u00e4rjad b\u00e5t som dr\u00f6mmer om n\u00e5got b\u00e4ttre, b\u00e4r sin last och \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g. \u201dM\u00e5nga skepp \u00e4r uppkallade efter kvinnor\u201d, s\u00e4ger Tracey p\u00e5 tal om allm\u00e4nna ting i en intervju, \u201dmen f\u00e5 kvinnor \u00e4ger skepp. Jag \u00e4ger mitt eget skepp.\u201d<\/p>\n

I sista salen \u00e5terfinns en guldskimrande avgjutning av Traceys ansikte som trettio\u00e5ring, en sorts f\u00f6rtida d\u00f6dsmask, och runtom h\u00e4nger hennes senaste m\u00e5lningar. Nakna, skissartat m\u00e5lade kvinnor med fysiskt och psykiskt uppl\u00f6sta gr\u00e4nser, bildar en h\u00e4xring. Tracey avbildar sj\u00e4lar, men v\u00e4jer inte f\u00f6r det jordn\u00e4ra: \u201dJa, kvinnor bl\u00f6der. Vi gr\u00e5ter, vi bl\u00f6der, vi skiter, vi spyr.\u201d I followed you to the end<\/em>, 2024, \u00e4r en av dessa m\u00e5lade gestalter i r\u00f6tt, svart och vitt. Skr\u00e4mmande och n\u00f6dv\u00e4ndig som k\u00e4rleken sj\u00e4lv. Om Tracey Emins verk hade varit gjorda av n\u00e5gon annan, eller om de uppenbarat sig h\u00e4r och var, l\u00f6sryckta i konsthistorien, hade de inte haft en s\u00e5 stark effekt. Nu har de det, samlade, och i f\u00f6rening med sin upphovsperson.<\/p>\n

Ja, Tracey Emin \u00e4r karismatisk, hon trollbinder genom att helt enkelt vara sig sj\u00e4lv. Hon \u00e4r v\u00e4lformulerad, k\u00e4nslosam, intellektuell, brutalt r\u00e5, poetisk och originell. Hon \u00e4r genomt\u00e4nkt och har alltid ett syfte med det hon g\u00f6r, ett viktigt \u00e4rende som det \u00e4r om\u00f6jligt att v\u00e4rja sig fr\u00e5n. Vilket budskap vill hon att bes\u00f6kare tar med sig fr\u00e5n utst\u00e4llningen? \u201dOm folk kommer hit och \u00e4r ledsna, ensamma och r\u00e4dda (\u2026) d\u00e5 vill jag s\u00e4ga: V\u00e4nta, det kommer att bli b\u00e4ttre!\u201d<\/p>\n

 <\/p>\n

Magdalena Ljung<\/em><\/p>\n

\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Tracey Emin, Second Life, Louisiana, 8 okt 2026 till 18 april 2027 Publicerad 2026-10-14 i Konstguiden Dame Tracey trivs med sitt andra liv, en mirakul\u00f6s andra chans. Hon har g\u00e5tt l\u00e4ngre \u00e4n de flesta i livet och konsten, och hunnit … Continue reading →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[8],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4186"}],"collection":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=4186"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4186\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4188,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4186\/revisions\/4188"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=4186"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=4186"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=4186"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}