Britta Marakatt-Labba, hedersporträtt av Marja Helander, Svenska statens porträttsamling.
Intervju publicerad i nr 2 av Konstguiden 2025.

Övre Soppero, 13 mil nordost om Kiruna i en villa vid bensinmacken bor Britta Marakatt-Labba. Från Västkusten är det snäppet längre än till Prag i Tjeckien, och svenskan är Brittas fjärde språk, de första var samiska, meänkieli, och norska. Vi hörs digitalt och har samma väder, Skåne-dimma oavsett breddgrad. Vi är båda förkylda och Britta har inte vågat åka skidor, vilket hon saknar nu när hon på vårkanten lägger ifrån sig nål och tråd.

– Jag har aldrig kunnat jobba med bilder på våren och sommaren, för jag har ingen ro att sitta inne när det blir grönt i landskapen. Från oktober till mars kan jag däremot skapa, men jag vågar knappt säga till folk att jag tycker om den här tiden. Min ljusa arbetstid i mörkret.

De senaste åren har Britta Marakatt-Labba nått en konstnärlig stjärnstatus. Hon är internationellt hyllad och befinner sig i en virvelvind av uppdrag och utmärkelser. I sommar öppnar hennes stora utställning Där varje stygn andas på Moderna museet i Stockholm. Det är en utställning som visats i Kiruna tidigare i år och som kunde ses på Nationalmuseet i Oslo dessförinnan. Jag tittar på det trolska hedersporträttet av Britta som den samiska fotografen Marja Helander tagit, och som nu införlivats i Statens porträttsamling på Gripsholms slott.
– Det fanns inte på min karta att jag skulle ställa ut på de stora museerna i de nordiska huvudstäderna och jag är så glad och tacksam att jag får uppleva det när jag fortfarande lever. När vi skulle fotografera hedersporträttet hade Marja med sig en svanvinge. Jag sa att det passar mig väldigt bra för nu flyger jag iväg och ser saker från ett fågelperspektiv. Svanen är en magisk fågel, de är kloka och hälsar när de kommer tillbaka från sina resor.

– Som en kontrast till det intensiva konstlivet har du en självklar hemvist i Sápmi där en annan rytm råder. Du är uppvuxen i en renskötarfamilj i en syskonskara om tio barn. Nu är du gift med en renskötare och er son är också engagerad i familjenäringen. Vad innebär det att bo på nordkalotten och hur har livsbetingelserna där skiftat under din livstid?

– Att bo i Sápmi är mitt allt, mitt arv och min kultur som jag vill vara i kontakt med. Människor jag möter och naturen omkring mig inspirerar mig till nya bilder. När jag var liten flyttade min familj efter renarna och jag är född mitt i en höstflytt på den norska gränsen. Vi hade bara djuren och våra egna kroppar att förlita oss på, sedan kom bilar och scootrar. En annan stor skillnad är klimatförändringarna som gjort rennäringen mycket svårare. Vädret är oberäkneligt med svängningar mellan kyla och värme, vilket låser betet under isen. Djuren söker sig till andra marker än förut och vi kan inte flytta dem som vi brukade för isarna över vattendragen är svaga.

– Historjá är ditt största arbete, ett broderi på tjugofyra meter linnetyg. Det har utropats till ett samiskt nationalepos och jämförts med den medeltida Bayeux-tapeten som skildrar normandernas historia. Du sydde verket under fem år, 2003-2007, och det är permanent installerat på Universitetet i Tromsø. Du slog igenom med Historjá på Documenta 14 i Kassel 2017 och tidningen Artnews utsåg nyligen verket till ett av de hundra bästa konstverken under 2000-talet. Varför tror du att Historjá slår an en sträng hos så många människor?

– Vi lever i orostider och människor söker sig tillbaka till sina rötter. Till enkelheten och ett liv i frid och fred. Samerna är ett stillsamt folk och vi hade inte ordet krig i vårt språk. Men visst fanns det mörka perioder av rättmätig strid, som Kautokeinoupproret år 1852 då samerna reste sig mot överhögheten, och det skildrar jag också i Historjá. Mitt broderi kan läsas från båda hållen i en cirkulär linje. Det finns ingen början eller slut, för det gör det varken i berättelserna eller livet. Det kosmiska och gudomliga liksom vårt liv här på jorden finns skildrat i broderiet. Sjösamer som fiskar och jordbrukande samer, men främst är det renskötseln som tar plats med de årstidsbundna sysslorna. Jag lägger också in tomrum mellan motiven för att betraktaren ska kunna vila sin blick och lägga in sina egna funderingar i bilden. Broderiet är långt, men bara 40 cm högt vilket ger ett fjärran perspektiv med låglänta fjäll. I den här världen ser man inte något högt uppe och allting har en horisontlinje genom sig.

– Mytologiska element spelar en central roll i ditt bildskapande, och du väver samman en magisk och evig värld med en händelsehorisont som är historisk och politiskt påtaglig. Kan du ge exempel på hur du går tillväga då?

– Min senaste utställning på Galleri Helle Knudsen i Stockholm bar titeln Underjordens eko. Där anspelar jag på de tre sfärerna som finns i samisk mytologi: underjorden, jorden och överjorden. Är man lyhörd kan man komma i kontakt med de andra nivåerna av vår existens. Det mytologiska stoffet och att vara öppen för att avläsa naturen har jag fått med modersmjölken. Vi hade inga GPS:er när jag var liten utan fick orientera oss efter stjärnhimlen, månen och vindarna. Min mamma var en duktig berättare som vävde samman historier om djur med politiska skeenden. Det har jag tagit efter när jag skildrar polisen som kråkorna i broderiet om Alta-konflikten. Efter att kråkorna har varit någonstans är det kliniskt rent, sa hon. I verket Mardröm tar råttorna, eller gruvbolagen, sig in i människans boningar och roffar åt sig utan hänsyn. De tre samiska gudinnorna sitter och ber i Historjá för att vi ska kunna leva i en bättre balans med naturen.

– Kråkorna är ett konstverk du gjorde efter att ha deltagit i aktionen mot Altaälvens utbyggnad i Norge på 80-talet. Du gjorde en ny version av bilden 2021 och den har aktualiserats flera gånger när den delats på sociala medier i samband med andra nutida protester. Vad är det återkommande draget i dessa konflikter?

– Att ingenting har förändrats. När unga människor protesterar idag mot vindkraftverket i Fosen är det samma historia. De sitter och demonstrerar och polisen bär bort dem. När de bars bort ropade de ”kråkorna, kråkorna!”och det har också gjorts en jojk om kråkorna. När jag och många andra satt kedjade i iskåtor och hungerstrejkade i Alta 1981 kom nästan hela den norska polishären dit, sexhundra man. Jag blev bortburen, slängd i en cell och fick böter på flera tusen kronor vilket var mycket i början av mitt konstnärskap. Trots att älven byggdes ut räddades en by från att hamna under vatten och Alta-målet blev en vändpunkt för samerna i Norge. I Sverige kom vändpunkten med EU-inträdet, för EU kräver en årlig rapport om hur ursprungsbefolkningar behandlas.

– På Göteborgs filmfestival i våras blev du utnämnd till festivalkonstnär, och temat för i år var civil olydnad. I samband med festivalen och i samarbete med Greenpeace fanns tre konstverk av dig upphängda i granar på Ohredahke samebys marker i Jämtland där skogsbolaget SCA ville avverka träd. Är olydnad en moralisk skyldighet?

– Det är vår plikt som konstnärer att visa olydnad när samhället är på väg åt fel håll. Jag är aktivist genom mina bilder och har alltid den politiska kontexten i åtanke när jag skapar. Det är inte bara att skog huggs ner, vindkraftparker byggs och mineraler utvinns ur jorden. Till slut finns det ingen natur att bo i eller livnära sig på. Någon kilometer från där jag bor har man funnit kobolt, den utvinningen är bland de skitigaste som finns, och fem mil fågelvägen härifrån ska man utvinna grafit. Vi konstnärer har tänkt att sätta ut   ut bilder i landskapet. Titta, det här är ingen ödemark fri att skövlas på naturresurser, vi och vår kultur finns på denna plats.

– Broderade berättelser, så kallar du dina konstverk, men textila tekniker har historiskt sett räknats som husligt och feminint hantverk istället för konst. Hur kommer det sig att sydda bilder har blivit ditt främsta uttrycksmedium?

– Jag föddes in i duodji, den samiska slöjden. Kring mig fanns det många som sysslade med hantverk och skapade bilder på olika föremål. Det hände att kollegor sa till mig: Vad är det du håller på med? De var målare, filmare, grafiker och tyckte att broderi var att slösa tid. Nej, sa jag, tid är det enda vi har. Broderi är långsamhetens estetik och man får vara envis för att arbeta med det här. Oftast har jag broderat på linnetyg men jag har också experimenterat med andra tyger, papper och fiskskinn.

– I de flesta av dina bilder finns snön, representerad av det vita tyget. När man går i snö blir det hål i det vita och när du syr gör nålen också hål.

– Ja, det finns en parallell men snön är aldrig vit, den skiftar i många färger. Jag är fascinerad av att allt lämnar spår i snön och ur dessa spår kan bilder växa fram. Till min första bok Broderade världar ville jag ha vita pärmar så att människors händer kunde avsätta spår på dem, fläckar av bläck eller snus.

– Du var 65 år när du slog igenom och stadigt förankrad i ett långt konstnärskap. Hur kom det sig att du sökte dig till konsten och vad har du lärt dig om konsten genom ditt liv?

– När jag var liten hade vi och har fortfarande sommarbete för renarna i Dividalen, Norge  och vi bodde i Rostadalen. Vi barn såg det som paradiset på jorden och vi fick leka mycket i naturen. Vi fick lov att vara fria, kreativa och experimentella. Men från sju års ålder kom ett annat element in i mitt liv, internatskolan. Det var fruktansvärt, jag protesterade mot många saker där och danades i en kamp för det samiska. Sedan sökte jag mig till konstskolor och tog examen vid HDK i Göteborg i slutet av 70-talet då det politiska betonades. Konsten är för mig ett personligt uttryck, ett sätt att göra sin röst hörd och en metod att göra motstånd.

– Det pågår en samisk kulturboom där många kulturskapare och författare blir uppmärksammade. Jag tänker på konstnärerna Carola Grahn, Anders Sunna och Tomas Colbengtson. Amanda Kernells film Sameblod, Elin Anna Labbas faktabok Herrarna satte oss hit, Linnea Axelssons diktepos Ædnan och Ann-Helén Laestadius romaner Stöld, Straff och Skam. Augustpris, guldbaggar och sommarprat avlöser varandra. Varför sker genomslaget just nu?

– Ja, det kanske var på tiden! Vi har jobbat så pass länge, rest runt, visat det vi gör, läst dikter. Till slut ser majoritetssamhället oss. Linnea Axelsson har sagt mig att hon inspirerades till Ædnan av mina bilder, och vi samarbetade i min senaste bok Broderade världar där Linnea medverkar med flera dikter. Men trots landvinningarna för oss samer, eller kanske också på grund av dem finns rasismen mot oss kvar. Jag har fått glåpord slängda efter mig sedan barnsben och får det fortfarande. Idag frågar jag varför de säger så. Känner du inte till vår kultur och är det därför den är skrämmande för dig?

– En film om dig med titeln Historjá – Stygn för Sápmi, av Thomas Jackson, kan ses på Svtplay nu. Förutom att skildra ditt konstnärskap tar filmen också upp frågan om samiskt liv nu och i framtiden i en kontext av klimatförändringar och utvinning av naturresurser. Kan det finnas en väg där rennäringen består samtidigt som den gröna omställningen får en chans?

– Visst kan rennäringen samsas med gruvorna och vindkraftparkerna men inte alls i den omfattning som idag. Då kanske endast ett par familjer kan fortsätta med renskötsel. Den gröna omställningen är inte så grön som den låter tala om sig. Vi behöver metaller till batterier, men vi borde laga elbilar och mobiler istället för att byta så ofta. En gruva har en begränsad livstid, efter tio år kan fyndigheten vara slut men det man lämnar efter sig är en krigszon, förstörd mark och förgiftat vatten för hundratals år. Jag tänker på Ruhrområdet där ingen vågar bo längre. Sedan finns de globala klimatförändringarna som är svåra att påverka och som gör att hela renbestånd svälter ihjäl. Det är en katastrof. Samerna har fått utkämpa många strider och jag hoppas att den här striden inte blir vår sista. Vi måste alla ta bättre hand om miljön. Gör vi inte det kommer vi alla att få sota för det tiofalt.

Faktaruta
Född 1951. Bor i Övre Soppero, 13 mil nordost om Kiruna.
Familj: Man och en son.
Priser och utmärkelser: Stig Dagermanpriset 2019, Hedersdoktor vid Umeås universitet 2014 och vid Bergens universitet 2020, Prins Eugen-medaljen 2020 och det norska Konstkritikerpriset 2024.
Representerad i samlingar såsom: Moderna Museet, Nationalmuseum, Nasjonalmuseet i Oslo, Buffalo AKG Art Museum i USA och British Museum i London. Tate Modern har uttryckt en vilja att köpa in verk.
Företrädd av: Galleri Helle Knudsen.

Magdalena Ljung