{"id":1715,"date":"2011-07-19T14:40:32","date_gmt":"2011-07-19T14:40:32","guid":{"rendered":"http:\/\/dziurlikowska.se\/?p=1715"},"modified":"2011-08-14T00:09:56","modified_gmt":"2011-08-14T00:09:56","slug":"konstens-livslinjer-2","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/dziurlikowska.se\/?p=1715","title":{"rendered":"Konstens livslinjer, Expressen"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/em>
\nText- och fotoprojekt i Expressen om barns kreativitet och utvecklingen av mitt konstn\u00e4rskap. <\/em><\/strong>Expressen 2008-02-02.<\/em><\/a><\/em><\/em><\/em><\/em>
\n<\/strong><\/p>\n

En del barn slutar aldrig att teckna, jag slutade f\u00f6rst n\u00e4r jag kom in p\u00e5 Konstfack. Jag har ingen livslinje fr\u00e5n mitt skolritande till mitt konstn\u00e4rskap. I s\u00e5 fall finns en starkare bindning till lekarna d\u00e5 jag bara tittade p\u00e5 saker. Mamma blev galen, inga dockor, inga ber\u00e4ttelser, bara sitta i ett h\u00f6rn och peta p\u00e5 en sten.
\n
\nBarndomen minns jag inte. S\u00e5 s\u00e4ger m\u00e5nga, sen kommer bilderna forsande. Det var en tid av kastanjer, kalkerade prinsessor, dr\u00e4nkta Coloradoskalbaggar, pajer av sand och stearin som kastades p\u00e5 vatten. Jag h\u00e4llde ut tjockt med f\u00e4rg och ristade med penselskaftet, rosor till pappa. Vi gick p\u00e5 impressionistiska utst\u00e4llningar, men det har v\u00e4l alla gjort? En del barn slutar aldrig att teckna, jag slutade f\u00f6rst n\u00e4r jag kom in p\u00e5 Konstfack. Jag har ingen livslinje fr\u00e5n mitt skolritande till mitt konstn\u00e4rskap. I s\u00e5 fall finns en starkare bindning till lekarna d\u00e5 jag bara tittade p\u00e5 saker. Mamma blev galen, inga dockor, inga ber\u00e4ttelser, bara sitta i ett h\u00f6rn och peta p\u00e5 en sten. Jag kommer inte ih\u00e5g vad jag t\u00e4nkte, men kanske s\u00e5 h\u00e4r:<\/p>\n

Chokladbitarna ligger bredvid varandra mitt i gr\u00f6ttallriken, avst\u00e5ndet mellan dem \u00e4r detsamma som mellan mina \u00f6gon, det har jag sett till, nu tittar vi p\u00e5 varandra och jag fr\u00e5gar:
\n– N\u00e5, var har ni g\u00f6mt det r\u00f6da?
\nChokladbitarna tiger, de \u00e4r som gjorda f\u00f6r att tiga, m\u00f6rka, gl\u00e4nsande och kantiga. Varje g\u00e5ng f\u00e5r de en chans men vill inte ber\u00e4tta hur det kommer sig att det f\u00e4lls ut en r\u00f6daktig ton i gr\u00f6ten n\u00e4r de sm\u00e4lter.<\/p>\n

Okej, f\u00f6rsta g\u00e5ngen fick de ingen chans att ber\u00e4tta men jag visste ju inte att det skulle bli s\u00e5 och kunde d\u00e4rf\u00f6r inte fr\u00e5ga. \u00c4r det d\u00e4rf\u00f6r de inte vill svara nu? Det kan jag f\u00f6rst\u00e5, men m\u00e5ste de vara s\u00e5 tjuriga? Jag hade inte varit det. Naturligtvis har jag inspekterat chokladbitarna inifr\u00e5n, men det tj\u00e4nar inget till, de k\u00e4nner trycket fr\u00e5n mina fingrar innan de ska brytas och flyttar runt det r\u00f6da. Nej, s\u00e5nt \u00e4r det ingen vits med, det \u00e4r bara barnsligt. Chokladen m\u00e5ste s\u00e4ga det sj\u00e4lv, men det vill den aldrig, eller? Jag tar skeden, domarklubban, s\u00e4nker chokladbitarna med tv\u00e5 hack och gnuggar deras ansikten mot botten av tallriken. N\u00e4r jag l\u00e4ttar p\u00e5 gr\u00f6ten och tar fram dem \u00e4r de inte s\u00e5 karska l\u00e4ngre. Jag blandar om till en leksakssnurra, den blir ljusare.<\/p>\n

\u201dAlla f\u00e4rger tillsammans blir vitt\u201d, sa pappa. Han klippte ut en pappersrundel och delade den noggrant i t\u00e5rtbitar med en blyertspenna. Nu kom det b\u00e4sta, vi fick f\u00e4rgl\u00e4gga, men inte som man skulle vilja, \u00e5 nej, utan l\u00e4tt, l\u00e4tt och ljust, ljust. Konstigt, skulle det inte bli vitt \u00e4nd\u00e5? Sen satte han den anemiska t\u00e5rtan p\u00e5 borrmaskinens borr och snurrade. \u00c4h, det funkade inte. Man s\u00e5g f\u00e4rgerna \u00e4nd\u00e5 trots att vi varit s\u00e5 fega. Det visste jag redan n\u00e4r vi t\u00f6ntade oss med kritorna ist\u00e4llet f\u00f6r att rita som man ska. Jag kan tillst\u00e5 att det blev lite vitt n\u00e4r cirkeln snurrade, men lite vit var det \u00e4ven n\u00e4r cirkeln l\u00e5g still. Varf\u00f6r skulle man f\u00f6rresten vilja sl\u00f6sa p\u00e5 alla kritor f\u00f6r att \u00e4nd\u00e5 bara f\u00e5 vitt till slut? Det d\u00e4r var inget vettigt experiment, vad ska man med det till?<\/p>\n

Eller s\u00e5 h\u00e4r:
\nN\u00e5gra av de f\u00f6rsta orden jag l\u00e4rde mig n\u00e4r vi kom till Sverige var sn\u00f6 och backe. Det r\u00e4ckte l\u00e5ngt, i alla fall p\u00e5 rasterna, sen l\u00e4rde jag mig motlut. Jag satt som om blixten hade slagit ner i mig d\u00e4r i klassrummet. Ett snabbt och avl\u00e5ngt ljus, n\u00e5gonstans mellan diagonalt och rakt for genom mig och f\u00f6rsvann. Det l\u00e4t avklarnat som lod men var inte alls lika ensamt och trist i l\u00e4ngden. Klut l\u00e5g visserligen n\u00e4ra men missade helt m\u00e5let. Jag kunde inte lod eller klut, och det var lika bra f\u00f6r de skjuter bara \u00f6ver eller under motlut.<\/p>\n

De stora motluten var b\u00e4st. Jag gick upp f\u00f6r backarna och viskade motlut-motlut. Jag s\u00e5g bara mina f\u00f6tter och det vita, jag blev varmare och varmare, jag kom h\u00f6gre och h\u00f6gre upp och d\u00e4r uppe fanns det en mening med att vara, till skillnad fr\u00e5n d\u00e4r nere. Jag sa motlut-motlut f\u00f6r jag upprepade allt jag sa, inte vad andra sa, bara det jag sj\u00e4lv sa. N\u00e4r jag upprepade ett ord sa jag det viskande, jag var mitt eget eko. Uppe i backarna viskade jag \u00e4ven det f\u00f6rsta ordet i paren f\u00f6r jag h\u00f6rde ingen annan ber\u00f6mma backen f\u00f6r sitt motlut. Jag blev aldrig p\u00e5kommen och verkade det skumt var det bara att v\u00e4nda om och \u00e5ka ner. Vad\u00e5? Alla m\u00e5ste v\u00e4l g\u00e5 upp f\u00f6r en pulkabacke. Sen m\u00e5ste man ner, ja d\u00e5 kunde jag lika g\u00e4rna ta pulkan d\u00e5, och det var en bra skyddsmantel ocks\u00e5. Swisch, s\u00e5 var man nere, lite kul, lite l\u00e4skigt, inget mer med det.<\/p>\n

S\u00e5 vad av det h\u00e4r har jag tagit med mig i mitt konstn\u00e4rskap? Allt det slitna och sanna: att se v\u00e4rlden, men ocks\u00e5 att vrida och v\u00e4nda p\u00e5 den tills den passar och att ha roligt.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Text- och fotoprojekt i Expressen om barns kreativitet och utvecklingen av mitt konstn\u00e4rskap. Expressen 2008-02-02. En del barn slutar aldrig att teckna, jag slutade f\u00f6rst n\u00e4r jag kom in p\u00e5 Konstfack. Jag har ingen livslinje fr\u00e5n mitt skolritande till mitt … Continue reading →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[5],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1715"}],"collection":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=1715"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1715\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1757,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1715\/revisions\/1757"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=1715"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=1715"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/dziurlikowska.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=1715"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}