{"id":3163,"date":"2013-11-18T12:53:59","date_gmt":"2013-11-18T12:53:59","guid":{"rendered":"http:\/\/dziurlikowska.se\/?p=3163"},"modified":"2013-11-18T12:54:40","modified_gmt":"2013-11-18T12:54:40","slug":"helena-mutanen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/dziurlikowska.se\/?p=3163","title":{"rendered":"Helena Mutanen"},"content":{"rendered":"

\"\"
\nPump III<\/em> och Family Bond<\/em>, b\u00e5da fr\u00e5n 2012.
\nKatalogtext till bok om Helena Mutanen.<\/p>\n

Kom n\u00e4rmare s\u00e5 ska jag ber\u00e4tta. Closer <\/em>\u00e4r den f\u00f6rsta delen av en triptyk om minnet, om f\u00f6rlust, f\u00f6rtr\u00e4ngning, \u00e5terkallande och \u00e5terv\u00e4ndande. En hatk\u00e4rlek till det f\u00f6rflutna och sl\u00e4ktbanden, en k\u00e4nsla av att inte vilja befatta sig med sitt arv, f\u00f6r att senare i livet visst vilja n\u00e4rma sig sp\u00e5ren, s\u00e5ren och sk\u00e4rvorna som finns kvar. Closer<\/em>, med sina olika installationer, objekt och filmer, st\u00e4lldes ut p\u00e5 Karlskrona konsthall 2012 och bottnade i en resa till \u00d6stra Karelen. Helena Mutanen best\u00e4mde sig f\u00f6r att ta tag i r\u00f6tterna, alla platserna, husen och gravarna. Barndomsminnen som pl\u00f6tsligt sp\u00e4ndes ut av den vuxna m\u00e4nniskans tankar om det gamla man l\u00e4mnar, det nya man kommer till och hur man formas av en s\u00e5dan resa.<\/p>\n

Not Any Closer<\/em> \u00e4r den andra delen av projektet och st\u00e4lldes ut samma \u00e5r p\u00e5 Galleria Sculptor i Helsingfors. Inte l\u00e4ngre n\u00e4ra, s\u00e5 \u00f6vers\u00e4tts det inte, ist\u00e4llet betyder uttrycket jag kom inte n\u00e4rmare \u00e4n s\u00e5 h\u00e4r. Jag kommer aldrig kunna komma tillbaka, eller vara den jag kunde varit. Vissa verk \u00e5terkom fr\u00e5n den f\u00f6rra utst\u00e4llningen, andra var nya, temat snarlikt. Som barn till utvandrade f\u00f6r\u00e4ldrar \u00e4rver man deras sorg och f\u00f6rlust. V\u00e4xer upp i en fragmentisering och mellanf\u00f6rskap. P\u00e5 gott och ont finns heml\u00f6sheten och den dubbla tillh\u00f6righeten st\u00e4ndigt d\u00e4r.<\/p>\n

Narratio<\/em> p\u00e5 Norrt\u00e4lje konsthall st\u00e4lldes ut 2013 och \u00e4r den avslutande ber\u00e4ttelsen om det vi b\u00e4r med oss, om minnet som det stoff vi \u00e4r v\u00e4vda av. Narratio \u00e4r en term fr\u00e5n den klassiska retoriken och avser ber\u00e4ttelsen i en argumentation. Den ska vara trov\u00e4rdig och sannolik, men beh\u00f6ver inte vara sann. Det kan ist\u00e4llet r\u00f6ra sig om en poetisk sanning d\u00e4r vissa delar f\u00f6rst\u00e4rks medan andra tonar bort. Minnet blir till en kreativ, omskapande kraft som ber\u00e4ttar f\u00f6r oss vilka vi \u00e4r.<\/p>\n

Helena Mutanens skulpturer och installationer \u00e4r fysiska, direkta, intraven\u00f6sa. De talar p\u00e5 kroppens v\u00e5gl\u00e4ngd utan att ta omv\u00e4gen via det intellektuellt f\u00f6rklarande. Pump III<\/em>, ett svart hj\u00e4rta p\u00e5 en vajer mittemot en spegel. Hur sk\u00f6nt vore det inte att f\u00e5 se sitt innersta? Att skala av lager p\u00e5 lager av f\u00f6rkonstling och d\u00f6tt k\u00f6tt f\u00f6r att \u00e4ntligen f\u00e5 fatt p\u00e5 sig sj\u00e4lv i ett m\u00f6te? Bredvid finns Identity Loss<\/em>, in\u00e4lvor och tarmar upph\u00e4ngda p\u00e5 en metallst\u00e4llning. Precis som hj\u00e4rtat \u00e4r de sydda av tyg och doppade i vax, stenh\u00e5rt mumifierade. Att f\u00f6rlora sin identitet \u00e4r att f\u00f6rlora sitt inre, ber\u00f6vas p\u00e5 inneh\u00e5ll och funktion. Tarmarna blir en metafor f\u00f6r identitetens psykiska organ och det k\u00e4nns rakt ner i magen, innan hj\u00e4rnan hunnit med. Hj\u00e4rnorna f\u00f6rresten, de ligger kopplade med rep p\u00e5 en brygga, blir till fl\u00f6ten i installationen Mormors lott<\/em>. Ovanf\u00f6r bryggan h\u00e4nger gardiner av lin, den sista flik som Helena Mutanen har kvar av sin mormor, och en \u00f6vernaturligt l\u00e5ng gr\u00e5 fl\u00e4ta. Sammans\u00e4ttningen formar sig till ett profant altare och ett abstrakt portr\u00e4tt av n\u00e5gon man vill h\u00e5lla kvar. Ett eko som f\u00e5ngar upp m\u00e5nga gardiner, morm\u00f6drar, bryggor och minnen.<\/p>\n

Det kroppsliga kan ocks\u00e5 infiltrera andra objekt och f\u00f6reteelser som inte har med m\u00e4nniskans form att g\u00f6ra. Spricker som r\u00f6tter<\/em> \u00e4r en l\u00e5ng rad svarta rektanglar d\u00e4r den skulpterade ytan krackelerat som hud, br\u00f6d, s\u00e5rskorpa eller jord. Med sina h\u00e5llare upptill p\u00e5minner de om ett tidigare verk, h\u00e4ngl\u00e5sen gjutna i ett stycke, om\u00f6jliga att dyrka upp, omutliga och slutna. Framf\u00f6r raden av de svarta ikoniska rektanglarna st\u00e5r H\u00e4nge<\/em>, tv\u00e5 skulpterade tr\u00e4d med r\u00f6tterna i ett platt moln och en tr\u00e5d uppsp\u00e4nd mellan sig. Mitt i tr\u00e5den en kl\u00e4dnypa, en liten amulett, en insekt eller en Kristus p\u00e5 korset. Vinterst\u00e4mning med kl\u00e4dnypan utan kl\u00e4der. B\u00e4rare<\/em> talar ocks\u00e5 om ett liv n\u00e4ra naturen, men med en l\u00e4ngtan bort. En lyxigt stoppad kl\u00e4dh\u00e4ngare f\u00e5r tj\u00e4na som ok till tv\u00e5 byttor med rinniga m\u00f6nster l\u00e4ngs sidorna. Alla installationerna och rummet genomsyras av ljud, Allukka<\/em>, en karelsk vaggvisa som b\u00f6rjar om, och om igen.<\/p>\n

I filmerna Helena Mutanen visar tr\u00e4s liv p\u00e5 liv p\u00e5 tidens tr\u00e5d. Barnet p\u00e5 spisen<\/em> \u00e4r en mirakul\u00f6s historia om ett barn som f\u00f6ds tv\u00e5 m\u00e5nader f\u00f6r tidigt men \u00f6verlever. Skolan<\/em> handlar om en strapatsrik skolv\u00e4g d\u00e4r man fick vara r\u00e4dd f\u00f6r vargen, plocka svamp och lingon s\u00e5 att man fick lunch p\u00e5 skolan, och vrida ur den dygnsura flanellkl\u00e4nningen n\u00e4r man kom fram. Sanna<\/em> \u00e4r ber\u00e4ttelsen om farmor som f\u00f6rl\u00f6ste barn och tv\u00e4ttade de d\u00f6da i bastun. Hon var en trollkvinna med ett kors om halsen, en st\u00e4llf\u00f6retr\u00e4dande pr\u00e4st eftersom kyrkan l\u00e5g s\u00e5 l\u00e5ngt bort. Maniskt upptagen med alla sysslor stickade hon medan hon gick l\u00e4ngre str\u00e4ckor och hade d\u00e5 ett par vantar att ge dem hon h\u00e4lsade p\u00e5. S\u00e5 vad kan dessa karga livs\u00f6den s\u00e4ga oss? Kanske att f\u00f6r\u00e4ndringar n\u00e4r en v\u00e4rld byts mot en annan sker snabbt, eller att bortgl\u00f6mda kunskaper kan f\u00e5 ny aktualitet om m\u00e4nniskor i st\u00f6rre utstr\u00e4ckning kommer att vilja eller beh\u00f6va g\u00f6ra saker sj\u00e4lva? Filmerna bildar ocks\u00e5 en klangbotten till installationerna, de vidgar Narratio<\/em> i en v\u00e5g av konkreta, detaljrika h\u00e5gkomster.<\/p>\n

Verket K\u00e4rna<\/em> svarar p\u00e5 v\u00e5gr\u00f6relsen och komprimerar den till en abstrakt, inneh\u00e5llsrik punkt. I oval sl\u00e4ktportr\u00e4ttsram syns en m\u00e5lning av br\u00f6stkorgens bur av ben, och ovanp\u00e5 skelettet en brosch, en m\u00f6rkt gl\u00e4nsande metallklump som blir till hj\u00e4rta. \u00c5terigen st\u00e5r hj\u00e4rtat oh\u00f6ljt framf\u00f6r oss. K\u00e4rnan \u00e4r det man spottar ut, det ogenomtr\u00e4ngliga man inte kan tillgodog\u00f6ra sig, och samtidigt \u00e4r k\u00e4rnan essensen, det n\u00f6dv\u00e4ndiga f\u00f6r en ny b\u00f6rjan.<\/p>\n

Magdalena Dziurlikowska<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Pump III och Family Bond, b\u00e5da fr\u00e5n 2012. Katalogtext till bok om Helena Mutanen. Kom n\u00e4rmare s\u00e5 ska jag ber\u00e4tta. Closer \u00e4r den f\u00f6rsta delen av en triptyk om minnet, om f\u00f6rlust, f\u00f6rtr\u00e4ngning, \u00e5terkallande och \u00e5terv\u00e4ndande. En hatk\u00e4rlek till det … Continue reading →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[8],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3163"}],"collection":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=3163"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3163\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3167,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3163\/revisions\/3167"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=3163"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=3163"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=3163"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}