{"id":4079,"date":"2024-09-13T12:29:55","date_gmt":"2024-09-13T12:29:55","guid":{"rendered":"http:\/\/dziurlikowska.se\/?p=4079"},"modified":"2024-09-13T12:30:51","modified_gmt":"2024-09-13T12:30:51","slug":"frida-orupabo-bonniers-konsthall","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/dziurlikowska.se\/?p=4079","title":{"rendered":"Frida Orupabo, Bonniers konsthall"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\nFrida Orupabo \u2013 Woman with Dog II 2024.
\nFrida Orupabo, On Lies, Secrets and Silence, Bonniers konsthall, 28 aug \u2013 10 nov 2024.
\nRecension publicerad 2024-09-13 i Konstguiden.<\/p>\n

Ett svartvitt landskap \u00f6ppnar sig i stora salen p\u00e5 Bonniers konsthall, en skog av pelare, och mellan, ovanf\u00f6r och p\u00e5 dem grupperar sig fotografier, collage och videoverk. Big Girl I och Big Girl II sticker upp sina huvuden, tv\u00e5 \u00f6verdimensionerade klippdockor ihopsatta av flickor och kvinnor i ett forcerat vuxenblivande. Dockorna \u00e4r Frida Orupabos hittills st\u00f6rsta collage och hon har sj\u00e4lv blivit stor i flera bem\u00e4rkelser. Orupabo har g\u00e5tt fr\u00e5n barndomen utanf\u00f6r Oslo och ett heltidsarbete som sociolog till en konstn\u00e4rskarri\u00e4r i rullning. Hon v\u00e4xte upp med sin syster och deras norska mor sedan fadern som var fr\u00e5n Nigeria l\u00e4mnat familjen. Nu har hon en egen familj och tv\u00e5 d\u00f6ttrar. On lies, secrets and silence heter utst\u00e4llningen och h\u00e4mtar sin titel fr\u00e5n f\u00f6rfattaren och feministen Adrienne Rich. Hennes ord fick Orupabo att t\u00e4nka p\u00e5 de l\u00f6gner vi ber\u00e4ttar f\u00f6r oss sj\u00e4lva och andra, och p\u00e5 hur tystnaden formar oss.<\/p>\n

Blicken, \u00f6gonen som naglar fast betraktaren \u00e5terkommer i Orupabos bildv\u00e4rld. P\u00e5 s\u00e5 vis vill hon skapa skildringar av kvinnor som v\u00e4grar att vara objekt utan tittar tillbaka. Eduard Manet resonerade p\u00e5 samma s\u00e4tt n\u00e4r han \u00e5r 1863 m\u00e5lade Olympia. En vit prostituerad kvinna i stort format som h\u00e5ller handen f\u00f6r sk\u00f6tet men tittar betraktaren i \u00f6gonen. Det blev skandal. Frida Orupabo s\u00e4llar sig d\u00e4rmed till en l\u00e5ng, och en g\u00e5ng i tiden revolutionerande skildring av kvinnan. Men i Manets m\u00e5lning dv\u00e4ljs \u00e4ven en svart tj\u00e4narinna i skuggorna och det \u00e4r en s\u00e5dan historia som nu ber\u00e4ttas.<\/p>\n

Frida Orupabos praktik grundar sig i ett samlande av fotografier, f\u00f6rst fr\u00e5n familjens fotoalbum och tidningar, sedan fr\u00e5n internet och koloniala arkiv. Hon v\u00e4xte upp omgiven av vithet d\u00e4r svarta skildrades k\u00e4nslofattigt och endimensionellt, och detta att klippa och klistra blev hennes s\u00e4tt att f\u00e5 ihop v\u00e4rlden. Att inte tappa huvudet, metaforiskt uttryckt, kan vara att klippa bort ett pappershuvud och ers\u00e4tta med ett annat! Orupabo la upp sina collage p\u00e5 Instagram och t\u00e4nkte aldrig p\u00e5 dem som konst, men den internationellt uppburne konstn\u00e4ren Arthur Jafa bj\u00f6d henne att st\u00e4lla ut i prestigefulla sammanhang. Orupabo menar att hon fortfarande b\u00e4r p\u00e5 ett minderv\u00e4rdeskomplex f\u00f6r att ha kommit in i konsten bakv\u00e4gen.<\/p>\n

Of Course Everything Is Real \u00e4r den f\u00f6rsta installationen p\u00e5 Bonniers konsthall. I ett nersl\u00e4ckt rum sv\u00e4var ett gigantiskt kvinnoansikte l\u00f6st sammansatt av enskilda anletsdrag. Bes\u00f6karen g\u00e5r f\u00f6rbi de avfotograferade l\u00e4pparna, sedan n\u00e4san och \u00f6gonen och vandrar i m\u00f6rkret genom en konstruktion. Salvador Dal\u00eds v\u00e4rldsber\u00f6mda installation med en bild av Mae Wests ansikte n\u00e4mns i texten vid ing\u00e5ngen d\u00e4r man ocks\u00e5 kan l\u00e4sa att Orupabo \u201davvisar f\u00f6rlegade sk\u00f6nhetsideal och stereotypa fantasier om den svarta kvinnan och l\u00e5ter henne bli till n\u00e5got som inte kan f\u00e5ngas inom synf\u00e4ltet\u201d. Ja, det \u00e4r en h\u00f6gteoretisk utst\u00e4llning d\u00e4r id\u00e9erna i sig kan vara intressanta men de f\u00e4ster inte alltid vid det som visas. Ett glapp uppst\u00e5r ibland mellan det bes\u00f6karen ser och det hen kan l\u00e4sa sig till.<\/p>\n

N\u00e4sta rum omramas av tv\u00e5 stora draperier. Her, d\u00e4r en kvinnas \u00f6gon tittar p\u00e5 oss och Them, d\u00e4r ett k\u00e4rlekspar omfamnar varandra. Den tillh\u00f6rande texten ber\u00e4ttar om gardinens kulturella och psykologiska betydelser och Edvard Munchs ikoniska m\u00e5lning kyssen. P\u00e5 v\u00e4ggen intill h\u00e4nger de mystiska collagen Woman with Hand, Woman with Dress och Woman with Dog II. D\u00e4r refererar ocks\u00e5 verktexten till teoribildningar och storheter fr\u00e5n konsthistorien, n\u00e5got som tyv\u00e4rr inte \u00e4r till Orupabos f\u00f6rdel.<\/p>\n

\u201dN\u00e4r man g\u00e5r igenom arkiven blir man varse de svartas osynlighet och v\u00e5ldet som drabbat deras kroppar\u201d s\u00e4ger Orupabo och forts\u00e4tter: \u201dJag \u00e4r intresserad av skadorna och konsekvenserna av att best\u00e4mmas utifr\u00e5n, att alltid bli placerad som den andre, aldrig som jaget som [den portugisiska konstn\u00e4ren] Grada Kilomba uttrycker det men jag unders\u00f6ker ocks\u00e5 m\u00f6jligheten till motst\u00e5nd\u201d. N\u00e4r m\u00e4nniskor samlas p\u00e5 hennes utst\u00e4llningar vill Orupabo att \u201dfolk ska dyka in i sig sj\u00e4lva och erk\u00e4nna sin egen position. Det \u00e4r det som \u00e4r essensen i mina verk.\u201d<\/p>\n

Frida Orupabos tankar \u00e4r intressanta, \u00e4ndam\u00e5let hederv\u00e4rt och det \u00e4r om\u00f6jligt att inte bli ber\u00f6rd av hennes str\u00e4van. D\u00e4rf\u00f6r k\u00e4nns det som att sv\u00e4ra i kyrkan och ta de ondas parti n\u00e4r jag s\u00e4ger att det konstn\u00e4rligt inte r\u00e4cker till. N\u00e4r kl\u00e4dgalgarna med kvinnoansikten i Unidentified Hangers \u00e4r f\u00f6r enkla f\u00f6r att uttrycka f\u00f6rtingligandet av svarta tj\u00e4nare. Eller n\u00e4r videoverket I\u2019m Depressed \u00e4r f\u00f6r enigmatiskt d\u00e5 orden slukas av bruset, vilket i sig kanske \u00e4r po\u00e4ngen?<\/p>\n

Jag t\u00e4nker p\u00e5 Simone Leigh och Kara Walker, s\u00e5 lika och \u00e4nd\u00e5 s\u00e5 olika de \u00e4r Frida Orupabo i sina respektive konstn\u00e4rskap. Tv\u00e5 afroamerikanska, m\u00e5ngfaldigt prisbel\u00f6nta konstn\u00e4rer som ocks\u00e5 utg\u00e5r fr\u00e5n \u00e4mnen s\u00e5som rasifiering, kvinnlig identitet, v\u00e5ld och sexualitet. Leigh beskriver sina surrealistiskt pregnanta skulpturer som auto-etnografiska. Walker skapar suggestiva silhuettklipp med utg\u00e5ngspunkt i slavhandelns epok. Deras metod \u00e4r ocks\u00e5 inledningsvis en sammans\u00e4ttning av bilder och v\u00e4rldar, ett collage, men sedan f\u00f6ljer en gestaltningsprocess, en originell destillering och f\u00f6r\u00e4dling som Orupabo \u00e4nnu inte visar prov p\u00e5. Utst\u00e4llningen p\u00e5 Bonniers konsthall \u00e4r intressant ur ett id\u00e9m\u00e4ssigt och personligt perspektiv men som en transformerande upplevelse har den en viss v\u00e4g kvar.<\/p>\n

 <\/p>\n

Magdalena Ljung<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Frida Orupabo \u2013 Woman with Dog II 2024. Frida Orupabo, On Lies, Secrets and Silence, Bonniers konsthall, 28 aug \u2013 10 nov 2024. Recension publicerad 2024-09-13 i Konstguiden. Ett svartvitt landskap \u00f6ppnar sig i stora salen p\u00e5 Bonniers konsthall, en … Continue reading →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[8],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4079"}],"collection":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=4079"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4079\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4082,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4079\/revisions\/4082"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=4079"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=4079"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=4079"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}